Vi bara bestämde oss. Det var lite som om blubb-klubben (minns ni den?) inkallade till ett extra viktigt möte. Vi var trötta. Det var sent. Vi hade jobbat. Vi hade annat som egentligen behövde göras. Alltså - gör det bara, bara gör det, särskilt om du inte alls har tid att göra det! (minns ni blubb-klubbens viktigaste devis?).
Vi gjorde det! En utflykt. I närområdet. Bara ett par, tre mil sydväst. Till Mark. Alltså bygden Mark, inte mannen. Mellan Borås och Varberg. Vi åkte till Skene. Blickade ut över kanten på ravinen. Assbergs raviner. Det beskrivs ganska kort och torrt på länsstyrelsens sida. Ingen poesi där inte. Inte minsta lilla naturromantik. Och jag som fick något lyriskt i blick och började tänka på både tomtar och troll.
Och på John Bauer. För det är tydligen här prinsessan Tuvstarr bor. Åtminstone hennes namne växten: "... Den karakteristiska tuvstarren med sitt extremt tuviga växtsätt förekommer i betade och fuktiga partier. Den har en grön, yvig bladtuva på toppen av en gulnad, halmartad "stjälk" bestående av vissnade växtdelar. I ravinen finns flera meterhöga tuvor av tuvstarr. I Sverige är tuvstarren en relativt ovanlig art. ..."
Och kanske är hon blyg - Prinsessan T - för jag tror inte att hon kom med på bild. Men det gjorde, förstås, mannen. Ser ni honom? Tur att han tog den orangeröda jackan, annars hade jag aldrig hittat honom där långt borta. Långt bort i fjärran hinner han försvinna medan jag fångar ett äpple eller två.
Hur jag än höll kameran, vilken vinkel jag än försökte mig på, så kunde den gröna ravinen med sin anrika skönhet, sin av inlandsisen och årtusenden urholkade (i positiv bemärkelse) kraftfullhet, inte låta sig fångas. Gäckande, som man säger. Eller sa då.
" ... De väldiga vattenmassorna från den bortsmältande isen började gräva sig ner i underlaget. I lösa jordavlagringar bildades mäktiga ravinsystem och i berg bildades djupa dalgångar, s.k. kanjoner. Efterhand, när vattenmassorna grävt sig tillräckligt djupt och när landhöjningen i stort sett avstannat, kom vattendragen i allt större jämvikt med sin omgivning varpå erosionen minskade. Idag flyter vattendragen i regel sakta och lugnt fram i ett slingrande s.k. meandrande förlopp. På många platser i västra Sverige finns sådana ravinsystem, men enbart på några få ställen är mäktigheten och formerna så väl utvecklade och exponerade som just här i Assberg. ..."
Vi frös. Särskilt om händerna. Men vad gjorde det.
En riktigt fin dag; en ljummen sensommardag, en ovanligt varm brittsommardag, en glödande höstdag, en gnistrande vinterdag, eller en dag när allt har börjat om igen - när näktergalen och rosenfinken har harklat sig klart - är säkert allt helt underbart. Särskilt utsikten.
Synd bara att industriområdet ligger så nära inpå. Brukar i regel inte rekommendera skygglappar, men här kan de komma väl till pass. Man får väl helt enkelt öva sig i den ädla konsten att praktisera så kallat selektivt seende.
Det viktigaste är trots allt att man har trevligt sällskap. Ett varmt hjärta får alla kalla händer att tystna. Har jag hört.
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar