fredag 29 maj 2020

Fem särskilt fina - Selma & Linnea


En blomma. En flicka.


En flicka. En blomma.


Har alltid tänkt att de ser ut som två knoppar. Eller blomsterlökar. Ljusstakarna.


Glasknopp.


Kvinnokropp. (Och till vänster skymtar kanske en del av nästa Fem särskilt fina...).


En knopp. En kvinna. Huvudet på skaft, som man sa.

Fem särskilt fina. Fem gamla favoriter i nytt sällskap. Fast sällskapet är såklart också gammalt, men ändå blir det lite nytt, som i nytt sammanhang.
  1. Hon har en brosch i halsen, som brukligt var. Vad hon heter, vet inte jag, men min brosch borde heta Linnea.
  2. Glasljusstakarna, signerade Bertil Vallien, kan agera både minivaser och bokstöd om de vill. Det vill säga om de får tid över mellan alla ljus som måste tändas. I eftertanke. I reflektion. Till minne. 
  3. Virkat för virkat och annat handarbete. Med bambuhandtag. Väskan som alltid kommer vara så mycket snyggare än sitt innehåll, oavsett vad det råkar vara.
  4. Halvfranska band. Selma. Fler. Ord. Är. Över. Flödiga.
  5. Kanske heter hon Selma? Fin är hon i alla fall. En student? En fästmö? En kvinna av sin tid? En kvinna före sin tid? Fotot jag ropade in en gång, bara för att få fortsätta fundera över vem hon var. Och är.
  6. Oj. Det blev visst nästan sex fina grejer här, eller kan det kanske anses som pärlor för svin att ha med de här äkta falska pärlorna igen? Inget fel på rätt sorts svin förstås. Grisar är gulliga. Knorr på det!

<3
/helena

ps Med detta vill jag önska er en riktigt bra helg. På lagom avstånd från allt. Även mor. Men låt hjärtat vara med - överallt. Mannen hälsar. Tror jag. Han har fullt upp med de små. Har en hel liten etta idag. (Och just det, jag har en ny teckning att rama in!).

Mellanrum


Det är platsen jag oftast fastnar för.

Där hela harangen inte får rum.

Det som sägs utan stora ord är finare, säger de. 

Den skönaste Litteraturen strävar dit.

Till en plats bortanför språkbruk och färdiga lösningar.

Bruksanvisningar i poesi blir inte bra.

Det finns ingen skruvmejsel som kan justera orden.

Juste kommer alltid vara en bokstav från bara just.

Där finns inget skruvat.

Ordmejslandet tar sig ändå fram.

Borrar sig in.

Hittar andra uttryck.

Intryckt.

Det är trångt i konstruera-krystade-formuleringar-kupén.

Någon ljudar sig fram mot Andra vägar.

Nya spår.

Någonstans sitter alla kapitel och väntar.

På ett fåordigt tåg.

Väntar.

Väntar.

Väntar.

Medan snålblåst och sommarfåglar far förbi.

Vi.

Måste

Våga.

Gå.

In.

I.

I.

I de minsta beståndsdelarna.

De som bara får plats i.

Mellan.


<3
/helena

torsdag 28 maj 2020

Avskalat


Så här blev den färdiga bilden.


Det som började ungefär så här. Som jag nämnde i förra inlägget, börjar det ofta med ett foto. Gärna något taget lite på måfå så där. Kan vara något utomhus, en trädtopp eller så. Men lika gärna något här inne. Helst med vintage-vinkel.


Sedan börjar skalandet. Av med allt onödigt. Ibland kan det förstås vara tvärtom, att man lägger till något istället. Gärna något oväntat.


Sedan vänder vi på steken. Ljust blir mörkt. Mörkt blir ljust. Lite så.


Därefter lägger vi till gult, bananer bli så trista utan gult. Bananer i gråskala? Nej, gulskala! Bara väldigt ljust.


Och lite blått? Nej, jag tyckte faktiskt att det blev bättre utan, så jag skalade bort det blå igen. Slutresultatet  ser ni ovan. Både ett steg upp alltså, och överst. Same same. På riktigt den här gången. Lika som bär. Eller frukt då. Snart ska de ätas upp!

Sköt om er.

<3
/helena

Colour. Grey. In the kitchen.


De köptes till mannens femtioårsdag, för många många år sedan. Sedan har de använts som rekvisita. De två ljusen. Femman och nollan. Bildunderlag. Sedan har de stoppats undan. Ända till jag fyllde femtio för ett tag sedan, då kom de fram igen. Tänker att de kan få stå där ett tag till.


De små skorna har landat på "marken" igen, efter en tids utflykt uppåt väggen. Till höger står en fotoidé och väntar.


Snart är det sommarlov.


En lika viktig tid - sommarlovet - nästan som terminen, tänker jag. En tid när man hinner växa och mogna.


Inuti det läskiga gamla - upphittade - vapenskåpet, finns det som vi i bloggvärlden gärna kallar för finheter. Små vintage-saker som man inte kan leva utan. De trivs där, bland rost och patina - i det numera väldigt oläskiga skåpet. Och mannen! När vi var i Köpenhamn en gång i tiden. På Café. I samma jeansjacka som han hade igår. Måste nog plocka fram det i ljuset. Minns att jag med omsorg målade ramen så där blå då.


Svartvita kritor är kanske inte lika kul.


Sommarfågel. Visst säger de så, norrmännen, om fjärilar? Sommarfågel. Fint ju.

Konstigt, annorlunda inlägg? Ja, kanske. Mest en vandring i min konstnärliga vardag. På ständig jakt efter BILDEN. Där det svartvita har blivit mer och mer viktigt. Även om jag då, nu och för alltid ÄLSKAR färg.

<3
/helena

ps Kan ni då gissa vilket av fotona ovan som inspirerade mig till att jobba vidare på det och skapa en bild? Inte? Då behöver ni inte sitta otåligt och gissa länge, för snart snart är den på väg in hit.

onsdag 27 maj 2020

Spår av en ung kvinna


"I april 1977 startade den 27-åriga författarinnan en färd från Alice Springs i centrala Australien tillsammans med fyra kameler och en hund. Hennes mål var Australiens västkust och Indiska oceanen. Framför henne låg nära 3000 km vildmark, mest öken. De flesta ortsbor som kände till planen betraktade henne som lindrigt sagt obetänksam, några tyckte att hon var spritt språngande galen. ...


 ... Innan hon gav sig iväg fick Robyn lov att lära sig rida, dressera, sköta och plåstra om kameler (som kan väga inemot ett ton). Hon inledde en tvåårig kampanj som gick ut på att övertala ovilliga människor att sälja de tre kameler hon behövde för färden. De såg gärna att Robyn arbetade hårt för dem och drog nytta av hennes växande sakkunskap i fråga om kameler, men var inte alltför generösa när det kom till kritan. ...


... Till slut kunde hon anträda färden ut i tomheten och solskenet som är de centralaustraliska öknarna. ...


 ... Hon lärde sig att umgås med, eller åtminstone tolerera, insekter och giftormar, att skjuta eller överlista farliga vilda kamelhingstar och - eldprovet - att överleva de sällsynta mötena med den västerländska civilisationen. Det fanns ögonblick av fruktan, av intensiv osäkerhet men också av överväldigande skönhetsupplevelser.
Hon var överlycklig när Mister Eddie, en högt aktad stamäldste, tillfälligt lämnade sina stamfränder för att lotsa henne igenom 300 km av sitt gamla stamterritorium. Han berättade för henne om sin stams myter och trosföreställningar, visade henne hur allt i naturen hör ihop, utgör integrerade delar av samma föreställningsvärld - sand, djur, växter, berg, tiden själv. ...


... Robyn Davidsons bok är en mycket personlig resedagbok. Hon berättar om sina upplevelser med humor och självutlämnande uppriktighet; om en ung kvinnas drömmar och tillnyktranden från drömmarna, om resans prövningar och belöningar, om glädjeämnen och tragiska förluster. Trots att färden började som en sorts manifestation av hennes obändiga längtan efter självständighet, så når den slutgiltiga berättelsen långt utöver den privata resedagbokens snäva gränser, vilket bäst bevisas av den internationella uppmärksamhet boken väckt, inte minst som skildring av en ung kvinnas uppvaknande till självinsikt och mognad."

/Baksidestexten på boken
På kamelrygg genom öknen
(originaltitel: Tracks)
av Robyn Davidson, 1980
(min version från Rabén & Sjögren, 1985, är översatt av Hans Nygren)


<3
/helena

ps Först hittar jag den inte... Hemska tanke, har jag slängt den? I någon av de stora bokrensningarna som skett i våra bokhyllor de senaste åren? Bara hivat ut den liksom? Nej. Pust. Där. Där var den. Där ÄR den. Med orden på försättsbladet: Till Helena på 15-årsdagen. Med mammas snirkliga skrivstils-H. Tur. Att. Jag. Inte. Rensat. Ut. Den. Tänker. Jag. För jag har ju aldrig läst den. Men nu så, åtminstone snart.

Det började med att vi såg filmen Tracks (2013) i helgen - med superbegåvade Mia Wasikowska i rollen som Robyn. Jag såg den inte precis från början, poppade pop corn medan mannen försökte beskriva de första scenerna för mig. Sedan satt jag som fängslad. Trollbunden också.

Fängslad av en film som inte består av så väldigt mycket annat än - öken. Fast vilka bilder! Närgångna närbilder på minsta fräken på näsan, följt av utpanoreringar över övergivna vidsträckta vidder. Inte så mycket snack, mycket mera verkstad. Bildspråk!

Nu, snart, ska jag läsa boken jag fick för ganska exakt 35 år sedan. Nu ska jag läsa om den unga Robyn och hennes makalösa resa. Gissar att det var en bok som jag önskat mig. Något som satt högt upp på både min läslista och min önskelista. Sedan var det det där med tiden. Alltid tiden. Den ville inte räcka till. Inte då som tonåring. Inte nu som tant. Men idag prioriterar jag att läsa framför mycket annat. Då kanske jag hellre såg ett avsnitt till av Anne på Grönkulla eller Fame eller så. Idag läser jag hellre. När jag inte tittar på en jäkligt bra film alltså. Eller ser ytterligare ett avsnitt av True Detective eller så...

Tror bestämt att Robyn Davidsons bok kommer bli mycket intressantare att ta del av än filmen. Filmen som mer blev en naturupplevelse än en helhetsupplevelse.

Skulle kunna skriva så mycket mer här. Särskilt om Mia Wasikowska. Fast det har jag säkert redan gjort. Berättat om hur totalt blown away jag blev första gången jag såg henne skådespela. I In Treatment. Hur hon stal Gabriel Byrnes del av rutan också. Mamma Mia alltså. Vilken begåvad tjej. Numera lika begåvad ung kvinna.

tisdag 26 maj 2020

Jag tänker på tre ord på V. Nej, fyra. Och mor.


Oavsett vad du har tänkt ge bort i present den kommande blommande, gröna tiden, så tänker jag på de tre V:na. Nej, fyra. Oavsett om du tänkte ge bort en vintage-kudde eller en vintage-korgstol eller...


...en frukost i det gröna. Eller i det blå. Eller...


...en miljövänligare bil, så tänker jag på de tre V:na.

Nej fyra. Först och främst Vintage, det vet ni. Men jag tänker också på Välgörenhet. Att det finns så många som hamnar extra mycket i kläm nu, nu när tiderna är exceptionella och speciella. Människor i krigs- och konfliktdrabbade områden. De många, många miljonerna i de många, trånga flyktinglägren runt om i världen. De sjuka. De som var sjuka redan innan. De som blivit sjuka. Anhöriga. De som sörjer. De som oroar sig.

Jag tänker på Valfrihet. På vilket avundsvärt ord det är. På hur många det är som är avundsjuka på oss som kan välja. Jag tänker på hur många det finns där ute som inte alls kan välja. Situation, sitt liv, sin bostad, sitt hälsotillstånd, sin vård. Och så vidare.

Vi. Vi kan göra skillnad. Du. Och jag. Och några stycken till. Varför inte skänka en slant i samband med en födelsedag. I samband med ett event som blivit inställt, men som får hållas på videolänk eller så. En inställd studentskiva. Ett uppskjutet bröllop. Ett dop som blivit tillfälligt torrlagt...

En inflyttningspresent. En-bara-för-att-du-är-du-gåva. En mors dags-uppvaktning. Eller vad som helst. Ett namnsdagspaket, kanske. En överraskning av vilket slag som helst. Till vännen. Älsklingen.

Köp gärna något redan använt - vintage - på lämpligt nät eller nåt, men tänk också på de som inte kan välja ut ett smycke eller en cykel att förgylla en redan begränsad tillvaro med.

Den här gången länkar jag ingenstans. Ni får själva välja ändamål. Ni kan det där lika bra som jag, det här är bara en påminnelse, till oss alla. Skänk något till valfri välgörenhetsorganisation. Tänk på djuren. Träden. Kidsen! Ja, på alla människorna som behöver oss.

<3
/helena

ps Det var väl inte riktigt meningen att jag skulle skänka er de här tre bilderna ovan, bara så där. Tre av de bästa jag har skapat den senaste tiden, tror jag bestämt. Men jag vill ändå skänka dem till er, bara för att. Och här kan ni länka er till Fem särskilt fina med mor och hennes egen dag i extra åtanke.

12 kort till mor


Va?! Är det ett virus avbildat på mors eget kort?! Vad är det för sätt att uppvakta på? Borde vi inte försöka vara lite positiva nu, ändå, trots allt? Jo, självklart. Och nej, det är naturligtvis inget virus. Men jag tänkte att vi börjar lite dovt, lite dämpat, ändå, trots allt. För att det känns passande - och snyggt. Och organiskt. Som om mor är en del av allt levande. Av själva jorden. Av alltet. En påminnelse om att inget - inte du, inte jag - skulle finnas utan lilla mamma.


Och mamma skulle inte finnas utan sin mamma.


Inte pappa heller.


Alla dessa mödrar alltså.


En del är starka och gulliga och lite speciella.


Andra en aning mer delikata, sköra.


En del är kanske blyga, som styvmorsvioler ungefär.


Andra tar för sig lite mer.

Alla dessa mammor alltså. Så olika, men ändå lika, viktiga.

Hoppas att de/ni blir glada för ett - valfritt - kort till/på er dag med stort M. Mors Dag.

<3
/helena

ps Min favorit, undrar ni? Hm. Tycker om alla, förstås, det är ju trots allt jag som har fixat och trixat och mixat fram dem. Men om jag måste välja så blir det nog nummer tre, uppifrån. För att där blir allt till en enda enhet, även mor-texten. Verkligt organiskt alltså. Som om mor var själva barken på ett träd. Och rötterna. Och de nya bladen. Lite så.

måndag 25 maj 2020

Slipover. Låt. Text.


Oj. Det blev visst ganska många T-shirttexter. Fast här hamnade de på mannens slipover. Inköpt second hand en gång i tiden, såklart. Den heter till och med vintage. Men det var bara en parentes, för det här skulle ju handla om bra texter.

Av de fjorton texterna ovan har jag kommit på två själv, eller tre. Fyra är riktiga T-shirttexter som mannen har messat till mig. För att han vet att jag hatälskar klichéer. Eller älskhatar, kanske? För att han omger sig med unga individer med magarna och bröstkorgarna fulla med ord. För att han tycker det är kul att dela dem med mig.

Resten är strofer ur en speciell låttext. En låt jag haft på hjärnan i över en vecka nu. Fattar inte hur något kan gå på repeat där inne såå länge. Som om min hjärna inte hade något annat att göra... Eller också vilar den väl i det? Nynnar sig igenom ovanlig och vanlig vardag. Som en slags påkopplad avkoppling. Lite som att drömma, fast bara med ljud.

Låten var tema i filmen The Breakfast Club. Kanske den bästa ungdomsfilm som någonsin gjorts? Nja, förmodligen inte. Eller det beror förstås på hur man ser det. Men nog är det intressant att se att vissa saker aldrig ändrar sig (förutom klädmodet då, även det också har slagit tillbaka mot åttiotalet både nu och då). Att vara ung är att vara ung är att vara ung. Så är det ju. Att växa upp är en process som ingen kommer undan, oavsett årtionde.

Att vara ung i dessa corona-tider är säkert ingen barnlek. Vi hör om oro och missad skoltid. Vi behöver finnas där för de unga extra mycket nu. Lyssna. Och lägga en extra slant till BRIS och andra organisationer som är extra bra på att lyssna och råda och finnas där.

Don't You (Forget About Me). Med Simple Minds. På repeat, som sagt. Spenderade en lång stund med att läsa om låten, vilken lång väg den tog innan det till slut slutade med att Jim Kerr och hans Simple Minds tog hand om den. Vägen dit var tydligen krokig och gick över både Billy Idol och Bryan Ferry. Sedan läste jag vidare om filmen. Där var det inte heller självklart vem som skulle spela vad. Och nu när man ser filmen kan man ju bara inte fatta att det skulle kunnat vara på något annat sätt.

Lyssna på låten. Och se videon full med nostalgi och gamla saker. Och de pösiga byxorna som vi visst kallade för gubbyxor, har jag för mig. De hade liksom ett par sydda veck där fram. Sedan pöste de ut över låren.

Sköt om er. Och kidsen.

Och glöm inte att lyssna på bra musik.

<3
/helena