Flickan står med kroppen tätt, tätt intill väggen. Hon är klädd i rött, från topp till tå. En halvlång kappa. En mössa med puff i. Den påminner om en övermogen, söt, jordgubbe. Hon ler. Hon pratar med mig, men bara med ögonen. Och jag förstår. Att jag ska vara tyst. Blir så glad när jag förstår att de leker kurragömma. Trodde inte att de gjorde det längre. Bortom pixlarnas ständiga lockelse gömmer sig fortfarande någon bakom ett elskåp. Och jag blir glad i hela kroppen! Glömmer nästan att hälen värker.
Bakom den stora lagerbyggnaden finns en snöhög som vägrar ge upp. Den bara ligger där. Verkar knappt som att den rör sig. - Hörru, ropar solen med sin starkaste stämma, hörru, nu får du ge dig! Men den vill inte. Den har sovmorgon. Sovdag. Sovmånad. Den bryr sig inte ens om att duscha, bara ligger där, smutsigare och smutsigare för varje vecka som går.
Vi fotar en ny skatt. På en gammal plats. Och jag blöder överallt. Inte så mycket, men mycket för att bara vara från ett enda finger. Blir aldrig en sådan som använder skyddshandskar. Handskas alltid ovarsamt med mina händer. Slabbar och svabbar och drabbar samman med alldeles för mycket vatten per dag. Måste uppfinna en hud som kan vara tjock när och var man vill det, note to myself. Skurgummehänder, fast jag sällan skurar. Det är ringfingret som blöder, hittar en randig fingervante i fickan. Den får agera blodstoppare, medan bilden blir tagen. Och jag blir tagen av bilden i bakgrunden. En liten och en stor cykel. En liten och en stor människa. Ett fyrtorn och en släpvagn. Fyrtornet väntar, medan släpvagnen hämtar andan.
Det är i liknelserna det ligger. Jag skrattar högt för mig själv och förundras över att det var så längesedan ett land, som var vardagsmat när jag var liten, alls fanns. Ett stort österland. Hör bara: "... Hon vaknade vid att såväl ett glödande solsken som Jeffrey gick till attack mot henne. Han tog itu med älskogsleken som en tioåring som vill visa kamraterna att han törs klättra uppför en hög mur, eller som en fabriksarbetare i Sovjet som överpresterar. ..." *
Kvinnan i boken är ett år yngre än jag. Hon lever ett helt annat liv. I en helt annan tid. Men vi drömmer båda livligt. Hon, om en säl som måste räddas. Jag, om en barndom som måste räddas. En barndomsdröm. Det är något med att rymma ut i rymden. Det får mig att fundera. Ska jag skriva något för barn? Varför inte? Varför inte. Varför inte! Då måste det ingå hundar. En barndom utan djur känns förlorad. Och jag tänker på Putte. Gröna vingar och tjattrig näbb. Varför heter alltid alla undulater Putte? Eller Bosse?
Drar den röda koftan närmare bröstet, fast den snart ska av. Ska gå och smörja in mig. Igen. Vattnet väntar på de nariga händerna. Och allt är som det ska, i min lilla värld.
* citat ur: Sommaren före mörkret, av Doris Lessing
<3
/helena
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar