Livets krydda

Hur dum i huvudet får man vara?!? Jag bara undrar.

För, på loppisen - som vi besökte i helgen - låg den. Och väntade på att rätt person skulle rädda den från sin förtvinande, fuktiga förrådstillvaro. Den lilla, platta boken från 1960-talet. Signerad Hasse Alfredson. Jag minns inte ens vad den hette nu, men den var en aning solkig på framsidan - kan ju hända den bäste som har hängt med i femtio år - tänker jag nu. Nu när jag ångrar min nya restriktiva bokpolicy bittert. Ni vet, (nästan) bara hjärte-böcker kommer numera in innanför tröskeln. Men det här var ju en hjärtebok! Verkligen!

Hasse & Tage är ju för all framtid hjärte-personer! De kommer alltid att finnas nära våra hjärtan. Inte bara för alla skratten de gav oss. Inte bara för alla revyerna. Och alla Lindemännen. Utan också för allvaret. Allvaret bakom skratten. Hasse & Tage kommer alltid bli ihågkomna för sitt samhällsengagemang, hoppas jag. För de oförglömliga, nödvändiga inläggen i miljödebatten. För sitt historiska intresse. För att de brydde sig, om att också barna skulle få leva ett bra liv, gärna med lite humle i. De brydde sig om framtiden. De såg längre än näsorna räckte.

Nu får de väl fortsätta där de slutade. Någonstans har de förhoppningsvis mötts igen. Hör ni hur det ekar? Av fniss. Av skratt. Av gabflabb. Av ett uppdraget smilband. Av livets viktigaste krydda: humorn. Tappar man förmågan att skratta åt eländet, då tappar man nog allt. Det sista som lämnar människan är inte hörseln, det är hoppet. Och humorn.

:)
/helena

ps Ska snart äta något gott och titta på nyinsatt program om Hasse, men innan dess måste jag få fråga er en sak: Vilken är livets mest talande krydda? Vet ni det? Lämnar lite tid för eftertanke här... Svaret kommer strax här nedanför, efter ett par radbrytningar...

Kummin, såklart. Man måste ju kunna kumminicera. Annars kommer man ju ingenstans här i livet. Ju. Sa jag ju.