Throw back horses

Den där mappen, där jag skulle samla mina hästbilder - åtminstone de jag är nöjd med, den verkar aldrig vilja bli till. Synd. För där finns ett par guldkorn, tror jag. Min speciella favorit, en riktig sagobild, en tät slöja av barrträd och så den ljusa hästkroppen nästan som en del av barken. Som ett skogsrå med svans. En vildvittra med manke. En fe med hovar. En hägring med ljudlöst gnägg.

Det fotot tittar jag på då och då, där det ligger kvar i kamerans minne. Gillar att ha mina bästa bilder kvar däri - också. Som ett fotoalbum. Inte så unikt idag förstås, när alla har hela sitt liv samlat i mobilen. Men för mig är det speciellt, att ha några av de bästa bilder jag har tagit, med mig där. Kikar med kärlek på min älskade, svarta katt. Fortfarande, efter att hon gått vidare till de sälla mus-jaktmarkerna för snart sju år sedan. Aldrig glömd, bara i kameraminnet gömd. Lite så.

Idag börjar showen: Sweden International Horse Show. På Friends. Och jag kommer sitta klistrad framför skärmen när dessa makalösa djur visar upp sina lyhörda konster. En hel helg fylld av vackra sagohästar! Inte bara vackra, riktiga arbetshästar är de ju också, trots sina strömlinjeformade uppenbarelser. Undersköna muskelknippen. Begåvade varelser.

Hinner förmodligen inte titta på allt, det är ju verkligen ett fullspäckat helgprogram som stundar, men viss hoppning hoppas jag ändå hinna med. Måste ju hinna titta in hit ibland också, titta till er. Och så står det väl en del annat på första adventshelgens agenda.

Alltså; i väntan på den där gäckande hippo-mappen, får ni hålla till goda med mina små gullegrisar dalahästörhängena.

Hur svårt och pilligt måste det inte varit att måla dem? Love them. Sommarkänsla. Barbacka genom livet, det vore något. Vi bara backar istället. Med bilen. Särskilt när vi kommer till skylten som det står Backa på, ni vet. Höhö. Västsverige - och yours truly - slår ständigt nya bottenrekord på humorskalans minussida...

En bra sak med de där Göteborgsskämten ändå: De är ju återanvända. Många, många gånger. Föör många gånger. Göööörmånga gånger.

:)
/helena

ps På tal om sommar och minipållarna ovan, idag är det enligt säkra källor - Borås Tidning och Fredrik Strage på TV4 - LP-skivans dag, jag bidrar med mina konvolut-killar, som jag bildligt talat la under kudden i midsommar. Minns ni? Schytts. I pastellfärgade hängslebyxor. Sju olika färger. Throw back colours. Typ.

Smells delicious - ett sällskapsspel

Läser just nu om julmusik, hur de anställda inom handelssektorn upplever den som påfrestande, minst sagt. Av 2000 butiksanställda upplevde tydligen en tredjedel att julmusiken är mer påfrestande än annan musik och att man bland annat fått migrän. Wow. Låter lite som ett lyxproblem i mina öron. Men det är klart, allt som överdrivs kan ju upplevas som obehagligt. Det gäller att börja julen i lagom tid och hålla lagom takt, så man inte tröttnar innan den faktiskt är här.

På julen samlas många och spelar sällskapsspel. Det gamla, goda, analoga brädspelet lever och andas och frodas och nyskapas ur urtida och personliga traditioner. Monopol. Fia. Kina-schack. Rävspel. Diamanten. Loppspel. Plockepinn. You name it!

Nu till poängen, eller nej, det här är inget spel med poäng i. Haha, det låt konstigt. Ett spel helt utan poäng. Hihi. Det här är nog mer en sällskapslek. Något som jag kom på, när jag själv lekte. Älskar ju att lattja med mina kylskåpsmagnetiska ord. Lägga långa, konstiga, obegripliga meningar. Eller bara para samman ett par stycken, skapa ett par fraser eller så.

Igår kom jag på en kul grej, hoppas jag. Tror jag. Skapa dofter. Namn på parfymer. Det hela hände sig av en slump. Som alla riktigt bra saker här i livet. Jag bara la ihop två och två och tre ord och så lät det bra, eller konstigt. Men allt, nåja, lät på något sätt som namnet på parfymer. Hör bara:

• LIGHT CRUSH. För ljusälskaren.
• YET SUMMER. Fortfarande för ljusälskaren.
• LUSCIOUS MIST. Bara så fint. Finns kanske redan en riktig parfym som heter så?
• WORSHIP YOU. För den nyförälskade. (Och de som aldrig slutar se storheten i den de valt att spendera sina dagar - och nätter! - med).
• SEA SKIN. För den som vill ha havets sälta året om.
• ROSE ROAD. Rosor behöver väl aldrig någon förklaring, motivering eller bruksanvisning?
• BEHIND THE TIME. Min personliga favoritdoft. Såklart. Smells vintage!
• ALWAYS GODDESS. För den som behöver påminnas om att det finns mer än vardag i vardagen.
• FALL FOREST. För höstälskaren.
• OUR WINTER. För vinterälskaren.
• LAZY SKY. En doft som borde tilltala alla.
• PUPPY LOVE. En doft som borde tilltala någon.
• REPULSIVE FEET. En doft som inte borde tilltala någon.
• UGLY DIAMOND. En doft som inte finns.
• BUTT NEVER SAY NOT. Med två t:n i but ja. För oss språkpoliser.
• SHADOW SMELL. För skymningsvarelser och andra mystiska djur.
• RED MOMENTS. Till Tomtemor.

:)
/helena

ps Nå, vad tycker ni? Borde kunna funka va? Bara att ta fram de gamla kylskåpsmagnetiska orden och börja laborera. Böja och bända på ordalydelserna. Kolla om orden alls vill lyda och underordna sig parfymens korta men intensiva livslängd på handleden, eller i fingrarna och i ögonen i det här fallet då. Den här gången blev det på engelska, men det går förstås lika bra med de svenska ordmagneterna. Ska testa dem nästa gång. Kommer säkert att kunna bli ändå knasigare kombinationer.

Sedan kanske nästa del i spelet - leken - kan gå ut på att designa själva flaskan, som ska passa till just den och den frasen? Jag har i alla fall börjat med en propp. En snygg glaspropp. För inspiration. Och dekoration. Bästa vintage-julkulan? Smells delicious!

Rosa. Garnrester. Grön. Flora.

Rosa.

Garnrester.

Grön.

Flora.

Tänker faktiskt inte ursäkta mig, för de gula bilderna. Tycker faktiskt att gult lampsken kan vara riktigt fint. Ibland. Här är det ändamålsenligt (och beroende på att vi fortfarande har en gammaldags glödlampa kvar i taklampan i köket).

Ville bara visa er lite av gårdagskvällens pyssel. Ni ser kanske ingen skillnad? Där på köksbordskanten? Håller mig ju på kanten och pyntar och "stillebenar", för att få plats att sitta ner och äta ibland också. Ofta är hela köksbordet belamrat med mina arbetsprylar, men jag brukar se till att det ser hyfsat ut mellan varven, mellan fotovarven.

Jodå. Igår kväll hade blubb-klubben årsmöte, kan man säga. Kommer ni ihåg blubb-klubben? Min och mannens speciella, småknasiga sammanslutning - vars enda regel är att göra det man känner för - bara köra på liksom. Inte låta något vara viktigare än den kreativa processen. Minns ni klubbens devis? Minns jag? ;) Jo, ungefär så här: Gör det, bara gör det, särskilt när du inte alls har tid att göra det. Och ett uttropstecken får vi nog ha där på slutet va?: !

Tillbaka runt bordet. Ska nog lägga på en ljus duk där sedan. Är lite trött på det bruna ibland. Vi får väl se. Om jag hinner. Ville egentligen mest visa er det jag satte upp på väggen ovanför själva köksbordet, men det får vi ta en annan gång.

Vad kom då vårt årsmöte fram till? Vad hände? Vilka kreativa snilleblixtar slog ner? Jo, lite så här (nu var det ju mest jag som hade det här mötet, mannen jobbade med andra viktigheter och slog nytt rekord i stone-packer!) Här kommer i alla fall några slutsatser. Några praktiska och några opraktiska. Ungefär så:

1. Årets material är ju papper, inspirerat av Beas Rosa Band och miljöaspekten, därför blir den här julen saxens högtid. Började med att klippa ut en kvinno-kula igår. En vacker kvinna - Rosa hette hon visst - som jag hittade i den gulnade boken från 1907. Den är ändå så sönder, så nu återstår bara att älska den i dess minsta beståndsdelar, så att säga.
2. Garn, garn, garn. Så bra grej att ha. Så snyggt att kanta med. Bara att leta djupt ner i loppishögarna på syavdelningarna, så hittar man de bortglömda broderigarnerna. 
3. Lek med kottar! Alla leker med eterneller och torkat växtmaterial nu, det verkar inne och hippt och nytt och levande och dött samtidigt. Men helt seriöst? Finns det något snyggare än kottar? Och torkade fröställningar från sommarens syrener?
4. Många grejer blir det... Men om man samlar dem i en enhetlig färgskala så hänger ändå allt ihop. Det är i och för sig också en gammal sanning, och kräver uppdatering och personlig touch för att bli intressant, men ändå. Sedan blir det ju alltid något över. Som en liten kanna. Får väl åka in i prylgarderoben igen. I karantän. I väntan på nästa stilleben-ryck. Har redan planer för det faktiskt. Det ni ser ovan är bara halvfärdigt. Jodå.
5. Mötet avslutades med att jag tror att jag har skapat en ny lek. Eller ett spel. Hur kul som helst.

:)
/helena

ps Alldeles snart kommer det ett inlägg till. Jodå. Ett inte helt luktlöst inlägg.

Slå fyran för advent

Snart är det fjärde advent. Innan du ens hunnit blinka är det fjärde ljuset redan tänt.

Alltså. Hög tid att varva ner. Koppla av, ner, och njuta för fulla glöggmuggar. Slå av på takten. Helt enkelt mysa skiten ur den här alldeles för korta tiden.

Men först måste jag hitta ett ljus som verkligen passar till min underbaraste second hand-stjärnpresent från mannen - Star for Life. Värmeljus går bra, men de ska vi ju i miljövänlighetens namn vara lite försiktiga med, inte använda så många. Bra då, att den vackra, viktiga ljusstaken är gjord för två olika typer av ljus. Ska bara hitta den rätta storleken på stearinljus först. Eller karva, skarva till rätt storlek. Snart ska den i alla fall tändas, det är ett som är säkert!

Ett, två, tre, fyra. Nu andas vi lugnt här. Ahhh. Lång utandning och sedan pepparkaksdoftande inandning. Ahhh. Ett först. Det första ljuset. Sedan det andra. Lugnt och stilla. Bara njuta. Göra så mycket - eller lite - julförberedelser vi vill. Vars och ens jul kan se ut på tusen och åter tusen olika sätt. Inget är mera rätt än just ditt sätt. Bara en tanke. Tänk på det. Och andas ut...

<3
/helena

ps Rubriken lyder: Ett barn behöver mer än mat för att växa. Jag skulle kunna stanna där. Den meningen säger så mycket i sig själv. Men vi måste läsa vidare, vi måste förstå det viktiga som de försöker göra:

"Varje barn behöver mat, omvårdnad och tak över huvudet, men för att växa upp till stabila individer med stark självkänsla, sunda värderingar och viljan att ha en positiv inverkan på sin omgivning behöver barnet också få stödet och verktygen att utvecklas både på en mental och känslomässig nivå.

Dessa verktyg är det som Star for Life lär barn - vi hjälper dem att lära känna sig själva, identifiera sina drömmar och att jobba genom motsättningar på vägen för att nå dem. En av de viktigaste ingredienserna för att nå hela vägen är att hålla sig frisk.

Star for Life är en icke vinstdrivande organisation som grundades 2005 med målet att inspirera unga att tro på sina drömmar och hjälpa dem leva ett liv fritt från aids. Vi finns nu i mer än ett hundra skolor i södra Afrika."

Åj Åj Åj, här sitter jag i ÅJ!

Här sitter jag och redigerar bilder, några får ni alldeles strax se - om de blir bra alltså. Och läser nyheter. Läser om Annie. Lööf, om någon mot förmodan inte förstod det. Läser hennes kravlista. Läser vidare att sommartidens avskaffande ska skjutas upp. Nej! Det som var en så bra idé. Äsch. Skit också. Och tydligen finns det förbjuda kemikalier i julbelysning. Jahaja, de små jäklarna smyger sig tydligen in överallt.

Nu när det börjar lacka ordentlig mot klapptider, med ett tunt lager snö som ligger kvar, tar jag på mig min rödaste kofta, igen. Här sitter alltså jag i Årets Julklapp! Hur kul?! Att det återanvända plagget får den typen av uppmärksamhet i allt det kommersiella som pågår runt om oss just nu.

När de kommersiella helgerna avlöser varandra. Och reklamen, som talar om att allt hela tiden är billigare än billigast och rabatterat upp över tomteluvan, sprutar ut ur alla upptänkliga kanaler. Då är det skönt att kunna luta sig tillbaka i sina gamla plagg. Second hand. Årets julklapp har jag alltså inte ens köpt i år. Koftan köpte jag på sommarloppisen förra året, tror jag. Och toppen under är ändå äldre. Och innan dess hade någon annan redan använt dem ett tag, ett kort tag, för de var - är - fortfarande fräscha.

Det tog lång tid, många år, innan jag vande mig vid tanken på att köpa "begagnade" kläder. Men nu kan inget stoppa mig, eller jo, svettlukt och omöjliga fläckar förstås, men annars hittar man de bästa grejerna i välgörenhetsaffärernas klädsnurror. Lite originellare, lite roligare och mycket bättre för miljön.

Nej, nu måste jag fortsätta redigera foton, annars får ni ju aldrig se dem.

<3
/helena

Dagen var orange och jag skulle gjort så mycket

- Nej, ta inte dem, jag ska fota en grej!
- Va?!?

Mannen fattade ingenting, varför fick han inte bara ta en apelsin? De är ju så goda nu. Saftiga och precis lagom sötsura. För att den 25 november är FN:s International Day for the Elimination of Violence against Women.

Och som ett led i den kampen, att kvinnor och flickor världen över ska få känna sig säkra och inte behöva leva i ständig rädsla att utsättas för våld, finns den orange kampen. Orange the world. Som uppmärksammar våld-mot-kvinnor-frågan. Tänk att det ska behöva finnas en särskild sådan fråga att uppmärksamma, tänker jag. Snart skriver vi det stora, modiga talet 2019 i almanackan och jag fattar inte varför det känns som att vissa saker går bakåt istället för framåt.

Men tur ändå - att det finns massvis med människor som orkar engagera sig i viktiga frågor - och vad kan vara viktigare än att bekämpa våld i alla dess former?

Därför skulle jag fota apelsiner. Mannen erbjöd sig att jonglera lite. Men det gick inte så bra, vi hade bara två, så han fick ta hjälp av min barndoms brandgulaste boll också.

Så kom det sig att jag fotade ett par apelsiner. Hade tänkt att göra så mycket mer, plocka fram allt orange jag har och göra något bra av det. Klappa dalahästen och kolla om den gamla bröstpumpens orange behållare kunde funka som en slags ironisk clownnäsa eller nåt och rita något med den orange passaren. Skulle gjort ett stort O. Men jag hann inte.

Men jag hann ju i alla fall fota ett par apelsiner, mannen och en boll.

<3
/helena

ps "Not until the half of our population represented by women and girls can live free from fear, violence and everyday insecurity, can we truly say we live in a fair and equal world." /FN:s generalsekreterare António Guterres.

At Arlo's Harmony Restaurant

- Tror du jag kan lära mig den utantill?

Mannens fråga var försynt, nästan outtalad. Jag blev tvungen att kväva ett fniss, för är det något mannen är bra på - så inte är det att lära sig texter utantill. Visst har han många talanger, mannen, det måste jag medge, och många bra egenskaper. Ja, han är begåvad och omtänksamt, helt enkelt. Men att lära sig texter utantill är inte hans starka sida. Och det kanske är bra, för då får han plats med så mycket mera saker i hjärnan än en massa låttexter som bara ligger därinne och skvalpar runt och upptar dyrbara hjärncellers kapacitet?

Anyway.

När dök då frågan upp? Och varför var jag tvungen att kväva ett skratt? Jo, så här var det: Vi hade just lyssnat och tittat på Arlo Guthrie's berömda Alice (Remember Alice? This is a song about Alice). Alice's Restaurant. Har ni hört den? En cirka tjugo minuter lång sång. !?! Om ett antal osannolika, men helt sanna,  händelser i Arlos liv. 1965 skrev han låten som skulle följa honom genom livet. Och genom alla Thanksgiving-helger. För det är just under en sådan, som väl valda delar av låtens handling utspelar sig.

Jag är inte så påläst om Arlo, men jag vet förstås att han kommer från en musikalisk familj, pappa hette Woody och flertalet - eller alla? - av Arlos egna barn håller också på med musik. Och så vet jag att han kommer från folksångartraditionen. Den berättande sångtraditionen. Protestsångartraditionen. Med fred och andra stora frågor på agendan. När Arlo skrev Alice's Restaurant stod Vietnamkriget högst på fredsmenyn, så att säga. Även om Arlo själv bestämt hävdar att hans populära, roliga, skrämmande, långa sång är mer en anti-stupidity-sång än en anti-war-låt.

Har ni hört den förut? Om inte, så måste ni åtgärda det nu! Men först rekommenderar jag er att läsa på lite. På Arlos Wikipediasida kan ni läsa om bakgrunden till Alice's Restaurant, sedan tycker jag att ni ska klicka in er till "tuben" och lyssna på live-versionen med lyrics till. För största möjliga upplevelse - och inlevelse.

Här hittade jag en tre år gammal intervju där Mr Guthrie blir utfrågad angående låten ifråga. I samband med att den - Alice's Restaurant - firade femtioårsjubileum.

Därefter kan ni alltid toppa hela anrättningen med den illustrerade sångversionen också. Älskar verkligen hur the bad guys på bänk W ser ut! Haha. Kul, kul.

Skrämmande kul. Och sant, som sagt.

:)
/helena

ps Fast även om han hade kunnat - lära sig den utantill alltså - vad skulle det vara bra för? Det här känns verkligen som en sådan sak som är så personlig att den bara kan göras riktig rättvisa genom att Arlo själv framför den. Men, vänta nu, en idé börjar just ta form... Varför inte göra en egen tjugominutare? Om en egenupplevd, osannolik händelsekedja? Tror bestämt att jag ska föreslå mannen att göra det. Och göra den trettio minuter lång. Ja, så får det bli. En trettio minuter lång antidumbomsång!

pps Det har förresten gjorts film på den långa sångens händelser också, med den då - 1969 - unge Arlo själv i huvudrollen, om jag fattat det hela rätt.

Harriet. Hon flydde med hjälp av stjärnorna.

Harriet Tubman. Minty. Eller Moses. Kärt barn har många namn. Hon föddes som Araminta, men tog sig senare namnet Harriet, förmodligen efter sin mor som hette så. Mormor hette förresten Modesty (känns ju som världens coolaste namn, samtidigt som det uppenbart manar till en blygsam inställning) och hon var den som anlände till USA med ett slavskepp ifrån Afrika.

Allt annat än blygsam, är historien om Harriet Tubman. Hon föddes in i slaveriet, något exakt födelseår verkar varken hon själv eller någon annan kunnat fastslå. Men vi pratar om cirka 1820. I Maryland. Redan som barn försökte Harriet göra motstånd, inspirerad av sin mamma som vid ett flertal tillfällen sägs ha gömt något av sina nio barn för att hindra dem från att säljas vidare och därigenom splittra familjen. Den unga flickan Harriet klädde sig till exempel i flera lager kläder för att skydda sin späda kropp från de hårda, fysiska straff som slavägarna godtyckligt kunde bestämma sig för att ett barn behövde uppfostras med.

Som tonåring blev Harriet, då fortfarande kallad Minty, åsamkad en allvarlig huvudskada. En skada som skulle hämma hennes hälsa resten av hennes långa liv, med epileptiska anfall, yrsel och svåra attacker av huvudvärk som följd. Hon trodde själv att hennes skalle sprack, när hon blev föremål för en slavägares missriktade raseri. En metallvikt i skallen. Klong! Så fick hon allvarliga, bestående men för livet. Och ut på fälten för att arbeta, tvingades hon redan två dagar efter att ha blivit tillfogad den fortfarande obehandlade huvudskadan. Med blodet och svetten rinnande, så att hon knappt kunde se var hon skulle sätta ner fötterna. Själv trodde hon att det var det tjocka, okammade håret, som räddade hennes liv när metallvikten träffade henne i huvudet.

Det här inlägget är en hyllning till en kvinna, som inte bara själv lyckades fly från sina slavägare, utan också blev en viktig nyckelfigur i det som kallades Underground Railroad, en motståndsrörelse, frihetsrörelse, vars självpåtagna uppgift var att frita och föra slavar i säkerhet. Med ständig och överhängande risk för sina egna liv, fördes kampen för alla människors frihet. Många gånger i skydd av mörkret. Med stjärnorna som enda navigationshjälp.

Tänk vad mycket vi kan tacka stjärnorna för! De är inte bara vackra att betrakta, de har räddat många liv också.

Nu skulle jag kunna skriva spaltmeter om den här modiga kvinnan - som inte bara kunde skriva in aktiv slavmotståndare, frihetskämpe, spion och sjuksköterska på sitt långa, imponerande CV, utan även suffragett - men det ska jag inte. För det är redan gjort.

Läs den långa, långa, intressanta och välarbetade artikeln om Harriet Tubman på engelskspråkiga Wikipedia.

Jag avslutade min torsdag med att läsa igenom hela texten om en av mina stora idoler och förebilder. Och nu börjar jag min fredag med att förmedla den vidare till er.

Om ni inte redan har full koll på Harriet förstås.

<3
/helena

ps Här krävs en och annan förklaring känner jag. Angående dagens bildval/illustration. Varför, tänker säkert någon nu? Varför pengar? Varför väljer jag att visa upp mina gamla tjusiga, gula femmor just här? Jo, för att det var så jag först hörde talas om Harriet Tubman, via en drygt två år gammal, kort text på SVT Text, som började så här: "Harriet Tubman blir den första svarta kvinnan på en amerikansk dollarsedel, uppger USA:s finansdepartement. Hon kommer att ersätta president Andrew Jackson på 20-dollarsedeln. ..."

Alltså. Därav pengakopplingen. Nu verkar det tyvärr inte som att den nuvarande administrationen i USA (surprise surprise...) kommer tillåta Harriet att sitta på framsidan av sedeln. Synd. Men kanske hade hon själv ändå tyckt att det hade känts konstigt att sitta där? Hon, som levde största delen av sitt eget liv i självuppoffrande fattigdom.

Ska vi kalla det en slags tacksägelsebön?

Ibland skriver jag mig ledsen. Eller glad. Eller både och. Eller skriver in mig i någon annan känsla. Den här texten gjorde mig lite rädd. Som i att vi väl alla lite till mans, och kvinns, är en smula rädda för att det ska hända våra mest älskade människor, våra närstående, någonting.

Det känns alltid lite personligt också, även när man går in för att skriva för "alla". Även när man försöker hitta en allmängiltig känsla som många kan känna igen sig i, känns det extra inuti en själv. Särskilt när det är något allvarligt, känner jag så.

Det här är en text med eftertanke. Kanske en efterklok text? Något jag borde skrivit till Alla helgon? Som tröst åt de som längtar och väntar förgäves? Jag kallar den Mörkerseende, igen. För jag skriver alltid, minst, en hyllningsdikt till det ljusa mörkret - eller mörka ljuset - när det börjar falla tidigare om kvällen. För att inte säga redan på eftermiddagen.

De här orden föddes ur det nymornade mörkret. Ur den vilsamma vaksamheten, och den lätt upprymda tonen som alltid ljuder genom den klara luften så här års.

Läs, om ni vill. Och lova att vara rädda om varandra.


Mörkerseende, igen

Vaksam vila

Återigen, mitt hjärta på fjäderlätta fötter
genom rummen
våra
gemensamma
skrymslen
och vrår
och våra separata
unika
uppsättningar kromosomer

Vaksam vila
tyst, lätt, lugn
Och ro
ickeelektriskt
som balsam runt själen

På samma gång upprymdhet
Upp genom rymden
Det mörka, så fyllt av ljus

Min längtan lägger sig ner, lyfter bara på ena ögonlocket för att kolla
att alla drömmarna finns kvar
Där ute
I mörkret

Svärtan gör inte ont
Den gör dig vaken
Vaksam
Naken

Och trygg, i närheten av din nästas mjuka andetag

Färgerna - om du ser dem klart fast allt är dunkelt, då vet du; att du inte tar lätt på alltsammans
Du letar efter nyanserna
Ser skiftningarna
Även när bläcket är osynligt

Punkt för punkt betar dina fingertoppar av
Vilsamt
Vaksamt
Naket
Avskalat
Jordnära

I jordens mörker
får du vila
om du vill

I halvårsdvalan
kan du välja
mörkerseende
om du vill

I dunklet
tas inget ljus för givet

Nyanserna är dina
Och evigheten
Och längtan

Och på klädkroken hänger ditt fjäderlätta hjärta,
strax bredvid morgonrocken som bär din älskades doft
genom rummet
och tiden
och rummet.


<3
/helena

Sommarens bästa 6

Suck. Inte har jag hunnit renskriva del tre, den sista delen, av min läslovsinspirerade blogg-berättelse om Linda. Ni får vänta ett tag till på den, tydligen. Och snart är det december. Stjärnklara tider väntar. Och inte har jag hunnit genomföra mer än hälften av mina novemberprojekt. Men vad gör det om hundra år? Vad är väl en bal på slottet och allt det där...

"Skramlande kom det en ful gammal Ford. I fredags körde den in på vår gård och inte var bilen tom.

Först kom tant Anna med tårtorna ut och schal och termos och gott i en strut, men inte var bilen tom.

Sen kom Per Ola med racket och boll och så kom Lillan med nallar och troll, men inte var bilen tom.

Sen kom en pudel ihop med en katt och så kom farfar med hål i sin hatt, men inte var bilen tom.

Sen kom en farbror som bara var skägg, och så kom farmor med blommor och ägg, men inte var bilen tom.

Sen kom en scout, han var sjungande glad, med tält och säck och jag vet inte vad, men inte var bilen tom. ..."

Inte så konstigt då kanske - att jag inte hinner något, när jag tar mig tid att skriva ner de sex först verserna ur Britt G. Hallqvists supersöta vistext: Inte var bilen tom (melodi: Staffan Åkerberg).

Här kommer i alla fall lite sommarnostalgi. Tyckte det kunde passa så här, efter en frostig och frisk morgon som skvallrar om att sommaren definitivt är slut. Ett tag, när det var som allra hetast, undrade man ju nästan om den alls skulle det - ta slut, menar jag. Men det gjorde den visst...till slut.

1. Sommarens miljövänligaste bensinpump? Den passerade vi på vägen till ett av sommarens mest miljövänliga nöjen: Auktion. Ett par, tre ställen har vi kvar i vår närhet, som fortfarande sysslar med gammaldags hederlig slagauktion. Med en livs levande auktionist, som slår en högst verklig klubba i det stadiga slagbordet. Slagbordet...haha...så slagfärdig man kan vara då...haha... Lösöre och hela dödsbon går under den heta klubban, nästan året om faktiskt. Antikt och vintage och "bara begagnat" i en salig blandning. Det går att hitta auktioner lite varstans. Några kan man hitta på auktion.se.
2. Sommarens bästa second hand-köp! I vår lilla familj handlas ju det mesta second hand, som ni vet. Så nyss nämnda beteckning har förstås hård konkurrens. Men i år är det ändå självskrivet. Vår "nya" bil. Ingen annan skulle väl skriva ordet ny i närheten av en cirka tio år gammal bil, men har man haft en nästan 20 år gammal innan dess så. Allt är relativt, mina vänner. Och nu får vi snart se om den kommer få epitetet vinterns varmaste, skönast, vägsäkraste vän också... 
3. Sommarens gamling. Sommarens skönaste, grönaste bekantskap. Eken i Småland. Ihålig och ekande... Uråldrig. Stilfull. Grå. Med en enda grön gren eller så. Tidens vingslag ven i våra öron när vi försiktigt gick runt den mäktiga stammen. Med hettans stora, rasande skogsbränder i färskt minne, blir besöket hos eken än mer betydelsefullt.
4. Sommarens investering framåt: Den orange filten inköpt hos Erikshjälpen. Har äntligen hunnit tvätta den. Vet dock fortfarande inte riktigt om den ska få bo kvar här inne eller inte. Den ljusa sidan verkar fälla, så där som ull kan göra. Mina vita byxor blev svarta. Haha, nej tvärtom menar jag förstås... Kanske får den stanna ute i bilen. Färgmatchar gör den ju! Ja, nästan.
5. Sommarens - och vinterns - viktigaste! Anne Frank - "om jag bara får vara mig själv". Utställningen som tar avstamp i Anne Franks liv. Och död. Den ställer aktuella frågor till/om dagens unga. Den berättar om ett öde ingen någonsin borde mött. Borde möta. Pågår på Rydals museum till 27 januari (Förintelsens minnesdag). Se den, om du har möjlighet.
6. Sommarens bästa bild. Nja. Nej. Men fotot, som jag tog utanför något vattenhål för bilen i somras, påminner om hur viktigt det är att ha rätt däck för säsongen. Sommarens bästa bilder togs nog i Småland, i samband med att vi luftkramade trädet som inte längre tål att vidröras. Se men inte röra.

:)
/helena

ps Skulle kunna skriva en himla massa här. Finns så mycket mer att tillägga, att komplettera med, men jag tror jag låter bli.

Ta-ett-steg-tillbaka-staken. Eller ett framsteg.

Alltså. Vi börjar med att betrakta det hela lite på avstånd. Så...där...ja... Lite trist, om ni frågar mig. Glåmigt på något sätt.

Sedan tar vi ett par små steg framåt. Ett...två...tre... Ah, bättre. Mycket bättre, tycker jag. Färg. Färg gör en glad. Färgglad!

Det här är verkligen en man-tager-vad-man-haver-adventsljusstake. Vita blockljus, som legat och skräpat längst ner under något som de inte borde legat och skräpat under. Nu är de så där skönt slitna, med vekar som viftar och vevar och vinkar lite hit och dit och hit igen. Gult grus, förmodligen väldigt miljöovänligt grus. Ajabaja! Artificiellt dekorationsgrus - inget jag skulle lägga pengar på idag, men det här är minst femton år gammalt. Fanns lite kvar på botten av en påse bara. Och kulor. Kul kulor! Träkulor i glada färger, som topping på hela anrättningen. Har säkert haft dem i hundra år, kanske tusen. En gång - för säkert en miljooon år sedan - gjorde jag halsband av dem. Trädde på fyra röda på rad, på ett svart läderband. Blev rätt så fint, har jag för mig.

Och så själva staken då: En skimrande metallisk brödform, med ädel ålder och piffig patina.

Så, vad föredrar ni? Ett steg framåt? Eller två steg tillbaks?

Jag vet i alla fall vad jag väljer - FÄRG!!!!!! - anyday of the week. (Även om man alltid, alltid måste vara väldigt, väldigt försiktig med trämaterial och levande ljus i kombination!)

:)
/helena

ps Det är inte säkert att det här blir eviga kvinnor-hemmets officiella adventsljusstake 2018, har ett par andra idéer på gång. En knasig idé. Riktigt knasig faktiskt. Och en snygg idé. Riktigt snyggt tror jag bestämt att det kan bli.

Hej(a) vardagen!

"... jag väntade så grufligt mycket på fredagen som du väl kan tro män var tillika rädd för den för jag tänkte om jag då ej får bref så blir det alt för svårt.

Christina Andersdotter till mannen Lars Andersson 6/3 1836 ..."

Inte så romantisk bild här från mig då kanske, så här i början på veckan, men en ganska talande bild ändå. Dags att kolla mailen, för många. Jobba, jobba, jobba järnet! Ingen rast och ingen ro, kanske. Allt ska hända i början på veckan. Planera, organisera, hyperventilera. Knappt hinner man äta, kanske. Bara en banan på stående fot, eller så. Och handla livets nödtorft (som man väl uttryckte det på Christina Andersdotters tid), med andan i halsen på vägen hem. Lite så, tänkte jag när jag var ute och promenixade och fick syn på förlagan till min bild ovan.

Men. Jag säger men. Men det gäller att gilla läget, tycker jag. Hylla vardagen så gott det går. Själv gör jag ofta inte så stor skillnad på vardag och helg. Jobbar ibland jättemycket på helgen och tar det, kanske, senare lite lugnare i början på veckan, som en slags kompensation. Men allt det där är ju lyx man kan unna sig när man i stor utsträckning sköter sig själv och är sin egen chef.

Helgen som gick var en sådan helg. Känner mig nästan vimmelkantig av allt som blev skrivet. En tre, fyra mindre skrivprojekt avslutades, påbörjades eller lämnades halvredigerade. Det känns bra, men jag är lite yr. Därför ska jag inte sitta så länge framför den häringa apparaten idag. Ville mest bara säga hej. Och delge er ett par citat ur en av böckerna jag håller på att studera.

Jag älskar ju brev. Vanliga, ovanliga brev. Sådana man stoppar i kuvert och lägger på en låda och sedan kommer de - kanske - fram. Förr verkar det som att de nästan alltid kom fram, oavsett hur långt det var mellan adressaterna. Och oavsett hur komplicerat det kunde vara på vissa sträckor med undermålig logistik, vägar och transporter.

"... Vad för en glädje är det icke, fastän så vitt åtskilda av havet, att kunna underrätta varandra.

John och William Freeman i Wisconsin till fadern Carl Friman 14/8 1841 ..."

I boken: Ack om du vore här - 1800-talets folkliga brevkultur, av Britt Liljewall, hittar vi breven som hittar fram över hav och land och åldersgränser. Jag fastnar särskilt för moderns brev till sonen:

"... Det var ock roligt se Er på dansskolan. Du behöfver ej känna dig underlägsen där, men en sak såg jag och vill rätta: 'stå ej på ena benet och lutad med det andra, då du konverserar med damen'. Det är så mycket vackrare och manligare att stå lika äfven därför att lägges det nu ej bort (liksom händerna i byxorna) så blir det nog kvar för lifvet.

Hulda Terner till sonen Erik 15/2 1911 ..."

Hur gulligt och formellt och omtänksamt och ändå helt onödigt på något sätt? Den ömma moderns omsorger anno 1911. Idag: Lägg undan paddan nu då! Då: Tag ut händerna ur byxorna! Tiderna förändras, men moderskärleken består. Lite så.

Breven som luktar, de starkt parfymerade, kärlekens - de ska jag strax ta och sniffa lite extra på, tänkte jag.

Nu; vardag. Egentligen bara så tråkig som man eventuellt tillåter den att bli.

<3
/helena

ps Brev-citaten är alltså hämtade ur: Ack om du vore här. 1800-talets folkliga brevkultur. Av Britt Liljewall. 2007. Nordiska Museets Förlag. Stockholm.

Med hjärtat på rätta stället

Vad ska ni göra i helgen då? Jag vet i alla fall vad jag INTE ska göra - läsa en bok på nästan femhundra sidor. DET ska jag inte göra.

Förra helgen läste vi - vi ja - hela Binas historia av Maja Lunde. Och när jag skriver vi, så förstår ni att det handlar om högläsning. Mannen och jag, mest jag, läste alltså på drygt två dagar, femhundra sidor relativt tätskriven pockettext - högt. Nytt rekord! Nytt högläsningsmaratonrekord! Puh. Det ska vi inte göra om. Inte den här helgen i alla fall.

Men det var verkligen värt det. Vilken bok. Vilken läsupplevelse. En riktig bladvändare, som vi naturvänner brukar säga. Blad som blad. Och en och annan lus. Bladlus. Läslus. ;)

CCD. Den förkortningen lär jag aldrig glömma efter att ha läst de tre historierna i Binas historia. Tre liv. Tre olika tider. Tao, William och George. Och människorna - och djuren - som är livsavgörande för deras unika livsberättelser. Tre olika berättelser, om tre olika människoöden, men med fler beröringspunkter än någon av dem kan ana.

Så mycket mer än så vill jag inte säga, bara be er läsa den, om ni inte har gjort det. Och så kan jag väl tillägga att jag är rätt så trött på det så kallade moderna sättet att skriva - tillrättavisande, undervisande, i romanform (vilket jag själv i dubbelmoralens sanna anda såklart också gör...). Trött på färdigserverade sanningar. Ibland självklara sanningar. Ofta serverade på alldeles för skinande, tillrättalagda silverfat. Jag vill ha mera kaos i min läsning. Mer ologiska följder. Mer smuts och skit och verklighet och vardag. Och fiktiva, fabulerande fantasier och fantastiskheter också förstås. Men inget lättuggat, färdigrättsserverat, tack.

Med det sagt vill jag betona hur bra Maja Lunde är på att hitta balansen i sitt berättande. Inte peka på näsan mer än nödvändigt. Låta karaktärerna få ha sina tillkortakommanden, göra dem mänskliga genom dem.  Det minimala recensionsutdraget på insidan av den mjuka pocketpärmen, signerad Smålandsposten, beskriver det allra bäst tycker jag: "en finstämd roman, lågmäld men intensiv. Stilsäker och utan onödigheter."

Binas historia. Av Maja Lunde, som sagt. Ni får köpa eller låna den var ni vill, jag länkar inte eftersom den har ett par år på nacken (2015). Översättning av Lotta Eklund. Pocketförlaget (Svensk pocketutgåva enligt överenskommelse med Natur & Kultur). 

Läs den. Och sedan kan vi kanske läsa Blå tillsammans. Maja Lundes senaste roman. Hon blev tydligen så inspirerad av den stora internationella responsen med Binas historia, så hon bestämde sig för att fortsätta vända näsan mot naturens väsen och skiftande element. Låta oss fortsätta förstå att vi inte kan fortsätta som vi har gjort. Vi måste bli snällare mot naturen. Och mot oss själva. För vi hänger ju ihop. Allt hänger ihop.

<3
/helena

ps Beroende på väder och vind, och andra saker som börjar med vi, vet jag inte riktigt vad jag ska göra i helgen. Men jag ska i alla fall titta på naturserien från BBC som vi började följa förra söndagen - Det vilda Nya Zeeland. Solfjäderstjärtar. Underbara! Googla upp ett par bilder på dem om ni har tid. Vackra, snabba, tar sitt byte i flykten, kan vända på en femöring i luften. Och pingviner. De kan gå hur långt som helst för att hämta mat till sina barn. Lite som vanligt folk, med andra ord.

Rumspoesi

"att se de mjuka linjerna dansa fram som lätta molnslöjor"

Gert Wingårdh. Igen. Det finns så mycket att spara i allt det kloka som han sa i sitt avsnitt av Hemma hos arkitekten. Jag har sett fyra delar av sex.

Sett Martina Eriksson göra sina noggranna vind- och solstudier. Hört henne prata om hur viktigt det är att öppenhet - rymd - har ett mått av intimitet i sig. För att inte hamna i tomhet.

Mina egna tankar och bilder flikas in:

Rum kan vara toppen på en kyrka. Som sticker upp ovanför en kulle. Som om tornet växte direkt ur den gröna myllan. En vanlig fyrkant. Ett spektrum av fönster. Något traditionellt med en twist. Som går som en dans över betong och ängar. Eller med en tvist, kanske? Något som bråkar lite. Med snickarglädje och carport. Fasaden kan vara diskret eller framfusig eller ful, huvudsaken är att den säger något. Tilltalar. Tallar på tomten. Långa tallar. Tall pine-trees. Som har byggs in i taket. Sådant är fint. Sedan solen, som lyser in genom märg och ben och alla smutsiga fönster. Suddigt, som suddar ut alla vassa kanter. Vackert, vackert.

Ska se de två sista delarna så fort jag hinner. För de fylliga, rumsliga halvtimmarna var mycket intressantare än jag trodde de skulle vara. Mycket mera fyllda med poesi. Inte bara stora glaspartier, mycket mera. Och små, viktiga detaljer överallt. Som spegelsocklar! (Och en svart katt som speglade sig däri!).

Arkitekturen ska ge en förhöjd huskänsla - var det någon som sa. Och Sandell pratade om konsten i att kunna skapa något storslaget i/av det lilla. Och vem skulle inte vilja ha en egen Moon-viewing-platform?

Så, om ni har en halvtimma över, se ett avsnitt av Hemma hos arkitekten. Låt Ann Victorin och hennes melodiska, varma röst guida er genom rumskaparnas alldeles egna rum.

:)
/helena

ps Man behöver inte vara på alla platser, tanken kan ju ändå vandra dit ut. Gert Wingårdh, igen. Ungefär så sa han, om rummen man inte använder så ofta (händer ju i o f s aldrig oss som bara har två rum och kök...). Men jag tyckte ändå det lät klokt.

En stjärna, en statsminister & Silvia

Hur gullig än luvan är med sina hjärtan, och fåglarna i kärven sedan då, är det ju den lilla stjärnan högst upp som allting handlar om.

 Stjärnor. Bästa sortens vintage. Visste väl att jag hade en till här någonstans - här var den ju!

Jag håller på att inventera i prylskåpet. Rensar och sorterar. Hittar både det ena och det andra, faktiskt. Som en gammal statsminister. Och Silvia och hennes man.

Alla dessa jultallrikar. En del ser man överallt, hela tiden, i högar, i staplar. Andra ser man inte lika ofta, den här danska, B&G, hade jag aldrig sett innan jag hittade den på en loppis förra sommaren. Sedan dess har den legat gömd i en tallrikshög i prylskåpet. Nu har den äntligen fått komma fram i ljuset. Hög tid.

Det var nära att Fälldin fick på foten, nära att han fick rulla vidare i återanvändningshjulet, men sedan fick jag kalla fötter. Visserligen är det fortfarande Palme jag vill ha (om det är någon som följt mig jättejättelänge så minns ni kanske att när jag hittade den här tallriken så önskade jag mig egentligen en med Palme på istället), men idag uppskattar jag även Fälldin. Tänker på det han stod för. Hur han stod upp för miljön och inte backade en tum i den fortfarande lika brännbara kärnkraftsfrågan.

Blocköverskridande. Det nya modeordet. En nödvändighet om vi ska slippa bli beroende av populism och rasism. En nödvändighet om vi ska kunna gå framåt, tillsammans. Om vi ska kunna blicka framåt med höjd blick.

Mot stjärnorna.

<3
/helena

Blä-känslor & blandat blått

Minns ni när jag hade blå känslor? Det var i våras, i april, en dag när tiden stod still. Men min hjärna arbetade för högtryck, och just den dagen lyckades jag kanalisera känslor och tankemöda rakt in i mina bilder. Är mycket nöjd med slutresultatet!

Den översta heter Blå dunster. Den i mitten Blä-känslor. Och den nedersta Blå version två.

Vet inte säkert om jag har visat er dem förut eller inte, slutversionen alltså? Tyckte bara det kunde passa bra att visa er dem nu, nu när vi har kommit en bra bit in i den blåa månaden november. Blå, som i prostatacancer.

Boräs. Känner ni till den staden? Inte? Nej, inte jag heller. Därav blä-känslorna, för att våra små prickar över å, ä och ö är så viktiga. Borås. Det heter Borås! Vet inte hur många gånger jag försökt förklara det för människor som bor i länder helt utan prickar. Boras går ganska bra, tycker jag. Jag menar, så här i internettider är vi ju vana vid att leva i det pricklösa samhället. Pricklösa samhället...det lät något det...

Och alla kan självklart göra misstag. Även jag. Nähä?! Jo. Det kan till och med ha varit så att bilderna på Christina-ljuset och trätoffeln inte skulle ha haft någon blä-version om jag inte råkat trycka på ä istället för å. Så det så. Sä det sä.

:)
/helena

Fängslad, fångad, fri.

En del bilder fastnar mer, så är det bara. Den här känns det som att jag aldrig har sett förut.

Förmodligen för att jag fastnat för något av de andra fotona, de gånger vi bläddrat och stannat upp.

De här fina flickorna till exempel. Vi vet inte vilka de är, bara att de står där år 1949. Med sina vita strumpor och glada leenden. Sedan bläddrar vi framåt i tiden. Cirka tolv år eller så. Eller fler. Tretton. Fjorton. Till och med femton, kanske?

Den här gången fastnar jag för ett annat leende. Det till höger. Pappans.

Kanske ler han åt sin yngste son? Kanske ler han med hela sin familj i tankarna - och samlad runtomkring sig? Kanske ler han mot solen?

Kanske ler han för att han känner sig fri, för en gångs skull. En ledig stund mellan alla sysslorna på gården.

Fri. Fångad av det eviga ögat. Fängslad av den lilla pojkens pladder. En vacker dag. Vad vet jag? Inget. Och allt.

<3
/helena

Musik som verktyg

Det här är slutresultatet. Och ett av de verkliga skälen till att jag ville fota Villa Låteralla i somras. Jag ville skapa en rolig, fin, bra och talande bild av musik. En liten blinkning till alla gitarrmän - och kvinnor! - genom tiderna.

Till alla de som hållit/håller den kurviga kroppen nära intill sitt musikaliska hjärta. Som mannen. (Och ja, det händer ju faktiskt att hans huvud kommer med på bild då och då, men ofta symboliserar han bättre, eller visar fram, det som ska sägas utan huvud. Haha. Det där lät dumt. Stackars mannen! Hihi.)

Här ser ni alltså mannen som är pappa till så många idéer. Till så många låtar. Till så mycket poesi. Mannen som behållit replokalens unkna lukt i näsborrarna genom livet. Unkna, men kreativa doft. Mannen som aldrig spelat av något annat skäl än att han älskar det. Mannen, som fått mer än en lokalreporter genom åren att sätta i halsen när de förstått att kändisskap aldrig har funnits på han musikaliska karta. Ville bara säga det, innan jag säger det viktigaste. Bara för att det är så många som sätter så mycket framför musiken idag. Som kändisskap och trender och Big Money.

Musik ska byggas utav glädje, av glädje bygger man musikaliska muskler! Om man sedan kan tjäna lite pengar på sitt stora intresse gör ju det inte direkt ont. Mannen jobbar med musiken som pedagogiskt verktyg - genom sin arbetsgivare Studieförbundet Vuxenskolan. Bland människor med extra funktionsutmaningar, och bland våra kära äldre.

Musiken läker och helar och delar inte upp människor i vi och dom. Musiken förenar. Musiken låter alla vara den de vill vara. Den de kan vara. Den man måste få vara.

I år ska vi samla in pengar till funktionshindrade. Mannen och jag kallar det inte funktionshindrade, vi säger hellre människor med olika typer av utmaningar. För då blir det ett inkluderande uttryck, där vi alla ingår. Alla har vi utmaningar i livet. Olika utmaningar. Och vi måste slåss för vår rätt att vara olika. Även om vi människor alltid kommer vara mer lika varandra än olika, hur vi än vänder oss här i världen.

Vad pratar jag då om? MUSIKHJÄLPEN 2018 såklart! Dags att kavla upp ärmarna ända upp till axlarna för att axla årets hedervärda, ofta bortglömda, tema: Alla har rätt att funka olika!

Så se upp! För vad då då? Farah! Ingen fara på taket alltså, Farah är här och ska lotsa oss genom den musikaliska önskeveckan igen. Inte bara Farahs dag alltså - Farahs vecka, kallar jag den från och med nu. Vecka 50. 10-16 december. I Lund. Lund ja, har fina minnen därifrån. Och en del fula, men det är en annan historia...

Farah Abadi. William Spetz. Daniel Adams-Ray. Låter som en mycket trevlig - och viktig - musikalisk tanke i mina ljudkänsliga öron.

<3
/helena

ps Bråkar på riktigt gör vi bara ett par gånger om året eller så - mannen och jag. Men smågnabbas gör vi mest hela tiden. Om vardagen, ni vet, så som vi alla gör. Men mest om trams, larv, löjligheter. Gulligheter. Som häromdagen, när han kom hem från jobbet och det första han sa när han fick syn på mig var: Aha, är det Tomten?!? Bara för att jag hade min tjocka, goa kofta på mig. Får man inte ha på sig sin rödaste, goaste kofta mer än i julveckan då eller? Jag bara undrade. Sedan, när han hade bytt om till sina myskläder och kom ut till mig i köket, kunde jag inte låta bli att undra: Aha, är det Bajsmannen? Så kan det alltså gå, när man har tagit på sig sin mysigaste - brunaste - kofta. Lite off topic här då kanske, men den kortärmade, bara, sommarsanningen, fick mig att börja tänka i klädtermer.