Mellanrum

Det är platsen jag oftast fastnar för.

Där hela harangen inte får rum.

Det som sägs utan stora ord är finare, säger de. 

Den skönaste Litteraturen strävar dit.

Till en plats bortanför språkbruk och färdiga lösningar.

Bruksanvisningar i poesi blir inte bra.

Det finns ingen skruvmejsel som kan justera orden.

Juste kommer alltid vara en bokstav från bara just.

Där finns inget skruvat.

Ordmejslandet tar sig ändå fram.

Borrar sig in.

Hittar andra uttryck.

Intryckt.

Det är trångt i konstruera-krystade-formuleringar-kupén.

Någon ljudar sig fram mot Andra vägar.

Nya spår.

Någonstans sitter alla kapitel och väntar.

På ett fåordigt tåg.

Väntar.

Väntar.

Väntar.

Medan snålblåst och sommarfåglar far förbi.

Vi.

Måste

Våga.

Gå.

In.

I.

I.

I de minsta beståndsdelarna.

De som bara får plats i.

Mellan.


<3
/helena