Många M

Det är stor risk/chans att den här lilla familjen - mannen & jag - flexar ut tidigt inför helgen som ligger alldeles framför oss, därför tänkte jag komma in med ett snabbt morsning korsning och ett movie-tips eller två.

Mannen överraskade mig genom att låna hem ett par filmer på vägen hem från jobbet häromdagen. Snart går det väl inte att låna DVD-filmer på biblioteket längre, strömningens tid är här för att stanna, men ytterligare ett tag har vi användning för vår gamla DVD-spelare. Anyway. Han lånade två filmer vi velat se länge. Två verklighetsbaserade berättelser. Först och främst Loving (2016). Om Mildred och Richard med det osedvanligt älskvärda efternamnet Loving. Om deras kärlek. Om deras äktenskap, som först leder raka vägen till arresten och sedan ända upp i högsta domstolen.

Resten är historia, som det heter. En 1960-tals historia, som får en att tänka tankar som platsar på stenåldern. I 1960-talets USA kunde man alltså hamna i fängelse om man gifte sig med sin älskling. ?!? Hur ofattbart är inte det idag? Tyvärr inte ofattbart alls, med tanke på att olika missnöjessammanslutningar (till och med riksdagspartier) eldar på delar av vår egoistiska samtid genom att förstärka avarter av mänskligt beteende. Avhumaniseringen av våra medmänniskor leder till att tankar om rasism och segregation växer sig starka i vissa o(ut)bildade kretsar igen. Trampet hörs. Vi behöver inte ens lägga örat nära rälsen längre.

Sorry, det var inte meningen att komma in på den jobbigare delen av vår samtid här, inte i så seriösa termer, men det är svårt att låta bli, när så mycket runt omkring oss signalerar att vi är på väg åt fel håll igen. Vi måste stå emot de destruktiva krafterna. Måste tänka mer utifrån allas bästa. Våga tänka kreativt och inkluderande. Vi måste hålla ihop, bilda en gemensam framtid där vi låter människor som flytt från krig och ofattbara livssituationer få en trygg fristad och en möjlighet att återförenas med sina familjer igen. En framtid där vi låter ALLA unga människor få en chans, oavsett bakgrund, oavsett föräldrarnas storlek på plånbok.

Läser insändare som försöker förklara våra asylsökandes utsatta situation på olika sätt. Nästan varje dag skriver någon medkännande, påläst medmänniska om hur det är att gå runt och vänta på att få sitt uppehållstillstånd. Vilket förvirrande tillstånd det försätter en människa i. Att inte veta om man får stanna eller inte. Att inte veta om det är någon idé att försöka börja hoppas på en framtid eller inte. Och sedan, när uppehållstillståndet väl kommer, är det bara tillfälligt. Hur ohållbart måste inte det vara och kännas? Jag bara undrar.

Och nej, vårt land är inte fullt. Inte på långa vägar. Vi har plats. Både hjärterum och stjärterum och råd. Så det så.

Världen är inte bara svart och vit. Jo, på schackbrädet då kanske. Pawn Sacrifice (2014). Den andra filmen som vi sett i veckan. Om schackgeniet/galningen Bobby Fischer. Tobey Maguire gör en magnifik insats som den hyperkänsliga, mytomspunna perfektionisten Fischer. Sevärd. Mer än sevärd, även om du inte gillar schack. En liten historielektion, mitt i kalla krigets skugga.

Det var det det. Tips om ett par moving movies. Och en önskan om en mysig och mycket skön första septemberhelg!

<3
/helena

ps Han var fyra år när han fick sin första sjusträngade. Nej, han var såklart sju år när han fick sin första fyrsträngade. En leksaksgitarr, som han själv lärde sig att spela på. Sedan, när det visade sig "att det där verkar ju gå bra", fick han en riktig. När han var tretton eller så. Började öva med hjälp av en av sina äldre bröder och en skiva. En LP alltså. Med Ventures, eller The Ventures kanske de heter? Hursomhelst var en av de låtar som han tragglade gitarrövningar till, med i filmen om Bobby Fischer. Brings back memories, sa han.

Och jag ville visa er en av bilderna jag tog på honom mot bakgrund av Villa Låteralla. För det var faktiskt ett av de viktigaste skälen till att jag ville fota just där - att jag skulle få till en bra bild på mannen och en av hans gitarrer. (Tog faktiskt även ett par där det älskade huvudet finns med också...).

Han har spelat i lokala replokalsband, han har arrangerat trubadurtävlingar, han har undervisat på musikskolor och på olika studieförbund. Idag försörjer han sig sedan fem år tillbaka som studiecirkelledare i musikunderhållning och pedagogik. Han har nog aldrig haft en så uppskattande "publik" som där (aldrig fått så många kramar på jobbet förut!), bland människor med olika funktionsutmaningar. På daglig verksamhet och gruppboende, och även på ett par äldreboenden, underhåller och engagerar han sina medmänniskor med hjälp av sin (näst) bästa vän - gitarren. Heja Mannen! Min musikaliska älskling. Min älskade vän.