Oj. Det blev visst ganska många T-shirttexter. Fast här hamnade de på mannens slipover. Inköpt second hand en gång i tiden, såklart. Den heter till och med vintage. Men det var bara en parentes, för det här skulle ju handla om bra texter.
Av de fjorton texterna ovan har jag kommit på två själv, eller tre. Fyra är riktiga T-shirttexter som mannen har messat till mig. För att han vet att jag hatälskar klichéer. Eller älskhatar, kanske? För att han omger sig med unga individer med magarna och bröstkorgarna fulla med ord. För att han tycker det är kul att dela dem med mig.
Resten är strofer ur en speciell låttext. En låt jag haft på hjärnan i över en vecka nu. Fattar inte hur något kan gå på repeat där inne såå länge. Som om min hjärna inte hade något annat att göra... Eller också vilar den väl i det? Nynnar sig igenom ovanlig och vanlig vardag. Som en slags påkopplad avkoppling. Lite som att drömma, fast bara med ljud.
Låten var tema i filmen The Breakfast Club. Kanske den bästa ungdomsfilm som någonsin gjorts? Nja, förmodligen inte. Eller det beror förstås på hur man ser det. Men nog är det intressant att se att vissa saker aldrig ändrar sig (förutom klädmodet då, även det också har slagit tillbaka mot åttiotalet både nu och då). Att vara ung är att vara ung är att vara ung. Så är det ju. Att växa upp är en process som ingen kommer undan, oavsett årtionde.
Att vara ung i dessa corona-tider är säkert ingen barnlek. Vi hör om oro och missad skoltid. Vi behöver finnas där för de unga extra mycket nu. Lyssna. Och lägga en extra slant till BRIS och andra organisationer som är extra bra på att lyssna och råda och finnas där.
Don't You (Forget About Me). Med Simple Minds. På repeat, som sagt. Spenderade en lång stund med att läsa om låten, vilken lång väg den tog innan det till slut slutade med att Jim Kerr och hans Simple Minds tog hand om den. Vägen dit var tydligen krokig och gick över både Billy Idol och Bryan Ferry. Sedan läste jag vidare om filmen. Där var det inte heller självklart vem som skulle spela vad. Och nu när man ser filmen kan man ju bara inte fatta att det skulle kunnat vara på något annat sätt.
Lyssna på låten. Och se videon full med nostalgi och gamla saker. Och de pösiga byxorna som vi visst kallade för gubbyxor, har jag för mig. De hade liksom ett par sydda veck där fram. Sedan pöste de ut över låren.
Sköt om er. Och kidsen.
Och glöm inte att lyssna på bra musik.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar