Det finns ju så mycket annat att hitta på - än att sitta framför en skärm. Tänker på det när jag sitter här vid mitt smuliga tangentbord och konstaterar att jag kanske borde gå ut och ta lite luft istället.
Helgen har innehållit för mycket skärmtid. Filmerna vi såg var inte så bra som vi hoppades att de skulle vara. De gav inget, som man säger. Lämnade inget kvar. Jo, de lämnade en del i övrigt att önska. Lite så. Men ibland, när man inte orkar - när JAG inte orkar - kan det vara bra att utnyttja dötiden genom TV:tablåns ljus.
Har en riktigt dålig helg, hälsomässigt. Det månatliga, ni vet. Och huvudvärk. Och värk på lite alla möjliga andra ställen. Därav en lugn och stilla helg i skärmarnas och stearinljusens sken. Vi har faktiskt läst också. Eller mannen har läst, högt för mig. Plockade ner en gammal bok på måfå bara, en av alla böcker jag köpt enbart för utseendets skull... Djungeln och de dömda (The Jungle and the Damned, 1952) av Hassoldt Davis. Min version är översatt av Birger Hultstrand och tryckt 1959 av Bonniers. Det påpekas på försättsbladen att den här upplagan återger originaltexten utan förkortningar och sammandrag. Början verkar i alla fall lovande:
"Vi visste att detta mörker var Cayenne eftersom bilen hade stannat. Klockan var 22.15, och inte ett enda fönster var upplyst när vi nådde Hôtel des Palmistes.
Vi bultade upp den pyjamasklädde hotellvärden och gick en trappa upp, klivande över åldersstigna hundar. Vi vägleddes av Ruth, som ser i mörker; ljuset i Cayenne släpps automatiskt på 6.10 på kvällen och försvinner igen 10.10, utan att man behöver lyfta en hand för att hjälpa det med en strömbrytare.
Rummet, det svajande, trasiga myggnätet som sett bättre dagar, månskenet genom ett gallerfönster, nattkärlet, möglet, det osande stearinljuset, läderlapparnas kvirrande som ekade under taket av korrugerad plåt, svetten som stack i ögonen och smaken av den, allt detta var besynnerligt skönt igen. De kolonier jag hade bott i var en blandning av detta. Jag var hemma igen i den dävna obekvämlighet som jag gillade. ..."
Visst ger det mersmak? Kanske har jag börjat på samma bok en gång tidigare? Det känns så. Ni vet, jag börjar ofta, kommer inte till alla slut lika frekvent. Men det är ju ändå vägen som är målet, eller hur?
Det finns ju så mycket annat att hitta på, än att titta på TV. Vår älskade, tjocka trotjänare. Tänker på det när jag sitter här vid mitt halvt avskavda tangentbord. A är helt borta, E också. S och R skymtar bara lätt. Och T är bara ett par lagom långa textsjok ifrån att försvinna till de sälla bokstavsmarkerna. Men det gör inget, för jag känner dem ju så väl, vet var de bor. Hittar nästan till deras hemvister i mörkret.
Det hänger nog samman med att det börjar så många bra serier nu, på linjär, gammaldags tablå-TV, det är nog därför jag reflekterar extra över hur mycket annat det finns att göra, för att jag är rädd för att fastna.
Som sagt, det finns så mycket annat, som att grubbla över meningen med livet. Där hörde jag någon sätta kaffet i halsen, tyckte jag. Men, gör ni det? Grubblar ni över meningen med livet? Eller har ni kommit fram till att det inte är någon idé. Eller kanske sitter ni inne med svaret på livets gåta. Sitter och småskrockar nöjt över att just ert liv är fullt av mening. (Något Freudiansk över att jag just skrev gåtta istället för gåta va?). Anyway, jag tror ju att det handlar om något så enkelt som kärlek. I en vidare mening. Och jag misstänker att jag inte är ensam om att tänka så.
Meningen med livet. Drar ofta öronen åt mig när något heter något så pretentiöst. Känner oftast inte alls för att titta på den typen av program. Zappar genast rastlöst vidare - letar efter en repris av den bullriga, sköna familjen Wahlgren - när någon återigen tycker att det är dags att besvara obesvarbara frågor.
Men. Här kommer men:et, som ni väntade på. Men i onsdags hände det. Tog mig en halvtimma och blev glatt överraskad. Men det berodde nog mest på Åsa Moberg. Har alltid haft ett gott och beundrande öga till denna modiga och intressanta kvinna. Och jag blev inte besviken vid den här "sammandrabbningen" heller. Hon säger så mycket klokt. Opretentiöst och klokt. Om livet. Om döden. Om konsten. Om sina förebilder. Om kärleken.
Se avsnitt nummer fem på Play, om ni hinner prioritera det. Och vem vet, kanske sätter jag mig ner och tittar på de resterande avsnitten också. Kanske gör det inte så ont med lite pretto-TV emellanåt, trots allt.
:)
/helena
ps Alexandra Pascalidou. Jag säger bara det. På tal om förebilder. På tal om mod. På tal om alltid lika välformulerad. Läs gärna hennes senaste krönika i
Impuls. Varför inte bläddra igenom hela numret när ni ändå är igång? Där finns mycket matnyttigt, för att nämna något: både en ingående, substantiell intervju med Klas Östergren (undrar om han har grävt ner den där gamla skrivmaskinen ännu...?) och ett givande avsnitt som behandlar den gemytliga, framväxande folkrörelsen bokcirklar.
pps Bläddrar lite otåligt framåt i boken som vi just påbörjat, tänker att den kanske bara är full av gamla förlegade synsätt. Full av unkna, rasistiska fördomar, sådana som vi har kommit förbi för länge sedan. Eller? Vet inte om det är en fördel eller inte, att jag hittar en uppgift om att självaste Hemingway ansåg äventyraren och reseskildraren Hassoldt Davis vara ett geni. Ja, mer eller mindre ett geni i alla fall.
Hamnar, som av en ren slump, långt ner på sidan 136: "... - Deras kvinnor! sa patern. Uff! De var ännu besvärligare! En gång hade han till exempel i en indianby upptäckt en tom hydda, som tycktes lämpa sig bra för att hänga upp sovmattan i, men han tvärvände i själva dörröppningen, ty han hade fått syn på symbolerna där. Detta var den hydda som reserverades för de menstruerande kvinnorna, och en man kunde bli dödad för att han gick in där. ..."