Så ska höstterminen låta!

Huvudet är fullt av saker, precis som det ska vara. Saker som har hänt under sommaren. Saker som snart ska hända, och saker som ska hända sedan och ännu längre fram. Det är med andra ord en typisk första höstdag. Fast bara på pappret.

För vem vet egentligen när sommaren är slut - på riktigt? Kanske blir det en lång sensommar. Lagom varm. Med alldeles lagom många grader.

Himlen kanske bara fortsätter att vara blå.

Alltmedan äppelträden bågnar av brådmogna fruker.

Hursomhelst är höstterminen här. Oavsett väder och vind och mitt nyskapade ord: Kvällssemester. Eller Eftermiddagssemester, om man har turen att ha ett sådan arbete där man kan flexa ut lite tidigare ibland. Då kan man fortsätta göra små utflykter, så länge lusten tillåter. Bara ge sig av en bit, blunda och låtsas att man är mitt i ett exotiskt semesterparadis, även om man bara befinner sig på ängen strax bredvid. Bredvid skolan eller jobbet eller hemmet.

Men hörrni, nu tar vi den här berättelsen från början. Från MIN början. Från när jag var ganska så liten i alla fall. Strax intill Villa Låteralla (som den inte hade börjat kallas än) jobbade min pappa. På en fabrik som tillverkade kundkorgar och hinkar och andra oumbärliga vardagssaker. En dag skulle det bli fest, eller jag vet inte, någon sammankomst var det. Kanske inför semestern, kanske inför julen. Jag minns ingen årstid, minns bara mina maracas. Vet inte varför jag var med, vet bara att jag var väldigt glad för att jag var det. För plötsligt kom en gubbe in. Haha, nej det var det nog inte, utan säkert bara en man i sina bästa år eller så. Han delade ut rytminstrument. Tror pappa fick ett par pinnar (claves). Chefen fick stora maracas, lite större än de jag fick. Men vad gjorde det, för mina var ju finast i hela världen! ÄR finast i hela världen - så det så.

Huset såg inte ut så här då. Huset bredvid fabriken där pappa jobbade. Men på något sätt förvandlades ett helt vanligt grått litet hus till något helt annat. Som genom ett trollslag. (Det finns ett gulligt troll på huset också, men det får ni se en annan gång). Förmodligen inte bara genom ett trollslag, förmodligen genom någon/några personers kloka huvuden och kreativitet och målarpenslar.

Svensk Skolmusik. Så hette förlagsföretaget som huserade här. De gav ut pedagogiska sång-, instrument- och allehanda musikböcker/läromedel. Främst med tanke på musikskolor och andra musikaliska inslag i barn- och skolverksamheter.

I början av 1980-talet knöts Olle Widestrand till musikförlaget. En milstolpe, som jag förstår det.

Säkert är ni många därute som känner igen framsidan med stora, färgstarka ett, två tre på. Hålligångsång, Smått å Gott och Låteri Låtera, är tre andra titlar som seglar förbi när jag söker mig fram bland Olle Widestrands digra produktion.

Stig Andersson och Gert Andersson. De två har illustrerat åtminstone en eller två av Widestrands böcker. De har med all säkerhet skapat förlagorna till husets figurer. Han som målat själva huset heter Eje, tror jag. Det tror också en säker källa (min mamma). Eje, med ett efternamn som börjar på A. Kommer faktiskt ihåg när han stod där och målade, brukade cykla förbi då och då. Sedan har det förstås fyllts i en del genom åren, kanske av samme Eje?

Villa Låteralla. Låter alla vara med, tänker jag. Hoppas den nya terminen innebär både nya upptäckter - fulla av upptäckarglädje - och trygga möjligheter att utvecklas i vars och ens takt.

Hoppas att barn som trivs bäst med att leka och sjunga tillsammans, får göra det. Och att ingen vuxen blir upprörd över att det finns de barn som trivs bäst med att sitta och läsa för sig själva.

En del trivs allra bäst mitt i bullret. Andra trivs bäst i sitt eget eftertänksamma sällskap. Båda behöver stöd och förståelse. ALLA behöver stöd och förståelse. För de flesta tillhör ju inte någon specifik kategori, de flesta blandar och ger egenskaper. Lite som folk är mest, är de visst - barnen. De små, storartade liven!

Det var förra året, som jag började fundera på att föreviga den lilla villan. Både för att den bär på personliga minnen, och för att den fortfarande är så fin. Den står sig liksom, trots att väggkonsten numera breder ut sig över världens alla husväggar. Då, i mitten av 1980-talet, var den en verkligt häftig färgklick. Då, där, i det lilla samhället som jag växte upp i. I Gis-la-la-la-la-ved. ;)

Å snart är det ju jul igen - det går ju med vindens fart.

:)
/helena

ps Isaberg förlag, heter de idag, och ligger numera i Hestra. Musiken står fortfarande högt upp på deras agenda, även om de med tiden har breddat sin utgivning en hel del.

Den här boken (Ordspråksskatten av Linda Börjesson och Karen Othelius), med låtar skapade på ordspråkstema verkar extra spännande, tycker jag

Här kan ni läsa historian om hur det hela startade, och om när Olle Widestrand blev en del av förlagets succé.

Och rytminstrumenten finns också där, fortfarande. (Även om det naturligtvis inte finns några lika fina maracas som mina...).