Fem särskilt fina - Selma & Linnea

En blomma. En flicka.

En flicka. En blomma.

Har alltid tänkt att de ser ut som två knoppar. Eller blomsterlökar. Ljusstakarna.

Glasknopp.

Kvinnokropp. (Och till vänster skymtar kanske en del av nästa Fem särskilt fina...).

En knopp. En kvinna. Huvudet på skaft, som man sa.

Fem särskilt fina. Fem gamla favoriter i nytt sällskap. Fast sällskapet är såklart också gammalt, men ändå blir det lite nytt, som i nytt sammanhang.

1. Hon har en brosch i halsen, som brukligt var. Vad hon heter, vet inte jag, men min brosch borde heta Linnea.
2. Glasljusstakarna, signerade Bertil Vallien, kan agera både minivaser och bokstöd om de vill. Det vill säga om de får tid över mellan alla ljus som måste tändas. I eftertanke. I reflektion. Till minne. 
3. Virkat för virkat och annat handarbete. Med bambuhandtag. Väskan som alltid kommer vara så mycket snyggare än sitt innehåll, oavsett vad det råkar vara.
4. Halvfranska band. Selma. Fler. Ord. Är. Över. Flödiga.
5. Kanske heter hon Selma? Fin är hon i alla fall. En student? En fästmö? En kvinna av sin tid? En kvinna före sin tid? Fotot jag ropade in en gång, bara för att få fortsätta fundera över vem hon var. Och är.
6. Oj. Det blev visst nästan sex fina grejer här, eller kan det kanske anses som pärlor för svin att ha med de här äkta falska pärlorna igen? Inget fel på rätt sorts svin förstås. Grisar är gulliga. Knorr på det!

<3
/helena

ps Med detta vill jag önska er en riktigt bra helg. På lagom avstånd från allt. Även mor. Men låt hjärtat vara med - överallt. Mannen hälsar. Tror jag. Han har fullt upp med de små. Har en hel liten etta idag. (Och just det, jag har en ny teckning att rama in!).