torsdag 31 mars 2016

Vad ska man med en enda titel till, när tankarna är så många...


Flickan står med kroppen tätt, tätt intill väggen. Hon är klädd i rött, från topp till tå. En halvlång kappa. En mössa med puff i. Den påminner om en övermogen, söt, jordgubbe. Hon ler. Hon pratar med mig, men bara med ögonen. Och jag förstår. Att jag ska vara tyst. Blir så glad när jag förstår att de leker kurragömma. Trodde inte att de gjorde det längre. Bortom pixlarnas ständiga lockelse gömmer sig fortfarande någon bakom ett elskåp. Och jag blir glad i hela kroppen! Glömmer nästan att hälen värker.

Bakom den stora lagerbyggnaden finns en snöhög som vägrar ge upp. Den bara ligger där. Verkar knappt som att den rör sig. - Hörru, ropar solen med sin starkaste stämma, hörru, nu får du ge dig! Men den vill inte. Den har sovmorgon. Sovdag. Sovmånad. Den bryr sig inte ens om att duscha, bara ligger där, smutsigare och smutsigare för varje vecka som går.

Vi fotar en ny skatt. På en gammal plats. Och jag blöder överallt. Inte så mycket, men mycket för att bara vara från ett enda finger. Blir aldrig en sådan som använder skyddshandskar. Handskas alltid ovarsamt med mina händer. Slabbar och svabbar och drabbar samman med alldeles för mycket vatten per dag. Måste uppfinna en hud som kan vara tjock när och var man vill det, note to myself. Skurgummehänder, fast jag sällan skurar. Det är ringfingret som blöder, hittar en randig fingervante i fickan. Den får agera blodstoppare, medan bilden blir tagen. Och jag blir tagen av bilden i bakgrunden. En liten och en stor cykel. En liten och en stor människa. Ett fyrtorn och en släpvagn. Fyrtornet väntar, medan släpvagnen hämtar andan.

Det är i liknelserna det ligger. Jag skrattar högt för mig själv och förundras över att det var så längesedan ett land, som var vardagsmat när jag var liten, alls fanns. Ett stort österland. Hör bara: "... Hon vaknade vid att såväl ett glödande solsken som Jeffrey gick till attack mot henne. Han tog itu med älskogsleken som en tioåring som vill visa kamraterna att han törs klättra uppför en hög mur, eller som en fabriksarbetare i Sovjet som överpresterar. ..." *

Kvinnan i boken är ett år yngre än jag. Hon lever ett helt annat liv. I en helt annan tid. Men vi drömmer båda livligt. Hon, om en säl som måste räddas. Jag, om en barndom som måste räddas. En barndomsdröm. Det är något med att rymma ut i rymden. Det får mig att fundera. Ska jag skriva något för barn? Varför inte? Varför inte. Varför inte! Då måste det ingå hundar. En barndom utan djur känns förlorad. Och jag tänker på Putte. Gröna vingar och tjattrig näbb. Varför heter alltid alla undulater Putte? Eller Bosse?

Drar den röda koftan närmare bröstet, fast den snart ska av. Ska gå och smörja in mig. Igen. Vattnet väntar på de nariga händerna. Och allt är som det ska, i min lilla värld.



* citat ur: Sommaren före mörkret, av Doris Lessing



<3
/helena

onsdag 30 mars 2016

Äggstanning?


Lite snett är inte lätt, säger man ju. Men om det är mycket snett då? Mycket trött gör kameran stött, kanske? Hursom, jag var väldigt trött när jag kom på att jag skulle visa er vad jag hängt upp i sovrumsfönstret. Mycket trött, är en underdrift, jag hade praktiskt taget ena benet i sängen redan. Då blir det så här - snett.


Jo, jag kom på att jag kunde hänga upp de här broderade tavlorna i fönstret. Har ju två nästan likadana. En är lite mera blå i tonen, annars så. Syns kanske inte jättebra på fotot, men här försöker jag illustrera att jag hängt upp båda tavlorna, liksom mitt emot varandra. En utåt och en inåt, så att säga.


Blev himla bra. Tycker ju om att hitta nya sätt av använda de (second hand-) saker man redan har.

Nu i påsk hade jag gulaste sidan inåt, snart byter jag till den blåa. Tänker på arrangemanget som ett slags broderat ägg. Med svart skal? Men i det här fallet blir det nog ett ägg som stannar kvar, långt efter påska.

:)
/helena

tisdag 29 mars 2016

Gav kameran fingret


Tiden går så fort när man har roligt. Det är ingen kliché. Och sommartiden verkar ticka på precis lika fort som vintertiden.


Vi stannade mest inne i helgen, lite synd kanske, men det fanns så många vackra hästar att titta på, på TV.


Mitt skjutglada (eller är det skjutgalna, de säger i Robin Hood?!) gamla finger fick lite ledigt, men så igår tog jag med det och kameran ut på en liten söndagspromenad. En söndagspromenad på en måndag. Kan mycket väl vara den allra bästa typen av söndagspromenad.


Det var riktigt färgglatt i betongdjungeln. Och på den anrika bron blåste det så att håret stod åt alla håll. Nej, det står faktiskt inte "vindrufsbron", även om man lätt skulle kunna tro det.


De här tre sötnäbbarna fick jag i påskägget. Nej, ni har inte sett dem förut. Jag lovar.


Det är de här ni har sett förut.


För nu har jag två, eller snarare en hel liten flock. Tack vare mannen!

<3
/helena

söndag 27 mars 2016

Bläddrar i fel årstid


"Bakom en av garderobsdörrarna gömmer sig en hemlig passage". Vem vill inte ha en hemlig passage? Jag vill ha en hemlig passage! Är beredd att flytta in hos Stefano Vitali anyday bara för att få en hemlig passage!

Har precis samlat ihop en hel hög med inredningstidningar som ska forslas till närmaste second handbutik, så fort tillfälle ges. Den här gången blundade jag nästan när jag rensade, för jag ville att det skulle gå fort. Annars är det så lätt att fastna hemma hos någon, som hos Stefano i Milano. Ballerinan på sovrumsväggen, köksgolvet och de starka färgerna i vardagsrummet drar in mig i en annan värld. Köket är kanske lite i spartanskaste laget för mig, men jag kunde kanske ta med mig några av mina älskade saker när jag flyttar in? Gipsi, skulle definitivt få följa med. Och den gamla blåblåa båtskålen.

Tycker mycket om att bläddra i höstnummer nu, när våren är på ingång. På sommaren - särskilt om kvicksilvret stiger över 25 - kan det mycket väl hända att jag tar fram ett nummer med mycket snö i. Gärna ett extra varmt, ulligt, gulligt, mysigt, stearinljusprytt julnummer.

Men. Stefano tänker jag inte släppa iväg i första taget, hans spännande hem (ur svenska Elle Decoration nr 8 oktober 2015) får allt stanna kvar här hemma ett bra tag till.

:)
/helena

ps På framsidan till numret där - bland mycket annat inredningsgodis - Antik- och konsthandlare Stefano Vitali, mannen bakom galleriet Avanguardia Antiquaria, bor, finns ett citat jag tycker om. Annars kan jag vara lite allergiskt mot sådana där quick-fix-ord som "Be nice" och "Be smart" och sådant, men "Be the change you want to see in the world", tycker jag mycket om.

torsdag 24 mars 2016

Räddaren i påsk-nöden


Mannen har hängt av sig jobbarskjortan.


Och...


...på skrivbordet ligger några av mina färdiga, halvfärdiga och ofärdiga projekt.


En och annan pippi har tittat fram, från sina annars lite mer gömda vrår.


Men på det hela taget är allt ungefär som vanligt. Ni behöver alltså inte oroa er, mig kan ni lita på, här inne kommer ni aldrig känna de där jobbiga åh-vad-fint-och-välstädat-alla-andra-verkar-ha-det-känslorna. Här är inte ens dockskåpstoan speciellt välstädad. Och i stökhörnet är det precis lika stökigt som vanligt. Även om jag faktiskt gör en del tappra försök att minska stökets omfång och...stökighet. Mitt ständiga mantra går varmt innanför mitt stökiga pannben: Kreativt kaos för tusan, kreativt kaos kan man inte leva utan. Kreativt kaos för tusan, det är vad det är, och det klarar man sig förstås inte utan...osv osv osv.


MEN, mina vänner, här kommer det stora och viktiga MEN:et. MEN det blir påsk ändå. Kanske till och med en riktigt bra sådan.

I Wallåkra-krukan, som jag ropade in för en tjuga på auktion för flera år sedan, har jag placerat den ståtliga, prickbladiga kallan jag fick igår. Och kanske orkar jag duka bordet riktigt fint, med manglad duk och allt, till den behändiga påskbuffén vi planerar att servera. Kanske orkar jag leta upp några fler fåglar att dekorera med. Och vasen från UE som jag aldrig har visat er, har fått för mig att den skulle passa på påskbordet. Och kanhända blir det en tur till en auktion under påskhelgen. Eller till en second hand-butik vi aldrig tidigare har besökt. Har siktet inställt åt ett bestämt håll. Vi får väl se.

Och kanske tittar jag till er lite då och då, mina kära läsare. Ni får väl se.

:)
/helena

ps Sådan himla tur att många second hand-/välgörenhetsbutiker har öppet en del under helgen, börjar nämligen känna av abstinensbesvär efter flera veckor utan någon riktigt rolig skattjakt.

onsdag 23 mars 2016

Vilken är den bästa delen på trädet?


Var tvungen att ta ut min mossiga höstgren på vädring.


Mitt påskträd har jag blingat med lite vinter. Man vet ju aldrig vad det blir för väder. Snökristaller kan falla, när man minst anar (som tur var vajade de sköra glasstjärnorna inte av sin gren när vi gick ut på en liten solig fotoexpedition...)


Ett guldigt björklöv måste förstås varje vårträd med stolthet härbärgera.


Ett annat måste är en man, som håller vasen. Och tungan rätt i mun.


Och kärlek!

<3
/helena

ps "Toppen", är svaret på frågan överst. Men det hade ni säkert redan räknat ut.

Laminera in våren. Och sommaren.


Här sitter jag och vänder blad medan världen brinner.

Det var den första meningen jag tänkte. Vänder blad i tidningen. Eller i livet. Eller bland mina vackert tillplattade växter i mitt gamla herbarium. Växter fångade mitt i livet. Mitt i sin blomstringstid. I blomman av sin ålder. Och allt känns symboliskt.

Inte för att det som hände igår är värre än allt som händer överallt hela tiden. I Syrien. I Kongo. Bara det att media väljer att rapportera så mycket större, och mer, när något händer närmare. Missförstå mig rätt, det som hänt i Europas så kallade huvudstad är avskyvärt och bortom alla ord, men skelögdheten när det gäller vad man väljer att slå upp - eller snarare att inte slå upp - på förstasidorna, känns ibland orimligt snedvriden och världsfrånvänd.

Vänder på ett blad till, ser ljungen från 1940-talet blomma vidare på sitt gulnade ark. Och jag funderar på vilken växt som skulle bli vackraste att laminera in. Tänker mig ett par växter, som kan få ligga och tjusa med sin evighet, på matbordet. Som små blommande tabletter.

<3
/helena

tisdag 22 mars 2016

Några av veckans mest pikanta in(g)redienser


Gillar verkligen skjortan som jag gav mannen till Alla Hjärtan. Den fullkomligt andas kvalitet. Och de klara färgerna balanserar så välavvägt tillsammans. Priset var överkomligt, hos Myrorna. 

Hittade ett par gamla - oanvända - skor i garderoben. Bruna gubbskor. Fattar bara inte hur de har kunnat hamna där? Ett mysterium. Hursom, var bara tvungen att vittja dem på de läckra, randiga snörena innan de ska förpassas vidare i kretsloppet. Finns ju inga hållbarare snören i hela världen - än just skosnören.

Med hjälp av vanlig sytråd och en ynka liten fjäder"sektion", tänkte jag göra enklaste pysslet. Får se om det hinner bli klart till påska, i så fall visar jag såklart resultatet.

Omplacering, ofta ett trist ord, men inte när det gäller saker. Bästa pyntet är det man redan har. Omplacera, för en ny känsla. Som de här fåglarna som kretsat runt i sovrumsfönstret i en massa år. Dags att flaxa vidare. Får se var de landar. 

Julkransen av björkris får hänga kvar i köksfönstret ett tag till. Funderade på att påskpimpa den, men kom fram till att den är finast som den är. Tog bara ut den och skakade bort det värsta dammet. De färgglada små kulorna påminner kanske i bästa fall om färglagda miniägg? Om man kisar?

På tal om skor. Och fötter. Ena hälen ömmar av överansträngning. Fick ont i hälen i hälgen. Eller helen i helgen. Fick för mig att vi skulle till återvinningsstationen igen. Kånkade en massa grejer över stock och sten och asfalt och motorvägen. Mest över motorvägen. Dock inget så tungt som en bokhyllesektion den här gången.

<3
/helena

ps Mannen hade förresten hundar på ena foten igår och en vanlig, tråkig socka på den andra. För att hylla mångfalden, ni vet. På tal om det ja. Gillar verkligen mannens arbetskamrat, hon som envist hävdade att hon visst hade omaka strumpor på sig! - Bara det att alla mina strumpor är svarta, så det märks kanske inte så tydligt...

måndag 21 mars 2016

Tror det är på måndagar vi behöver sagor som bäst


Han hette Häst. Rätt och slätt. Häst. Inte på grund av dålig fantasi, utan på grund av att han var själva sinnebilden av en...häst. Han, Häst, stod och andades in de sista resterna av dagen, när han plötsligt mindes sitt löfte.


Han hade lovat sin mamma något. Något viktigt. Det var på hennes dödsbädd. Fast hon stod upp i spiltan, ända tills hon gav upp andan för allra sista gången.

Hon viskade in i hans bakåtstrukna, uppmärksamma öron: - Du, min pojke, min kära kära pållepojk, du måste lova mig något, innan jag skrittar iväg mot solnedgången. 

Han blev rädd, tänkte att det handlade om något svårt, något obegripligt, som han aldrig skulle klara.  

- Du måste lova mig att bli lycklig. Precis så sa hon, kort och gott, innan hon gav upp ett sista utdraget gnägg.

Att bli lycklig. Precis så hade hon viskat. Han mindes det så väl, som om det var igår. Han hade bra minne. Vissa skulle kalla det hästaminne.


Tanken på lyckan gav honom ingen ro. Han lunkade förbi det lilla lervällingsfärgade torpet, medan han funderade vidare på den svårfångade lyckan.

Tänk om det ändå hade funnits någon att fråga. Någon klok. Klok som en bok, tänkte han och skakade manen så kraftigt att sågspånen yrde i den lätta vårvinden. Tänk om jag skulle ta och fråga rådjuren? Vågar jag fråga dem, tro? Deras svar verkar alltid så flyktiga, som om de alltid svarade i förbifarten. Som om de alltid var på väg någonstans. Någon särskild stans. Äsch, jag provar, har ju inget att förlora, mer än lite överbliven havre, tänkte Häst.


Idag var inget undantag. De vände på nosarna fortare än kvickt när han närmade sig, även om han rörde sina grova hovar aldrig så nätt över marken. Men han fick ett svar. Samtidigt som deras vita bakar rörde sig snabbare än en travhäst galopperar, hörde han dem ropa i korus över ängen: - Fråga ängeln, hon har säkert svar. Hon har svar på allt, och kanske på din fråga också. Så sa de, strax innan de susade in i skogsbrynet och försvann. Vilken ängel? - Hon som bor vid vägen som går norrut. Han lyckades med möda uppfatta deras avlägsna svar.


Han började bli hungrig nu. Och trött. Och så här långt ifrån kända hagar hade han sällan varit. Han frustade, högt, som för att skrämma de som kunde komma längs vägen i andra avsikter än enbart goda.

Han hoppades hinna nå ängeln innan hon flög vidare. Flög till andra breddgrader kanske. Eller till jobbet. Vad visste han? Inte mycket om lycka i alla fall. Även om han var känd för att sprida glada gnägg omkring sig i stallet. De andra hästarna brukade ofta trängas omkring honom, som för att inte missa ett enda roligt ord. Han kunde visserligen bara några enstaka ord. Man alla han kunde var roliga. Det roligaste var nog Hö. Eller om det var Hö Hö. Eller Hö Hö Hö Hö, kanske?


Där var hon ju. Äntligen. Hon svarade innan han ens hann öppna munnen. - Allt blir bra. Det var allt hon sa. Sedan fällde hon in vingarna för natten.

Det var bara att vända hovarna hemåt. Ängeln hade talat. Nu ville hon titta på TV, ifred. Han hade aldrig trott att änglar gjorde sånt. Själv hade han sällan tid att följa serier, bara några spridda avsnitt av "Bonde söker fru".


Jaja. Inget är lätt här i världen. Och mycket är snett. Men, konstigt nog, fast att han - vår trofasta Häst - knappt visste mer på kvällen än han hade gjort på morgonen, så somnade han där, bakom de lyckta stalldörrarna, med ett stort leende på de håriga läpparna.

:)
/helena

söndag 20 mars 2016

Siv


Tänkte jag skulle presentera er lite ordentligare: Siv; möt eviga kvinnor-läsarna. Kära blogg-läsare; möt Siv. 


Jag kunde inte gärna döpa henne till Torbjörn eller Torleif, efter männen som råkar ha sina namnsdagar på min födelsedag. Kunde möjligtvis övervägt att döpa henne till Ebba, för det var egentligen på söndagen innan själva födelsedagen som jag fick henne. 

Men Siv känns så passande. Siv som har namnsdag den 8:e mars. På självaste kvinnodagen. Dagen innan min födelsedag. Mannen tyckte det var lite hemskt att hon - som inte har några utmärkande ansiktsdrag - skulle agera symbol för alla kvinnor. Jag tycker inte att det är så hemskt, i det här fallet tycker jag det är bra. 

Jag tänker på den vackra kroppen som en symbol, för styrkan som finns hos oss kvinnor. Kvinnokroppens eviga urkrafter. Jag tänker också på sårbarheten. På hur svårt det kan vara att våga stå naken inför andra människor. Och då menar jag inte nödvändigtvis bokstavligen. Att våga visa sig som man verkligen är, kan sannerligen vara en svår konst.


Jag önskade mig alltså - ytterligare - en kvinna, av mannen. Och en kvinna fick jag! Än så länge får hon hänga i köket, där jag också hänger, (alldeles för) ofta. Sedan funderar jag på att låta henne hänga ett tag i sovrummet, kanske vid mannens sida av sängen. Där skulle hon nog passa fint. Och jag misstänker att mannen skulle trivas alldeles utmärkt i hennes sällskap. Hon pratar nog inte så mycket strunt.

:)
/helena

ps "B Lundin" står det i hörnet. Och ett årtal som ser ut som 52 eller så. Kanske är det Bengt Östen Lundin som har skissat upp henne så vackert på det tunna pappret? Kanske är det någon helt annan.

fredag 18 mars 2016

Färgterapi!


Egentligen borde jag väl vara tyst. Bara hålla mun liksom. Bilderna talar ju för sig själva, ett universellt språk: Det färgsprakande språket!

Vet inte hur det är med er, men vid den här tiden på året saknar jag färgerna mer än någonsin. Visst, solen lyser lite mera nu, himlen visade sig från sin bästa kvällsrodnande sida för en stund sedan, och snart är våren sprickfärdig av grön längtan. Men ändå. De här lervällingtiderna alltså, de frestar på humöret. Allt är lervällingfärgat; gräset, gruset, husen (nästan alla), människorna (nästan alla), hundarna, katterna, fåglarna... Ja, ni förstår säkert hur jag menar.

Alltså, tog saken i egna händer och lusblickade igenom mina fotomappar efter färg. Vårelden mot farmors matta i vårt sovrum tog jag för bara någon dag sedan. Och förra helgen åkte vi förbi huset som fick mina färgtörstande ögon att tåras av glädje! Alla andra foton är tagna under förra året.

Glöm nu inte att tvätta några läckra sockar i helgen. För på måndag - 21/3 - gäller det, då ska vi ha olikfärgade strumpor på höger och vänster fot, för att hylla mångfalden! Rocka sockorna! Under World Down Syndrome Day!

:)
/helena

ps Om jag trodde att jag behövde påminna er om Earth Hour, så skulle jag givetvis göra det. Men jag är ganska övertygad om att ni har koll på denna mörka, energisparande vårtimma vid det här laget. Jag kan ju i och för sig tipsa er om att ta en hel Earth Night då och då. Bara låta bli att tända lamporna en hel kväll. Ta en lång, mörk, välbehövlig tupplur (eller lägga sig tidigt om man inte är nattuggla som jag). Eller sätta sig ner och njuta av när mannen tar ett par akustiska ackord i skenet av den blå kandelabern från Rosa Ljung. Eller nåt annat skoj man kan hitta på när det är mörkt...