Don't misunderstand the summertime

Don’t misunderstand the summertime

Till B. Min ständiga inspirationskälla,

min ärligaste kritiker och bästa vän.

Vem fan trodde hon att hon var?!? Nina Simone? Självaste Billie Holiday? Stod där kaxigt med huvudet på sned. Munnen lätt öppen. Knähöga stövlar. Måste vara varmt. Håret uppsatt, låtsat slarvigt. Stora ringar i öronen. Hela uppenbarelsen som en reinkarnation från en annan tid, tog plats. Ville ha min uppmärksamhet. Jag hade just lagt ett färskt kontrakt överst i den stora högen på mitt skrivbord. Bläcket hade inte ens torkat. Så stod hon bara där, i dörröppningen, där dörren nyss varit så ordentligt stängd. Annars fungerade inte luftkonditioneringen alls. Om alla dörrar ständigt stod öppna. Unnade mig en kall trocadero från mitt portabla kylskåp. Det röda, med vit reklamtext, inkluderande två stora C:n. Hon tittade längtansfullt mot min höjda, halvtomma flaska. Jag behöll den, och alla de oöppnade, för mig själv. Girigbuk. Dumsnut. Idiot. Tänkte jag nu.

- Har du tid? frågade hon. Rösten löjligt mjuk. Inte som sammet eller sirap. Mjukare. Sötare. Sliskigare. Sötsliskig. – Har du tid att lyssna på en grej?

Hon hade stövlat in på mitt kontor för att jag skulle lyssna på milleniets stora sommarhit.

- Det största du hört!

Så förbannat löjeväckande. Nästan obehagligt. Bara stolpa in och ta plats på det sättet. Uppta tid.

- Visst. Jag försökte låta nonchalant. – Låt höra.

Jag sträckte ut handen, väntade på någon form av digitalt överförbar information, men handen förblev tom.

- Vänta lite, sa hon och skuttade iväg som för att hämta något viktigt. Hon kom tillbaka med gitarren runt halsen. Jag försökte låta bli att se lika förvånad ut som jag kände mig. Blundade istället. Lät de andra sinnena ta vid. Kände den klibbiga utomhusluften ta sig in genom ytterväggens små och otillräckligt värmeisolerande porer. Stickigt, gammalt, inbränt kaffe. Blandat med något annat. Något snabbmicrat? Lasagne? Pizzarester? Något med tomat i alla fall. Något låg kvar på tungan. Ett par rånsmulor? Själva glassen hade smält innan den ens hunnit nå tungan.

- Hrrrmhmm. Hon harklade sig. Väntade sig kanske att jag skulle säga något. Ge ett klartecken, men jag bara fortsatte att blunda. Hon började sjunga innan hennes fingrar tog första ackordet. En klar, kraftig stämma. Inget tjafs. Bara rakt av. Musiken inte så originell, förstås. Inget man inte hört förut. Men texten. Den hade något. Don’t misunderstand the summertime. Darkness all around us, even when the day ends first in the morning. Rain in your arms, in your brain. Birds without a song. Den hade något.

Hon var klar. Harklade sig igen, som om hon trodde att jag hade somnat. Det första jag såg, när jag öppnade ögonen igen, var munnen. Den var stängd nu, väntade på mina ord. Min dom.

- Jahaja. Det är till att kunna sjunga, var det enda jag fick fram. – Vem har skrivit det här då? Hörde att det lät lite klappa-på-huvudet-aktigt, men det var för sent att dra in formuleringen i munnen igen.

- Jag. Såklart. sa hon. – Vem trodde du?

- Det är bra. sa jag.

Hennes röda linne hade svettfläckar. Långt ner under armhålorna nu. Hon rufsade sig själv i den långa luggen. Lät ögonen avge ett snabbt leende, innan de försvann bakom hårgardinen igen.

- Tycker du?

Hon tappade kaxigheten på golvet ett tag. Lät den ligga där, samtidigt som hon lät uppriktigt glad. Och förvånad. Vet inte varför jag kom att tänka på henne just nu, kanske bara för att. För att sommaren kändes extra långt bort just idag. Avlägsen, som man sa. Som en avlägsen kompis, någon som rest bort och lovat att komma tillbaka snart. En kompis som man hade lite svårt att lita på. Komma tillbaka snart… Snart var ett så relativt begrepp. Vagt. Luddigt i kanterna. Suddigt. Som sommaren. Det var en bra titel: Som sommaren. Men den låten var väl redan gjord? Som sommaren kan det aldrig bli. Såå gjort.

Vi hade aldrig träffats igen. Hon fick ett telefonsamtal precis när vi hade satt oss ner. För att slutgiltigt konstatera att kaffet var odrickbart.

- Jaaa, det är jag, hade hon svarat. Satt sig kapprakt upp. Något som drog förbi över de fylliga läpparna. Ett stråk av… ja, vadå? Rädsla. – Jag måste gå. Orden kom som knattrande staccato. Tveklösa. Snabba. Oemotsagda. Hon reste sig. Borstade av några osynliga smulor från den mörkblå jeanskjolen. Sniffade snabbt från den ena armhålan till den andra. Gjorde en grimas och greppade gitarrfodralet. – Vi ses. Det var det enda hon sa. Och jag sa ja. Ett långt dröjande ja, som aldrig fick något ordentligt slut. Fick aldrig hennes namn eller nummer eller någonting alls. Minns bara kaxigheten och den klara sången. De ickeorginella ackorden. Orden. Don’t blame the sunshine. Nej, så var det väl inte? Visst var det originellare än så? Don’t misunderstand the clouds. They are here to play. Play a tune about why the summer can’t stay.

På bordet framför mig står en bukett röda rosor, inte tiotusen, men många. För lång och trogen tjänst. Och så fick jag en metronom, utformad som en hand där pekfingret utgjorde själva pendeln. Pekfingervalsen, skrattade de i kör. Mina arbetskamrater. Mina före detta arbetskamrater.

– Nu ska du väl ta evigt sommarlov? Flytta till solkusten och börja putta lite? Det var Ove på ekonomi som blinkade och puttade mig i sidan.

- Nej du. Ingen evig sommar för mig, tack. Och golf kan jag ju spela i trädgården om jag vill. Sorkarna står för hålen, och så kan jag använda pojkarnas gamla flisiga hockeyklubbor att slå ut med. Det vore väl något?

De var vuxna nu. Inga pojkar längre. Ändå alltid pojkar för mig. I små tomteluvor. Iförda cyklop och simfötter. Med gräsfläckar på knäna. Skridskor på fötterna. Hockeyrör. Hjälmar. Inga huvudskydd tillräckligt bra för att godkännas idag. Då var de superbra. Skyddade mot allt. Till och med kikhosta, hade sporthandlaren bestämt hävdat, medan han flörtade illmarigt med mina småpojkar som knappt nådde upp med hakan till kassadisken. Myror i benen. Myror i brallan, som de säger nu för tiden. Myror. Myrornas krig. Hemlängtan. Den kom hastigt och kändes nästan fysisk. Bara sjunka ner i den varma fårskinnsklädda fåtöljen. Lägga upp fötterna på den lika varma fotpallen och domna bort. Låta TV:n överskölja mig med något lättsmält. Sällskapsresan. Eller Sällskapsresan 2. Eller en riktigt gammal säsong av Robinson, kanske? Varför inte den med han, polisen – Melin, hette han, va? Han som var gift med Camilla Läckberg ett tag. Men inte längre, va?

Ove himlade med ögonen, hällde upp mer cider, stoppade en stor näve jordnötter i munnen och minglade vidare. Don’t blame it on the sunshine. Så sjöng hon väl inte? Don’t misunderstand the night, just because it can’t stay all day. Var det så? Polotröjan kändes trång i halsen. Påminde om sommarens värmebölja. Det gick inte att fly från allt det kvalmiga. På Sixtens övergivna skrivbord låg en sax. En riktig sax, en finsk, med orange handtag. Kändes frestande att bara klippa bort själva polo:t från tröjan. Klippa ner ett V över bröstet. V-ringad. Hennes linne hade ett djupt V, lämnade inte mycket åt fantasin, om man säger så. Lämnade en stor glipa åt naveln, innan den blå kjolen tog vid en bit ner över de runda låren. Hur kunde jag minnas så mycket av hennes utseende, och så lite av själva låten? Bara några spridda fraser. Utspridda. Utspridda över sensommaren och de gula höstmånarna. Utspridda i min tankspridda hjärna. Don’t blame it on the lake, blame it on the sea – it’s too big to see.

Asch. Så var det väl inte?

Undrar vad som hade hänt. Vem som hade fått henne att borsta av smulorna så bryskt. Tyckte mig förnimma en mansröst i andra änden. Men det kan naturligtvis vara en efterkonstruktion, det också. En upprörd man. En av alla upprörda män. Världen var full av dem. Världen var överfull av arga, förbannade män. Om jorden inte hade haft sin dragningskraft skulle de trilla över kanten – alla dessa upprörda män. Och så var det oftast de själva som satt sig i skiten. Uppblåst sina egna egon till oigenkännlighet. Till gigantiska luftballonger. Zeppelinare av egon.

Cidern var ljummen nu, och Gittan gav mig ett menande ögonkast. Ahh, jag hade spillt ner mig. Ett klibbigt område precis vid gylfen. Typiskt.

- Någon har visst spillt på sig. Hahaha.

Det var Bertil. Bullriga Bertil. Alltid med ett skämt på tungan. Som en schablonbild av klassens clown. Stort, vildvuxet skägg. Rött, vad annars? Som en stor, manlig Pippi. En förvuxen Pippi. Var bara skurborstarna på fötterna som saknades. Flätor hade han – i skägget. Tyckte det var fett att bli kallad hipster. Tog ner cykeln från kontorsbåsets vingliga vägg och cyklade fram till hissen. Vände sig om, bugade mot oss alla, som om vi borde vara tacksamma att han alls dök upp varje dag och bevärdigade oss med sin närvaro. Vände sig om. Steg in i hissen, fortfarande med rumpan kvar på sadeln.

– Adios, amigas! Tryckte sedan ner sig och cykeln genom det åtta våningar höga huset.

- Huset har komplex. Så hade han sagt en gång, stod länge och väntade på att jag skulle fråga varför.

- Varför det? sa jag till slut.

- För att det inte är tillräckligt högt för att få kalla sig kontorskomplex på riktigt! Skrattet hade bullrat värre än någonsin. Sedan hade han som vanligt smekt skägget och fortsatt ner över den fylliga magen. Kvar stod jag, med skrattet kvar i halsen. Lite försagd. Ungefär som nu, förutom klägget över gylfen då.

Gittan undrade om hon kunde hjälpa mig. Fladdrade med sina mascaraklibbiga fransar och förklarade att hon hade våtservetter i handväskan.

- De är skitbra att ta bort matfläckar med.

- Men det här är ju inte mat. Det är cider.

- Skitsamma. Mat som mat. Eller dryck då.

Varför hade hon haft stövlar mitt i högsommarvärmen? För att se cool ut? För att göra ett statement?

These boots are made for walking… Och gått hade hon gjort. Småsprungit. Klapprande steg. Hon tog trapporna, fast hon hade bråttom. Kanske hade hon hissofobi, eller nåt? Det hade knappt gått en dag utan att jag undrat vart hon tagit vägen. Varför hörde hon inte av sig igen? Hade jag framstått som mer kritisk än jag föresatt mig? Hade det inte framkommit ordentligt att jag tyckte texten var bra, åtminstone okej?

Ibland funderade jag på om hon varit en hägring. Ett hjärnspöke. En fiktiv person. En bifigur i den stora romanen om mitt liv. Men så var det inte. För jag hade faktiskt träffat henne en gång förut. Inte träffat direkt, snarare sett. Upplevt hennes närvaro. Strax bredvid mig. På banan intill. I bowlinghallen. Hon hade samma klädsel som den gången. Nej, inte exakt samma, i samma stil. Gul topp. Och vita vida byxor, med kanalsydda, väl synliga pressveck framtill. De bruna armarna bara, då också. Lockande på något sätt. Det lät barnsligt i mitt huvud när jag tänkte tillbaka på det nu, men jag hade tänkt då att de – armarna - verkade som gjorda för att låta sig omfamnas av. Håret uppsatt, nej, mera bakåtstruket på något sätt. Kanske hon hade haft ett pannband?

Jag var där tillsammans med mina numera före detta arbetskamrater, som då var mina nuvarande dito. Eller hur det nu blir. Varför tänkte min hjärna alltid i så långa, vindlande banor? Önskade så att de ville hålla sig lika raka och klara som hennes röst ljudit bakom mina då stängda ögonlock. Och så de missmatchande platta skorna på fötterna. De obligatoriska bowlingskorna. Som missförstådda, nästan blyga, stack fram sina tåspetsar bakom de omfångsrika byxbenen. Vi själva var klädda i matchande jobb-T-shirts. Med tryck på. Jag kände mig töntig bakom det stora, svarta, runda på min mage. Runda, svarta, liksom räffliga. Det skulle föreställa en LP-skiva. På ryggen stod det textat: ”Fade out…” Det skulle visst föreställa roligt, festligt och fyndigt. Enligt Bertil. Och Ove höll med, även om han tyckte det var en aning onödigt – och dyrt – att trycka upp särskilt sommartryck. Två lockiga flickor sprang hela tiden runt nederdelen av hennes långa ben. Flickor med högljudda skratt som sköljdes ur deras små munnar. Som skvalande, kvillrande bäckar av skratt. Porlande. Pärlande. Och mycket spring i de magra benen. Mannen satt mest på bänken och såg på. Jag förmodade att det var hennes man. Deras kroppar verkade matcha varandra. Båda långa. Båda med mer erfarenhet i de lätt böjda ryggarna, än de var gamla nog att ha? Vet inte varför jag gjorde den reflektionen, det var väl något sprunget ur deras utstrålning. Hon drog honom i armen, försökte få upp honom på fötter, få honom delaktig, med på noterna. Han, demonstrativt tillbakalutad mot ett ryggstöd som inte fanns.

– Jo. Jo. Kom nu. Bedjande. Orden fortplantade sig förbi jobbgängets gliringar till Gittan.

- No strike today, anyway. Bertil, förstås.

- Jo. Jo. Kom! Lek med oss. Han ville inte. Lyfte bara sin kaffekopp lojt till munnen. För vilken gång i ordningen? Verkade som att det var en evigt självpåfyllande kopp, lite som pojken med guldbyxorna.

Sedan blev det min tur. Käglorna stod kvar. Lika raka i ryggen som en typisk svensk björkdunge en midsommarafton. Inget föll. Inget föll på plats. Hon hade spillt något rött på de vita byxorna, nästa gång jag kunde vända mig åt deras håll. Höll på och spottade på fingrarna. Gned sedan frenetiskt på det röda, så att det blev ändå rödare, och större. Utvidgade sig som ringar på en blank vattenyta. Don’t misunderstand the summer, it never ment to stay forever. The summer said never never. It’s warmer sometimes when it’s cold. Några gick ut för att röka, vi andra bara väntade kvar. Ivriga att bli klara, så att vi äntligen kunde gå hem och ta semester. Det här måste alltså ha varit nästan ett helt år tidigare. Nästan ett år innan dagen då hon helt sonika klampade in på mitt överhettade kontor och hävdade att hon skrivit årtusendets allra största sommarplåga. Jag rev mig på överarmen. Minns att det blev blodvite. Rött. Ett rött märke. Minns att jag undrade om det var en förvirrad lättviktare – en mygga – som hittat in bland alla de tunga kloten. Eller om jag var allergisk mot det otvättade, fabriksnya T-shirt-tyget. Hon hade slutat gno på fläcken. Givit upp. Satt sig. Kapitulerat. Kliade sig i nacken. Plockade förstrött upp ett par lockar som irrat sig bort från resten av hårflocken. De små drack läsk. Var för ett ögonblick tystade av sugrörets fascinerande funktion. Den minsta fick plötsligt nässprut. Fräsande vätska ur näsborrarna.

- Det gör ont, mamma! Hon klagade och snöt samtidigt bort tårarna med hjälp av sin mammas varma, gula linne. Solvarma. Minns att jag tänkte precis så. Solvarma.

Var var hon nu? Hade hon sandaler på sig någonstans därute i den halvmeterhöga nysnön? Jag drog på munnen. Ställde ner ciderglaset med ett klingande och drog på mig den grå, anonyma duffeln över axlarna. Tog trapporna i två steg, kändes det som. Den klara luften mötte mina luftrör med en ljudlig, belåten suck. Don’t misunderstand the summer. It’s here to say: I’m sorry, but the rain will keep you from dying out of boredom. It’s here to say: You’re alive!

/helena