Arbetsnamn - Innanför boxen

Förra helgen gjorde vi något vi inte gör så ofta - skrev tillsammans. Eller det gör vi ju, fast sällan i ett helt gemensamt projekt. Oftast sitter vi i samma rum och skriver på olika saker, samtidigt som vi ömsom hyschar, ömsom bollar idéer. Men förra helgen föreslog jag att vi skulle försöka skriva på något gemensamt. Som en skrivövning. Som ett sätt att få igång hjärnan. Kanske i lite nya tankebanor. Ja, några Lars Kepler lär vi väl aldrig bli, men vi har himla kul när vi skriver.

Premisserna vi gav varandra var väldigt lösa, här skulle flödet få komma som det ville. Vi tänkte oss två kvinnliga individer. Där det kanske var så att en av dem bar på en hemlighet. Lite så. Och så bestämde vi att jag skulle skriva första delen, samtidigt som mannen skrev andra, utan att vi i princip visste något om hur, var, när den andre tänkte och agerade med pennan i sin del. Sedan skulle vi se om de två delarna gick att sätta samman. Och därifrån eventuellt bygga vidare.

Hur det gick? Ja, det ska ni snart få hjälpa oss att bedöma. Här kommer del ett och två av berättelsen med arbetsnamnet: Innanför boxen. Kanske hade det varit bättre om jag skrivit den andra delen. Känns som att jag behöver öva mer på att komma vidare, det här med börjor kan jag ju. Men mannen tyckte det var bra att utnyttja min välutvecklade förmåga att hitta startknappen. Så då fick det bli så.

Nu tänkte jag att ni skulle få ta del av det jag redigerat och renskrivit åt oss båda. För snart hoppas vi få tid att skriva vidare. (Eller JAG hoppas åtminstone på det, mannen kanske drar öronen åt sig när han ser hur hårt jag har redigerat i hans del...).

Del ett är mest handlingsbaserad, del två mera tankebubbla, inre monolog. Vi får väl se om vi fortsätter så - jag "handlingskraftig" och mannen mera uppe i det blå, om ni förstår metaforen. Jaja. Slutsnackat, här kommer det:

INNANFÖR BOXEN - del 1

- Det är något levande inuti, va?

- Nja, varför tror du det?

- Fick bara den känslan. Att det finns ett hjärta däri.

Malin skakar försiktigt på lådan.

- Nej, vad gör du?!! ropar Gudrun.

- Meh... Vad spelar det för roll om innehållet ändå är dött? undrar Malin

- Det kan väl vara ömtåligt ändå? Något man borde vara rädd om. Gudrun vänder bort ansiktet när hon säger det sista.

- Är det ett smycke? Malin låter mera uppspelt nu. Nästan exalterad.

- En lyckoamulett?! Något från en annan tid. Gamla Egypten. En glömd grav. En faraon ingen någonsin hört talas om?!!?

- Är det någon som har talat om för dig att det inte är något fel på din fantasi i alla fall? ler Gudrun.

Malin känner stinget av det avslutande i alla fallet, biter ihop och säger det på förhand givna svaret:

- Ja, alla. Men det vet du ju.

Stämningen i rummet förändras. Som en tonartssänkning. Trädet utanför låter plötsligt så mycket. Som när ett pip stegvis förvandlas till ett vrål. Fast här är det ett svagt rassel som blir till en tilltagande vind. Malin ställer ner lådan på golvet, reser sig upp och börjar fumla med dammsugarpåsen igen. Trädets grenar vajar därute. Trädet. Det som alltid stått där. Alltid.

- Nej, den passar bara inte. Det måste väl finnas några andra här någonstans? Jag går ner och kikar ett varv till.

På vägen ner i trappan snubblar hon över Sillen. Den dammiga krokodilen. Den som fick döpas om till något litet och beskedligt, för att inte verka så skrämmande. Malin sparkar till det redan tilltygade gosedjuret, går ytterligare ett par steg ner, innan hon vänder sig om och sträcker sig upp efter den stora, öppna krokodilmunnen. Gapet. Stryker flera gånger över den långa, rutiga ryggen, som ett handens sätt att säga förlåt.

- Nej, jag hittade inga andra dammsugarpåsar. Men tror du inte att vi kan prova med den här? 

Malin håller upp en blåblommig tygpåse framför Gudruns trötta ansikte. Det står GYMPA mitt på den. Med stora lila bokstäver. Ditsydda förhand. Y:et har släppt en aning nertill och hotar att förvandlas till ett litet v när som helst.

- Va?! Nej, det går väl inte. Den skulle väl inte hålla tätt? Och hur ska du sätta fast den, tänker du dig?

Gudrun fortsätter stapla upp den där typen av detaljer som Malin sällan tänker på, hon bara kör på. Testar. Misslyckas. Testar igen. Misslyckas. Testar.

Gudrun fortsätter sopa det hörn av vinden som befriats från lådor, en trehjuling, en jordglob, en vagga, ett flertal uppstoppade djurhuvuden, en jordglob till, blommiga klänningar, en frack och tusen och åter tusen gulnade tidningshögar. Som om det skulle hjälpa att sopa rent i ett hörn.

Malin lyfter lådan igen, för den mot näsan, sniffar. Drar in luft långt in. Känner ingenting. Inte först. Sedan känner hon. Det luktar barndom. Som multna löv och nyklippt gräs. En blandning av vår och höst. Ett sommarlov på burk. Sedan säger hon:

- Du vet vad som finns här i, va?

Gudrun stannar upp, mitt i ett effektivt svepande drag, och låter ryggen berätta att det är så. Ryggens krökning talar om att hon vet precis vad som finns däri.

INNANFÖR BOXEN - del 2

Det var något som inte stämde, något som skavde. Inte på det obehagliga viset, snarare något ovisst man skulle försöka undvika att visa sig nyfiken på. Malin (här har jag redigerat in Malin istället för X, som mannen ursprungligen skrev. Reds. anm.) bestämde sig för att inte följdfråga, bara avvakta. Om Brittany inte ville förtydliga mer än hon gjort, kanske det bara var en vålnad, en villfarelse, ett missförstånd. Eller en missuppfattad storlek på en alldeles för liten detalj. 

Det var någonting de hade skrivit tillsammans. Långt tillbaka i tiden, på ett gemensamt läger som Malin knappt mindes konturerna av längre. Jodå, skrivövningen fanns där, men att den här till synes helt främmande människan skulle ha varit en av deltagarna i skrivgruppen gick inte att återkalla. Inget i utseendet, eller det distinkt anglosaxiskt klingande namnet, öppnade någon mapp i barndomens arkiv.

Kanske ett besök i Vindby skulle råda bot? Kunde barndomshemmet bringa klarhet i vad som inte kändes som att det gick ihop? Kunde det vara någon som spelade henne ett spratt? Eller hade hon för första gången upplevt en verkligt betydelsefull minnesförlust från den kaotiska uppväxten?

Skulle någon förträngningsmekanism fått henne att sakna hela episoder från den sommaren, och varför skulle den i så fall inte fungera på sådant som verkligen skulle behöva glömmas. Nu kom känslor hon inte känt på länge. Svett och kväljningar. En brusten damm. En fördämning. Malin svalde. Blundande. Skakade långsamt på huvudet och försatte sig i ett kort ögonblicks yogatillstånd. Bromsade ner pulsen. Inte ända ner till vilonivå, men nära på.

Med nyöppnade ögon kunde Malin fortsätta bussfärden. Tungan kändes fortfarande för stor för munnen. Det brusade i öronen. En svag signal från något hon nästan förnam? Vad var det Brittany hade sagt egentligen? Nu kunde hon inte minnas den exakta formuleringen. Tolkningen av den stod i vägen och skymde. Malin kastades framåt av något som bara busschauffören såg. Hon slog i näsan i sätet framför. Kroppen kändes som deg. Inget hängde ihop. Näsan brann. Och tankarna på den korta pratstunden i busskuren försvann.

/helena (Och mannen!)

ps Brittany. Det var jag som valde det. En hyllning till en skådespelare som dog alldeles för tidigt. Brittany Murphy. Både rolig och med en intensitet som branschen - och vi alla - behöver. Därför blev mannens Y just Brittany och inte Mary eller något annat.