Pauskatt

Den här plugghästen kände att hon behövde en paus. Ska snart brygga mig en kanna kaffe, men innan dess vill jag oja mig lite. Över vädret och tingens ordning. Eller i vanlig ordning; oordning. 

Vet inte hur många dagar som det har varit uppehållsväder precis när jag har bestämt att dagen "bara" ska innehålla "inomhustjänst". Och hur många andra dagar jag tänkt att jag skulle få det ena och andra fotograferat, men icke sa Nicke. Kan inte vara lätt att vara meteorolog i dessa ostadiga tider. Bättre att vara en renlärig spåtant då kanske?

Fast det vore väl knasigt att klaga, när man bor i ett land där man - oftast - kan lita på att ens hus står kvar när man kommer hem. Där man slipper oroa sig över att fastna i rasmassor. Eller blir tvungen att fly vädrets mest opålitliga makter hals över huvud. Men visst undrar man ändå lite vart brittsommaren tog vägen? Det var den jag hoppades på, när jag började planera att hinna starta upp ett fotoprojekt redan den här hösten, nu verkar det som att det mesta kanske får skjutas upp till nästa år. Vi får väl se, kanske slutar det regna snart. Kanske blir det en lång, torr, kameravänlig period snart.

Visst är det något med ögonen? Såg ni skillnaden? Mellan tam och vild? Önskar att det gick att tämja vädret så att jag kunde planera in när jag ska bege mig ut på "Den vilda jakten efter Bilden". Men istället läser jag på, om gamla tider.  

Om hur man förr firade ljushögtiden, som vi kallar Lucia, på ett långt mer ingående sätt. Att det ansågs vara en riktig högtid, en ljusfest. Nu skulle mörkrets makter besvärjas. Nu skulle det snart återvända - ljuset. 

Att kvinnorna redan strax efter midnatt började koka kaffe och steka fläsk och annat mer storstilat än vanligt, för att förbereda extra gott att äta just den morgonen. Som de sedan, tidigt tidigt, serverade karlarna på sängen. Det kunde även hända att djuren fick något litet extra då. En skvätt grädde till katten kanske. Att det kunde hända man hällde öl på vårdträdets rötter, som offer, för att hålla sig väl med småfolket, som man trodde bodde i jorden därinunder.

Att det fanns något som de kallade för lussegubbar eller "lussegubba". Karlar som klädde ut sig, fast inte i vita särkar, utan mer åt hållet lösskägg, lumpkläder och fårskinn. Sedan gick de runt från gård till gård för att bjuda på - eller bli bjudna på - "lussebete" av olika slag.

Visste ni att vintersolståndet förr, innan vår kalenderordning, ansågs infalla 13 december? Jo, det är tydligen det som är själva grunden till att firandet - och försiktigheten angående mörkrets makter - började just den natten.

Läser på ett annat ställe, om diktaren som hade sin skrivarlya uppe i en lövkoja i en stor trädkrona. Betraktar ett gammalt foto, där hela familjen står uppställd på gården, alldeles nedanför trädet. Iförda bästa finkläderna, förstås. En stege står uppställd mot stammen. Bara att ta steget.

Nu, kaffe.

<3
/helena