måndag 31 december 2018

Åter klingar den lilla klockan!


Minns så väl de här pappersklockorna från när jag var liten. Tyckte det var så kul att de såg ut som små stövlar när de var hopvikta. När jag hittade de här aningen större varianterna på en utförsäljning för några år sedan, kunde jag därför inte låta bli dem. Sedan har de bara legat bortglömda, tills nu. Tänk va? Att ett par pappersbitar kan bring back så many memories och dessutom se så praktfulla ut i all sin konstfulla enkelhet!


Annars då? Jodå. Prima liv, som mannen brukade säga på den tiden när han jobbade på en mack med en nalle som symbol. Mätta och goa, och med förväntan riktad mot gräddefterrätten som väntar i köket, sitter vi här framför varsin skärm. Iklädda bästa morgonrocksklänningen. Och bästa morgonrocksfracken. Utanför lyser himlen av artificiell strålglans.

Fyrverkeripjäsen pågår - sprakar och sprider färgprakt över den annars genomgrå himlen! Heja! Vad fint det är att ha grannar som har råd att, bokstavligen, låta pengarna gå upp i rök. Hehe.

Nej då, jag är inte negativ till fyrverkerier på nyår. Det är fint och härligt. Och magiskt. Vi måste tillåtas att skapa magi emellanåt, bara vi inte glömmer bort det viktigaste - att vi har allt vad vi behöver inom oss.

Odla din fantasi, och du ska se att den kan ta dig med på oanade utflykter. Bara att plocka fram en regnig dag. Låter flummigt, jag vet, men det är likväl alldeles sant. Och en livsviktig lärdom att dra och ta med sig vidare ut i livet och dela med sig av till kommande generationer. Om mänskligheten alls ska överleva. Och dessutom kunna ha lite kul emellanåt!


Mannens digitala skrivbord! Var bara tvungen att visa er kattögonen jag la upp till honom som underlägg. Så vackra. Gröna, gåtfulla. Som kloka julkulor. Eller hoppfulla, klarögda löv? Med hopp om god fortsättning och en ny vår. Lite så. Eller som påminnelse om att uppdatera virusskyddet kanske... Storebror ser dig... Men just nu, under jullovet, är vi inne i en välbehövlig digital lågsäsong.

Vi spelar mest schack och läser Ett Dåligt År, av nobelpristagaren J.M. Coetzee. Vi hoppas att det innebär ett gott omen att läsa om ett dåligt år när ett nytt står för dörren. Läsa om det dåliga, uppleva det bra. Som en slags besvärjelse. Och ett kort citat ur den mycket omvärldsfilosofiska texten:
"... Jag ska visa dig mitt fotoalbum, sa hon häromdagen. Jag tog henne inte på orden. Jag har ingen som helst lust att se den avgudade, bortskämda och antagligen fåfänga flickan, den där barnungen som hon måste varit en gång. Det här året, det år då hennes kometbana korsar min, utgör höjdpunkten i hennes liv. Om ytterligare ett decennium kommer hennes kropp att börja bli tjock, hennes drag kommer att bli grövre, hon kommer att bli ytterligare en av alla dessa sysslolösa, alltför välklädda kvinnor, som måste lära sig att acceptera att männen inte längre vänder sig om efter dem på gatan. ..." 
Tungt och djupt filosofiskt blandas med lätt(klätt), naivt och grundläggande mänskligt. Blandas på ett intrikat sätt. Vi funderar på att gå och lägga oss och läsa vidare. Det är ganska mysigt att läsa sig in i det nya året. Högt. Högt och tydligt, läser vi. Tills en av oss somnar.


Ännu ett av våra gamla vintage-notblad. Här hemma finns, som sagt, något för varje händelse och säsong. Jubelklockorna står också framme. Men den här framsidan är så gullig och småblommigt oslagbar. Att det hela rör sig om en rysk folkvisa och handlar om en lockande, hög blå himmel behöver vi ju inte alls låtsas om när vi ligger här under det värmande molntäcket.

10 R.E.A.-bilder. Det var väldigt nära att jag kallade det här inlägget för det. För att mellandagslocka in er hit, liksom. REA, som i Rara Eviga Affektioner.


En positiv, känslomässig bindning har jag verkligen till Jenny Nyström och hennes bilder. Från tidig advent till januari har rundat Knut, njuter vi vårt lagom starka medelsvensson-kaffe i kopparna med just Jennys tomtar på. God Nyström på er!


Och ett riktigt ordrikt - prassligt - 2019, vill mannen och jag önska er alla som vill och orkar läsa och ta del!

<3
/helena

ps Vintage. Ordet på mina läppar, som ni vet. Oavsett om de är vinterspruckna eller sommarlena. Oavsett om det står siffran arton eller nitton i vår almanacka.

En del saker förändras inte, bara för att åren går och går och går. De förädlas bara.

söndag 30 december 2018

Mycket gott, inget nytt & lite naket


Hej.


Heej. Sa jag. Surprise liksom! Det är ju inte så ofta vi ses härinne, in person, så att säga.


De här bilderna tog jag för några kvällar sedan. En typisk ledig kväll. En bra kväll. Mannen lägger patiens och kameran och jag springer runt och fjantar oss. ;)


Här står jag och begrundar verkligheten. Rynkor och spår. År som avspeglar sig. Ser sanningen i det berömda vitögat. I soft, kvällssuddig version. Med mycket glad patina på. Precis som jag vill ha det.


Nej, det är förstås ingen slump att den här devisen har hamnat just här, jämte spegeln. Den påminner varje dag om vad som är viktigt: Att gilla läget. Inte som i "jag nöjer mig". Mer som i "det här är ju bra, det jag har, det jag är och har blivit, men det är klart att jag vill komma vidare. Se mer. Se vidare. Se mer. Uppleva en större del av bilden. Få överblick. Få syn på helheten."

Så känner jag mer och mer. Jag försöker ständigt att förkovra mig för att försöka se vidare. I den vidaste av bemärkelser. I vidvinkelperspektiv. Försöka förstå det obegripliga. Nå insikt och förståelse för det jag egentligen inte alls vill förstå eller kännas vid. Som att det bruna stöveltrampet ökar i styrka, fast vi vet allt det som den dyrköpta historiens människor har tvingats lära oss.

Jag försöker förstå varför det verkar som att människor som har det så bra att de inte behöver kämpa för sitt levebröd eller sin direkta överlevnad varje dag ändå måste klaga. Klaga och klaga och klaga. Klaga på alla andra och utse syndabockar för allt som inte går supersmooth och helt enligt planerna.


Här står jag med min billiga glasbit runt halsen. Med medelålders, stripigt, tunt, grått, väldigt naturligt hår och tänker på annat. På allt vi har möjlighet att göra och vara år 2018. Och ändå gör vi så lite av det. Vi låter så ofta de mörka krafterna regera. Låter dem styra oss. Fast vi har makten att göra det goda. Sprida de goda ringarna på den del av vattnet som fortfarande går att rädda. Alla hav är inte döda. Alla sjöar är inte sura. Alla bäckar små. Så kan de goda krafterna sprida sig. Sippra in i förgiftade sinnen och sakta få flöda in med sitt naiva, positiva motsvar. Medsvar. Medansvar. Vi har alla ansvar för att den här hitte-på-platsen som vi kallar sociala medier ska vara en bra plats att vara på. En plats där det goda får breda ut sig. (Som tjocka, medelålders tanter ungefär. Cellulit för cellulit.)


Nej, vad säger ni? Nu snurrar vi in ett nytt år här va? Tar en svängom med oss själva. Ett par lätta danssteg in i 2019! Även om det hela tiden händer saker runt omkring oss i världen, som vill få våra fötter att kännas tunga som bly... Låt oss ändå se framtiden an med tillförsikt. Låt oss se varandra i ögonen. Se vad just du och jag kan göra för att försöka vara positiva krafter därute. Och härinne.

<3
/helena

ps Ja, jag har bröst. Äkta vara. Men de hänger så där långt ner nuförtiden. Och ja, jag går ofta runt utan BH. För att det är naturligt att låta dem söka upp sina kära vänner knäna ibland...

tisdag 25 december 2018

Omkväde - inte så tråkigt, eller pjåkigt, som det låter och låter och låter..


Skrev ihop en sak med de resterande sammansatta kylskåpsorden. Blev lite bra, tror jag. Om att börja om och om igen. Utan att nödvändigtvis alltid behöva börja om på nytt. På tal om att ett nytt år ligger och lurar runt knutarna igen.

Om och om och om.

Igen.

Fast först en slags programförklaring:

Lite om att imorgon och poesi är två oslagbara ord att få förmånen att uppleva igen.

Nu till själva saken:

2019.

Då.
Nu. Snart.
Nu.
Då.
Sen.
Någonsin.
Igen.

2019.

Vill jag inte läsa att du är en Hinna-Kvinna.

2019.

Jag vill inte läsa om att du är en sådan.
Någon som går runt med en ständig Jag-Längtan.
Och gråter lite inombords.
Någon som bara Ganska-Sköter om sitt inre.
Någon som springer och springer och springer ifrån sin längtan.
Sin egen unika längtan.

2019.

Se hit!

Du som är trött på att vara lika Söt-Slut som det gamla året.
Du som är tröttare än trött på att låtsas vara Man-Modig jämt.
Man-Modig, som i någon som ständigt ska rädda mänskligheten (eller åtminstone alla andra i din egen familj och vänskapskrets) på bekostnad av dig själv.
Humanmodig.
Humanövermodig.
Humanöverbordmodig.

2019.

Se längre än hit.

Du som är trött på att känna dig Då-Blå och Mjölk-Rätt.
Trött på att inte hinna vara din egen kvinna.
Trött på alla Skräp-Svar som du alltid tvingas ge dig själv när du frågar:
Men jag då? När räknas jag?

2019.

Se dit.

2019.

Begränsar vi hypen att vara Brus-Ivrig.
och TV-Verklig.

2019.

Låter vi livet bli mer påtagligt och taktilt än en dåligt upplöst Sex-Hägring.

2019.

Året när vi ställer oss upp och gör så gott vi kan för att du och du och du och du och jag och du och hon och han och bror och du och ni och storebror och hans syster och fan och hans moster och min faster och din depressiva systeryster och allas vår söta lillasyster ska få känna sig Värld-Glad.
I singularis ja.
Fast ändå alltid i plural på något uträknat, ekvationslistigt sätt.
För man kan inte rädda hela världen varje dag.
(Även om man väljer att leva aldrig så Dag-Nära.)
Bara så många som får plats under himlens vackraste Ful-Regn.

2019.

Året när vi inte orkar äta mer len Val-Honung.

2019.

Året när vi inte vill se mer egoistisk Vit-Stress.

2019.

Då vi inte orkar se en enda låtsasintellektuell till, som lutar sig fram och gör sig onödigt Svår-Speciell. (Vart ska jag ta vägen då då?!? ;)

2019.

När vi inte sätter oss själva längst bak.
Eller längst fram.
I rättvis Tack-för-ordet-och maten-Ordning bara.

2019.

Gör vi så gott vi kan bara.

2019.

Igen.

2019.

Året när vi vill ha allt.
Igen.
Men nöjer oss med ett oförglömligt Doft-Minne.

Kanske är det grönt som i bladen som fortfarande lever.
Kanske är det rött som i den odödliga kärleken till din vän.
Kanske är det lagom som i mellanmjölk.
Kanske har det ingen särskild färg.
Kanske är det bara nyansrikt.

2019.

Då.
Nu.
Inte sen.
Öppnar vi all överflödig Skum-Skumpa på vid gavel.

2019.

Färgfullt.

2019.

Färgfullt.
Med plats över.

Och Värld-Glad.
Igen.
Det nya årets ord?

2019.

Ja, tack!



<3
/helena

Tjo(c)klat


Bästa filmgodiset? Popcorn, svarar säkert många. Eller blandat smågodis, med favoriterna. Men choklad då?


Inte för lite, som gör en tunn som en torr kvist och allmänt trist och tråkig.


Och inte för mycket av det goda (för då får man så stora fötter?!?).


Alldeles lagom mycket choklad ska det förstås va!

Vad spelar det då för roll om det smälter lite i fickan på vägen dit och sedan klibbar obehagligt mellan fingrarna där i biomörkret.

Det kan förstås också vara så att jag gjorde det här alldeles underbart lättviktiga inlägget bara för att få länka er tillbaka till Årets filmer.

Nej, så kan det väl ändå inte bara vara va?

:)
/helena

Visst ser det ut som att de viskar till varandra?


- Vill du ha snäcks?

<3
/helena

Årets filmer


Visst är hon söt? Shirley Temple. Fast hon ser lite purken ut just här. Eller trumpen. Har hon inte fått det hon önskade sig i julklapp, tro?

Kanske är hon sur över att så många av årets bästa filmer - alltså de filmer som mannen och jag har sett under 2018 och betygsatt högst tillsammans - har manliga huvudroller. Många manliga huvudroller blir det. Men vad då då? Män är ju bra! Det finns otroligt många bra manliga skådespelare där ute - nästan lika många som kvinnliga faktiskt...

Skämt åsido, här snackar vi Eddie Marsan, Mark Duplass, Peter Simonischek, Matthew McConaughey och Tom Hanks. Bland andra. Ändå går nog årets bästa skådespelarinsatspris från eviga kvinnor-hushållet, utan konkurrens, till filmen som är full av fantastiskt duktiga amatörskådespelare.

Årets huvudroll går dock till en kvinna. Sandra Hüller. Som hon spelar! Jag skriver medvetet allt lite hüller om büller här, för att ni inte ska välja ut en enskild film så lätt, utan låta er förledas till att se alla sex. För de är definitivt sex av den stora, svindlande filmvärldens mest sevärda filmer. Helt objektivt sett ja. Ha!

Årets kvinnliga biroll, från redan nämnda hushåll, måste gå till Reese Witherspoon. Om inte annat för att hon bär viktiga nyckelroller i två av filmerna. Lite märkligt. Men underbart, på det sättet att hon verkligen bevisar för oss hur en bra skådespelare kan göra något verkligt stort av en roll som vid första ögonkastet kan verka obetydlig.

De flesta av filmerna har jag säkert nämnt minst en gång i en bisats under året som gått. Tänkte ändå ta och lista dem ordentligt här, nu när jag för en gångs skull kommer ihåg att göra det i tid. Fyra filmer fick femmor - lika med vår högsta siffra. Två filmer fick fyror med varsitt plustecken efter. Kanske finns det någon bland dem som du inte har hunnit se ännu? Ett är i alla fall säkert - det här är sex filmer alla bör se. De är såå bra.

Men. Trots Shirely's närvaro är ingen av dem någon barnfilm. Flera av dem har visserligen barn/ungdomar i vitala roller. Livsviktiga roller. Men ingen av dessa filmer är barnfilmer. Alla innehåller svåra scener. Alla har allvarliga teman och undertoner. Tänk på det. De är å andra sidan inte "vuxenfilmer" heller. Blink blink.

Ingen av filmerna, som har hamnat så här högt upp på vår lista i år, är riktigt gammal. Ingen av dem är heller alldeles splitterny. Deras produktionsår befinner sig alla mellan 2012 och 2016.

Alltså. Lista på bra filmer. Utan inbördes rangordning. De bästa vi har sett - hittills - under 2018, helt enkelt:



Önskar oss alla - många goda, eftertänksamma, nya filmstunder 2019!

:)
/helena

ps Obs! Det finns tydligen en massa filmer som heter Still life, men om ni följer min IMDb-länk ska ni nog kunna hitta er fram till den här filmpärlan, med suveräne Eddie Marsan i huvudrollen, utan några större problem.

måndag 24 december 2018

Blommor, outfits, höjdare & lite tecknat



Några av julingredienserna i min mustiga vintage-soppa.

Vi bestämde oss för en slö, god och analog jul.

God har den varit ända från början - vi åt vegetariska grönsaksbullar och mozzarella-paj igår. Tillsammans med hyfsat lokal prinskorv. Som var superdupergod! Så det här med god går superbra. Jansson doftar ljuvlig från ugnen, as we speak. Och köttbullarna är runda och fina och rara - som bara köpeköttbullar kan vara!

Det där med slö verkar gå hur bra som helst. Morgonrocken sitter fortfarande stadigt på. (Mannen hade inte ens morgonrock på sig tills för alldeles nyss... Hans bara ryggtavla syns genom vikväggen i vårt sovrum, om man kikar in där riktigt noga... I avdelningen oväntat bild-julgodis... Får man fota sovande män? Eller anses det som ett brott? Ett välkommet avbrott i julstressen kan det nog anses vara i alla fall. ;)

Myrna Loy. Hennes namn är skoj. Låter nästan som en ploj. Hon kom visst från Helena. I Montana. Där ser man. Började med att spela vamp, minsann. Vamp. Vilket märkligt ord det är, nästan som vampyr.

Och så läser vi, skräckhistorier av Edith Nesbits, högt för varandra. De är kanske inte så jättespännande, men språket hon använder sig av målar upp så klara bilder av allt som händer. Av gamla inbodda miljöer, pianot som den klassiska musiken spelas på, böljande gröna landskap och bilar i violett. Känns nästan som om en spelfilm rullade fram direkt på ens inre vita duk. Borde nog fotat den bokframsidan, den är väldigt färgglad och fotogenisk. En annan gång kanske.

Analog. Jodå. Det går väl också ganska bra. Ganska, som ni märker.

Nu ska jag byta fokus. Fästa blicken stadigt på halmkronan i taket en stund. Sedan god mat. Och trevligt sällskap. Och sällskapsspel. Och vem vet? Kanske åker gitarren fram en sväng sedan också?

Hoppas att ni också har det bra. Och att ni får många julpussar, julklappar och julkramar!

<3
/helena

ps Kalle och hans vänner tittar vi inte på. I alla fall inte i år. Blir rätt sällan numera faktiskt. Vi är ju trots allt vuxna. Har jag hört. ;).

Däremot läser jag gärna om några av våra bästa tecknade vänner i Allers Filmalbum Stjärnparaden från 1937:

"Betty Boop är trots sin ungdomliga och charmfulla person den äldsta av de nu moderna tecknade figurerna. Hon föddes ungefär samtidigt med ljudfilmen. ..."

"Naturligtvis kan man bland alla filmstjärnorna inte förbigå Musse Pigg, varför vi avlägga ett besök hos denne rastlöse lille konstnär och be honom själv berätta. 'Tja, det är inte så mycket att säga', förklarar han välvilligt. 'Jag får nog låta mina gärningar tala för sig själva. Min far, tecknaren Walt Disney, tyckte, att jag var lustig och lämplig för filmen, men de där högmodiga filmproducenterna delade inte hans åsikt. De sade rentut, att jag var omöjlig. Men stjärna blev jag i alla fall'. "

söndag 23 december 2018

Med tungan rätt i mun


Kommer ni ihåg när jag tyckte att alla engelska kylskåpsord ville bilda parfymnamn? Hur jag än la samman orden lät de som att de doftade gott. Mestadels gott. Tänker mig att återanvändandet av kylskåpspoesin kan vara något av det smartaste jag har kommit på. (Även om jag som 2010-talsmänniska alltid känner mig väldigt osäker på om det verkligen går att vara den första som kommer på något längre...). En spelidé. Nja, snarare en lekidé.

Tog i alla fall fram en av mina gamla metallbrickor för att försöka hitta på något kul med de svenska orden också. Funderade på om det kanske kunde bli ett filmtema av det hela. Men det gick väl så där. Får nog prova den idén med den engelska versionen istället. En annan gång. Vad bidde det då då? Om det inte blev filmtitlar? Sammansatta ord, helt enkelt. Intressanta sammansättningar. Eller poetiska. Några blev tänkvärda. En del blev rätt lika ord som redan finns. Andra blev mer...låt oss säga...unika.


Är ni med då? En lista på nyskapade, sammansatta ord. Verb och adjektiv och substantiv. Lite huller om buller. Så som orden faller sig och trivs bäst tillsammans.

  1. VATTEN-FÖRVÅNAD. Känslan man kan få när det plötsligt börjar regna. Inträffar ofta dagar när man känner sig lite extra fin i håret.
  2. FÖRLÅT-FRISYR. När man skäms så mycket över något man gjort eller sagt, så att man väljer att kamma sig så snällt att det verkligen syns på håll att man säger förlåt med hela sitt väsen.
  3. VINTER-NJUTER. De stunder då man inte alls önskar sig någon annan årstid än just vinter. Oavsett väder och vind.
  4. MORGON-MJUK. När man stiger upp och direkt känner på sig att den här dagen kommer smeka en milt över kinden.
  5. SÄNG-SANNING. Saker man bara kan viska i största förtroende till någon.
  6. ELEMENT-SEMESTER. När man inte upplever att man har råd eller tid eller miljösamvete att resa bort på solsemester vintertid, utan snällt får stanna hemma istället. (Ett klart favoritord! Jag menar, hur kul!?)
  7. SKRATT-MÅNDAG. När man vaknat på fel sida veckans första vardag och inser att man inte kan göra något annat än att försöka skratta åt skiten.
  8. TROTTOAR-TAVLA. Känns som att det skulle kunna betyda att man halkar och sätter sig på rumpan mitt i folkvimlet på stan va? Men så är det inte. Nej, det betyder, handlar om, de ögonblick när man stannar upp mitt i något brådskande steg och inser att vyn från just den platsen där man står är oslagbar och underbar. Som en tavla!
  9. BOMULL-HIMMEL. När molnen ser ut som mjuka kuddar.
  10. MUN-SVETT. Saliv.
  11. STARK-GRÅTER. När man gråter av insikt. Klarsyn. 
  12. MILJON-KÄRLEK. En sådan som jag känner för mannen! Han är verkligen en på miljonen... (Jul-puss på dig, älskling!)
  13. TVÅ-FÅNIG. Nyord för nyförälskad.
  14. OST-TVEKAR. Specialtillverkat ord för ordintoleranta laktosälskare. Hängde ni med där? ;)
  15. KRAM-KÖPA. Klimatsmart handling.
  16. NATUR-MILD. Klimatsmart handling.
  17. STAD-DIG. Du och din stad i samklang.
  18. LÖK-FYLLA. När du går runt på juldagsmorgonen och övermannas av doften från alla hyacinterna.
  19. HEMLIG-HUND. En hund som bara finns i fantasin. Men den är fin.
  20. VÅG-GALEN. Alternativ beskrivning av en vinterbadare som försöker sprattla sig varm.
  21. PLAST-KOMMA. Ett tveksamt kommatecken. Det vill, men vågar inte riktigt sätta punkt för diskussionen.
  22. O-RIK. Inte fattig. Inte rik. Man har valt att värdera andra värden i livet högre än pengar, bara.
  23. GRÖT-RANDIG. När rimmen på julklappen är omständligare än själva klappen är kul...
  24. LJUS-GRUBBLAR. I stearinljusens sken känns allt så mycket mindre svårt, mörkt och omöjligt. 

Jag har fler. Det blev många, många tvåsamma ord. Men jag tänker mig att vi stannar här nu. Tjugofyra är en sådan rund och fin och god och glad siffra.

En riktigt God ORD-JUL på er!

<3
/helena

lördag 22 december 2018

Snäcksaligt


Hej där. Jag ska inte snäcka, hehe, så mycket. För maten är strax klar. Något med skinka och senapssill, har mannen utlovat. Även om det nog inte är något så fruktbaserat som det jag läste i om Land: Apelsingriljerad julskinka med äppelsenap. Mums.

Och nu har hästarna börjat hoppa i London. Så det här får blir ett kortkort inlägg. Ville bara visa er vårt köksbord. En hel liten sandstrand på vårt köksbord. Har fotat en sak där. Inget på temat Beach 2019 eller så, lite mer raffinerat, hoppas jag.

Funderar på vart snäckorna ska ta vägen nu? Ska jag göra något ojuligt julpynt av dem? Något som varar ända till midsommar, kanske? Får fundera vidare på det. Har ju fortfarande någon dag på mig.

Annars funderar jag på årets nyårslöfte. Vilket säkert kan låta lite konstigt, eftersom jag aldrig avger några egentligen. Men det skadar inte att ha en mental bild av vissa saker. En symbolisk bild över ett symboliskt nytt avstamp (ja, jag har hästhoppningen i ögonvrån just nu ja...) kan ändå vara bra att ha.

Jag lutar mot att avlägga samma icke-löfte som jag alltid gör: Att bli bättre på att se det som faktiskt blir gjort, istället för att hänga upp mig på det som inte blir gjort. I ärlighetens namn börjar jag bli riktigt bra på det.

Hoppas ni har det bra.

<3
/helena

ps Vart tar alla planer vägen? De övermannas, brottas ner, av alla andra planer. Glöm inte det, när ni tror att ni aldrig får något vettigt gjort.

fredag 21 december 2018

Mersmak för träsmak 4


Vi river väl av fredagens lilla eviga kvinnor-text när vi ändå är igång va?

Dags för en av de mysigaste helgerna på hela året, när juldagarna ligger placerade som de gör just i år alltså. För det är dagarna innan jul jag pratar om. De kan vara de mysigaste av de mysiga! Om man har lite tur med hälsan och har förmånen att få vara omgiven av dem som man helst vill vara omgiven av.

Och om man låter bli att steka egna köttbullar - om man nu inte tycker att det är världen kuligaste grej att trilla köttfärs i timtal då. Om man låter bli dammråttorna som dansar längst in under julbordet - om man nu inte älskar att dansa långdans med just snabeldraken, vill säga.

Gör det roliga först! Och kolla sedan om det finns tid över till att städa lite extra. Eller trilla lite extra. Det är, som vanligt, mitt bästa tips.

Från mig (och mannen!) till dig (och dina näraste, käraste!) - Goda dagarna-före-dagarna-dagar!

<3
/helena

ps Nej, det finns inget Mersmak för träsmak 3. Åtminstone inte än. Men det finns originalet, så att säga. Och Mersmak för träsmak 2, från torsdagen. Och så det här inlägget då, det som vi befinner oss i slutet på precis nu. Med fjärde ljuset tänt måste det förstås kallas för 4. Trean får komma senare. Man behöver, som sagt, inte alltid göra allt i "rätt" ordning.

Trätärningar. Ett annat bra sätt att använda spillvirke. Gillar mina vintage-tärningar stenhårt. Lite vinda, lite skeva. Med ojämna "ögon" på. Inga mitt-i-prick-prickar, bara charm rakt igenom. Såg någonstans i någon ögonvrå att Granit säljer trätärningar, om man inte hittar några bra vintage-varianter. Fast det finns säkert pricksäkra fyrkanter att köpa hos någon annan lagom stor butikskedja också (som de snabbt som ögat brukar påpeka på SVT). Fem små tärningar är ju allt man behöver - för att göra något riktigt julkul - Yatzy!

torsdag 20 december 2018

Mersmak för träsmak 2


Ljustårta. Så tror jag den hette - en av ljusstakarna som Erik Höglund designade för Boda Trä. Kul namn, på en ljusstake som i formen påminde om ett tårtfat fyllt med hål.

Kom att tänka på att jag glömt rekommendera er som, liksom jag, läser månadsmagasin en aning sporadiskt, att läsa artikeln i Scandinavian Retro nr 5 2018, som handlar om att glaskonstnären Erik Höglund faktiskt arbetade med andra material än just glas. Kunde konstatera, när jag ögnade igenom några av de träföremål som han står bakom, att det nog är mer än en gång man ratat någon lite småtråkig, synbarligen alldaglig träljusstake på loppis eller auktion, utan en tanke på att det kunde vara ett Erik Höglund-alster. Där får man kanske omvärdera de sakerna en aning...

Han började tydligen sin "träiga" designbana med vardagsföremål till eget husbehov. Sängar till barnen och sådant. Bra grej, att se om sitt eget hus och därigenom låta andra ta del av ens kreativa frukter.

Nr 5 2018 och andra äldre nummer av Scandinavian Retro finns att köpa i deras eminenta webbshop. Om ni behöver läsa ikapp något om Erik Höglund eller annat, tänker jag.

Retrotidningar står kanske inte allra högst i min läskurs, jag lutar mig mer mot det antika där. Men har man bara tid är det självklart intressant att ta del av ALLA typer av, mer eller mindre, gamla grejer som finns där ute!

<3
/helena

ps Förr (för länge länge sedan;) kunde jag - helt utan dåligt miljösamvete eller någon större klimatreflektion - prenumerera på en fyra, fem glossiga magasin. Idag skulle jag aldrig tillåta mig (eller plånboken) att göra så. Därav mera sporadiska magasinsinköp. Ibland, om man har tur och tajming, går det ju dessutom att hitta fräscha ex av någon åtråvärd bläddertitel hos second hand-affärerna.

onsdag 19 december 2018

Snöänglar


En sak som jag gärna plockar fram och "pyntar" med, är de gamla noterna. När jag kommer ihåg att lyfta på locket till pianopallen som de förvaras i, vill säga. Här finns fina nothäften med bilder för alla säsonger, från tider som runnit förbi. 70 Jullekar, Julhymner och Julsånger ryms innanför de tunna, tummade pärmarna till Glada jul, härliga jul... 1938, var året när Carl Gehrmans Musikförlag i Stockholm gav ut julmusiken som står här och väntar på oss.


Anders, han var en hurtiger dräng. Behagar ungersven dansa med sin vän. Hopp, mor Annika. Tre titlar bland en lång, ringlande rad av mer eller mindre kända jul- och danslekar. Men jag fastnar hos ljuset. Längst bak i boken. En italiensk folkmelodi. Med ord av Signe Psilander. Eller om det möjligtvis står Pailander?
"När i den mörka natt stjärnorna brinna, bringar oss budskap glatt ljusets gudinna, kommer från stjärnehöjd, siar om julens fröjd ljusen de brinna, ljusen de brinna. Långt bort i nordanskog bland snötyngda granar trots vintermörkret nog en ljusning man anar. ..."
Mannen sa något fint, om vintersolståndet. Något om att i mitt lilla, mörka torgstånd säljer jag hoppets strålar, för ganska få stålar. Haha. Nej, så var det nog inte va? Mera poetisk än så måste det väl ha varit?

Anyway.

I CD-spelaren ligger julmusiken laddad. Traditionsenligt. Enligt våra egenskapade traditioner. Måste dock medge att vårt utbud känns lite gubbigt i överkant. Bob D och Johnny C och Jethro T. Enya får försöka balansera upp det hela så gott hon kan. Och det kan hon ju!

Men i år lyssnar jag på något mer, något som tog sig in i hjärtat under Musikhjälpen. En natt ljöd den spröda mansrösten genom det flimrande rummet. Tog sig in och övermannade mig. Det är ju inte som att jag inte hört den förut, den har bara aldrig talat till mig som då. Förmodligen på grund av sömnbrist...

Har i och för sig alltid varit svag för kärlekslåtar som försöker hitta sin plats utanför boxen. Utanför julklappen. Det här är ingen jullåt. Det är en romantiskt låt, med en väldigt oromantiskt titel (Chasing cars). Men om man lyssnar väldigt noga. Särskilt mellan orden. Så kan den vara det vackraste man hört. Om känslor som nästan inte går att beskrivas med ord. Snow Patrol gör stämningsfulla snöänglar i mina öron.

<3
/helena

ps "... Everyone is from somewhere - even if you've never been there. ..." /ur Another Christmas Song av Jethro Tull.

tisdag 18 december 2018

Om jag hade skrivit en julsaga...


Då hade den nog börjat ungefär så här:

Det var en gång en flicka. Hon gillade julen. Nej, inte bara gillade - ÄLSKADE julen! Hon tyckte den var det bästa som fanns, önskade att hon på Tomten fick chans. Hans stora fina mage... Skägget... Det måste kittla dödsskönt... Ungefär så tänkte hon. Sedan skärpte hon till sig. Klippte lugg. Avslutade alla surdegar som låg kvar och skräpade på skrivbordet sedan september och cyklade hem. Fast först sedan hon tagit på sig cykelhjälmen ordentligt förstås. Väl hemma började hon baka. Nej, inte pepparkakor eller lussebullar, tankevurpor. Hon gräddade tankevurpor. Först lät hon dem jäsa länge. Så att de blev pösiga och gubbmagestora. Riktigt pösiga. Och riktigt gubbmagestora. Tankevurporna blev många, och långa, nästan lika långa som tankebanor. Då började hon tänka på Tomten igen. På hans stora, röda näsa. På de snälla plirande ögonen. På munnen. Den vältaliga. Den som brukade fråga om det fanns några snälla kvinnor här? Några som hade varit extra snälla och arbetsamma. Och klätt sig så fint och snabbt i de kortkortaste kjolarna som på jorden fanns. Sedan skärpte hon sig. Borstade av förklädet med änglavingarna och gräddade vidare. Brände vid. Och svor. Och sedan log hon igen. För det trodde hon att Tomten skulle uppskattat. Det visste hon att Tomten skulle uppskattat. Och chefen skulle nog också gillat det. Och hans fru... Nä... Sedan var det dags att borsta tänderna, nej inte med en sådan där vanlig borste, utan den med runt huvud från Oral B. För vår flicka var en sådan redig jänta. Om sig och kring sig och stor och vitglänsande i mun. Fast snäll också förstås. Och försynt. Och tyst i församlingen. Och samlad. Och välpudrad. Och väldoftande. Deo. Deeeeeeoooo. Deeeeeoooooo. Hon nynnade på vägen in i sovrummet. Läste ett par kapitel i bibeln. Nej, bara ett. Det om att alla skulle skattskrivas. Tror bestämt att det där var överdrivet, för nu var det väl en ny budget på gång igen? En konservativ en. ALLA ska inte med. Alla ska inte få gå på kulturskola eller kunna gå in gratis på museet. Ha! Hon skrattade till när hon tänkte på ordet gratis. Vilket konstigt ord. Nästan som i grattis du slipper betala så mycket skatt eftersom du är rik och lever i överflöd och därmed kanske inte tycker att alla människor i hela världen är lika mycket värda som du. Nej, dags att sova. Drömma om Mr Christmas. Hålla ömt om hans...arm. Den var varm och lång och hade räckvidd nog att förvandla Nordpolen till en het liten pöl. Skit i klimatet, rör vid min kl...ematis istället. Sa flickan. Men bara i drömmen. I verkligheten skulle hon aldrig drömma om att säga något sådant. Herregud. Och Jesus sedan då. Hon var ju både rätt navlad och avlad av två före detta socialdemokrater. Hon hade haft bästa betyg i ordning och uppförande, det vill säga om hon hade levt på den tiden när ordning och uppförande var det allra viktigaste i hela vida världen! Eller vänta nu här... Det kanske fortfarande var det allra, allra viktigaste? Att Inte störa den allmänna ordningen och så? Att inte vara i vägen? Att inte sitta ner och alldeles fredligt och passivt samla in en massa, massa pengar? I en mugg eller så? Fast det var väl inte aktuellt att tänka på de människorna nu? I juletid och allt? De satt väl visserligen bra där de satt? Kallt om baken - det kunde de gott ha - som tyckte att de bara kunde sätta sig så där i vägen för ens kundvagn. Man kom ju inte fram! Tomtens renar skenade visst av bara åsynen av en alldeles vanlig medmänniska med fromma avsikter?! Maka på sig! Ur spår! Här kommer jag! Sa Tomten. Sedan vaknade flickan. Hon grät lite, öppnade ett fönster på glänt innan hon tog en kopp kaffe på stående fot och greppade Oral B-borsten och cykelhjälmen på vägen ner i källaren. Där var det mörkt och kallt. Skönt, tänkte flickan och försökte hitta lådan märkt med ordet "änglar". Det är så skönt att frysa vaderna och knäna och låren av sig. Det är sååå skönt.

Ja, ungefär så skulle nog en julsaga kunnat börja. Om. Om jag hade skrivit någon. Och om jag hade låtit mig inspireras av någon så klimatsmart och ödmjuk, solidarisk och engagerad som självaste Tage Danielsson.

:)
/helena

måndag 17 december 2018

Se hit alla musikaliska ordgenier!


"Det är något magiskt med ordspråk." Så inleder Linda Börjesson sin sångbok. Karen Othelius illustrationer utstrålar värme och lekfullhet (något mina beskurna foton förstås inte kan ge rättvisa åt).


Illustrationerna i Ordspråksskatten är fulla av detaljer. En del är viktiga ledtrådar.


Det förmedlas en värme i ord och bild, oavsett om teckningarna utspelar sig under vår, sommar eller kyligare tider. Just den här bilden är julig. Även om ordspråket den illustrerar är året-runt-användbart.

Vet inte riktigt om det här är ett julklappstips, det börjar nästan bli försent att tipsa om det nu, så det här är nog snarare ett mysigt boktips rätt och slätt. För hela familjen. Åldersrekommendationen ligger mellan 7 och 11 år, men allt sådant där är ju bara ungefär och beroende på vem man är. Både lillan och farmor kan säkert tycka att det här är kul också.

En sångbok fylld av ordspråk. Små melodier som fabulerar och diktar runt innebörd och betydelser. Sedan finns det skattkistor fyllda med tips på samtalsövningar och pyssel, som man kan göra i samband med att man leker och sjunger tillsammans. Och en tillhörande CD för lyssning.

"... Flera ordspråk uppstod under vårt gamla bondesamhälle och är hämtade från det dagliga livet på gården och i skog och mark. De handlar ofta om djur och natur, men menar egentligen oss människor. Ordspråken är på detta sätt uttryck för gammal levnadsvisdom och erfarenheter. Att ordspråken har kunnat leva kvar genom århundraden tror man beror på att de är korta, har taktfast rytm och ofta är uppbyggda på allitteration och rim. Dessutom är flera vackra och konstnärliga. ..."

Mannen har använt materialet i sin musikundervisning (efter boktips från mig). Först har han bara visat fram de talande illustrationerna, låtit sina funktionsvarierade kursdeltagare gissa ordspråket. Sedan har de sjungit tillsammans. Har funkat bra, om jag har förstått det hela rätt. Mannen testade först på mig, jag klarade en del galant, men några ordspråk var svåra att klura ut. Den ovan klarade jag. Gör ni? (Om ni inte klarar beror det säkert bara på att ni inte ser hela bilden).

Som sagt, en sångbok för barn och vuxna barn. Med lek och klurigheter och ordspråkslära:

Ordspråksskatten
av Linda Börjesson (text & musik) och Karen Othelius (illustrationer)
Isaberg Förlag 2008

Bara ett tips i all välmening. Borde kanske skrivit; Se hit alla BLIVANDE musikaliska ordgenier, men då kanske ingen hade tittat/hittat hit...

"... Ordspråken förändras och förnyas i takt med tiden. Därför kan ett ordspråk finnas i flera olika varianter. Gamla ordspråk försvinner, en del lever vidare och nya kommer till. Det är en av de saker som är så spännande med ordspråk - för kanske blir det DU som nästa gång kommer på någon fyndig mening som sprids och med tiden blir till ett nytt ordspråk! ..."


<3
/helena

ps Säger ni Tomma tunnor bullrar mest? Jag har alltid sagt skramlar mest. Det är kanske något sådant som är just dialektalt/lokalt betingat? Hon som sa det hon var det - är visst ett annat talesätt. ;)

söndag 16 december 2018

Mersmak för träsmak


Nä, för tusan, vad gör du?! Hur tänker du? Är du inte riktigt klok?! Släng skiten bara!!

Lite så tänker jag mig att en förfader, eller förmoder, skulle kunnat reagera om den fått syn på den slitna gamla träskon i vårt sovrumsfönster. Tänker mig att de som tvingades framleva sina ofta långa, tunga arbetsdagar i de här smått otympliga skodonen inte skulle förstå samtidens - framtidens ur deras synvinkel då - förhållningssätt gentemot de använda brukstingen. Upphöjandet av det alldagliga, vardagliga och i det här fallet ofta rätt obekväma.

"... Sedan ett hål tagits upp i virket med 'navern' arbetades vidare med 'röscha' till dess ihåligheten i träkubben blivit lagom stor för en fot. Att passformen inte blev den bästa säger sig självt. Sist skräddes och täljdes träskon till det yttre, till dess den fått en mer eller mindre elegant form. ..."
"... Då träskor inte kostade mer än 35 à 40 öre paret, var de billiga 'plagg' med då de precis inte var gjorda efter deras bärares fötter, kan man förstå att de var allt utom bekväma att gå med. ..."

I exemplet i min bok (Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald. Sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson) nämns att en träskomakare och hans tre söner kunde tillverka så mycket som 10 par om dagen eller 60 par i veckan, vilket ansågs vara ett ordinärt arbete. Återförsäljaren gav i genomsnitt 30 öre i betalning, virket kostade 5 öre paret och det lämnade följaktligen en nettovinst på 25 öre. (Det här tilldrog sig någon gång vid mitten av 1800-talet till början av 1900-talet).

Visste ni att miniatyrträskor var populära som prydnadsföremål vid förra sekelskiftet? Jodå. De var tydligen så pass eftertraktade att de kunde ge mer i förtjänst än sina stora förlagor:
"... För sådana träskor erhöll Olofsson 25 öre paret, oberoende av storleken, och virket kostade i detta fall så gott som ingenting, ty det blev en hel del småbitar över från den nyttighetsbetonade tillverkningen och som kom väl till pass för de små träskorna. ..."

Bästa återanvändningen av spillvirke ju! Små, små skor av trä. Till dockskåpet. Eller husmusen. Eller till den lilla gårdsvätten, kanske?

Mitt omaka par har ni säkert skymtat och sett många gånger härinne. Gillar att ha dem framme. En första idé jag hade, när jag just hade ropat in dem på auktion, var att ha julnötterna i dem. Hur fint? Hur smart. Med färdig, konserverad smak av fotsvett. Hehe. Men vi knäcker inte så mycket nötter, har det visat sig. Vi är lata och gillar dem färdigknäckta, så att säga. Tankenötter däremot...

Man kan ha en blomma i. Om man vattnar försiktigt. Eller karameller med snyggpapper på. Man kan spika upp dem på väggen och använda dem som pennfack eller annan förvaring av småsaker. Endast fantasin sätter gränserna. Som vanligt då.

Tycker vi avslutar det har träsmakfulla inlägget med ytterligare ett citat ur Gustaf Ewalds nostalgiska artikel från Elfsborgs Läns Tidning 14 april 1960. Det handlar återigen om miniatyrträskor:
"... En gång kom en svensk-amerikan och beställde inte mindre än 6.000 par träskor av detta slag. Men då han inte stannade mer än 7 veckor i Sverige, så hann Olofsson inte tillverka hela antalet, utan det blev blott ett tusental prydnadsträskor, som amerikanaren fick med sig då han återvände till sitt nya land. ..."

:)
/helena

ps "... Fabrikör Aron Kopp, som omnämns i artikeln (återförsäljare som köpte upp träskor i parti och sedan åkte runt och sålde dem på marknader runt om i hela landskapet. reds anm.), var även känd i Alingsås för sin tillverkning av likkistor. ..." Jojo. Det gäller att vara om sig och kring sig. Täcka upp diverse olika områden, gardera sig via många handelsplatser, plocka säkra marknadsandelar...

Plinka, plonka, klinka, klinga!


Med den här halvtråkiga bilden, som jag kallat för Bakgrundsmusik, vill jag slå ett extra slag med tärningen. Med givmildhetstärningen. Med empatitärningen. Med tillsammans-kan-vi-flytta-berg-tärningen!

Kallar den alltså Bakgrundsmusik, för att den föreställer bakgrund och musik. Är ni med? Och halvtråkig är den helt enkelt för att det där bak ser lite vardagstrist ut, samtidigt som mannen poserar så fin framför en ljus skärm, för en närbild jag ville ta med hans fingrar vilandes mot basens stadiga strängar.

Nog om bilden, till saken. Till musiksaken. MUSIKHJÄLPEN 2018! Kampen för att samla in så mycket nödvändiga pengamedel som möjligt till/för allas rätt att funka olika, pågår ju i några timmar till, och jag tänkte föreslå att vi slänger in ett par låtönskningar till.

Kanske kommer vi inte hinna få höra dem den här gången. Förmodligen ligger det alldeles för många låtar på kö framför våra låtar. Förhoppningsvis ligger det många ospelade låtar (= en massa hundralappar till den goda saken!) och skvalpar där ute någonstans. Någonstans mellan en digital kanal och en annan. Men jag tycker inte att det ska få hindra oss från att bidra med ett par låtar till. Lyssna på dem kan vi ju göra någon annanstans. Till exempel på Youtube.

Här är mina fyra låtönskningsförslag: 
  1. KOM KOM. Med Uno. Vi börjar med Uno. Eller Freda då. Bandet jag såg LIVE ett par gånger när jag var ung och blev övertalad av en kompis att Freda var det bästa band som fanns. Nja. Jag var tveksam. Svårövertalad. Men när jag väl stod nästan längst framme vid scenen och hörde Unos själfulla röst slå musikaliska kullerbyttor i luften framför oss i publiken, kapitulerade även jag. De mer religiösa texterna berörde mig inte så mycket. Det var väl mest de med mycket mänsklig värme och kärlek i, som verkligen kändes. Och brändes in i det unga, blödiga hjärtat. 
  2. MY BABY JUST CARES FOR ME. Med Nina Simone. Har hört att hon har spelats ett par gånger under veckan, vilket såklart inte alls är förvånande. Men jag vet inte om just den här har hörts? Nina Simones egen text till det här "örhänget" är så bra. Och hela hon var så bra! Någon ytterligare motivering behövs verkligen inte.
  3. SÅ LÄNGE SKUTAN KAN GÅ. En av mina absoluta Taube-favoriter. För att inte säga den absoluta favoriten! Men inte med Evert den här gången. Och inte heller med Sven-Bertil. Med Ulf Lundell. Jodå. Gubbrockigt värre. Och härligt! Och eftersom jag själv är en gumma, nåja, så har jag alibi för att få kalla dessa musikaliska ikoner för just gubbar. Så det så. Och vem har sagt att just du ska ha hörsel och syn? Texten. Den får en verkligen att tänka på hur mycket många av oss bara tar för givet.
  4. I FEEL THE EARTH MOVE. Med en av de mest musikaliska kvinnor jag har hört talas om: Carole King. Såå bra låt. Den framfördes i På Spåret för några veckor sedan, och jag måste säga att jag skäms lite över att varken mannen eller jag kunde sätta kompositören och textförfattaren bakom det här första spåret på klassiska Tapestry. Fy på oss. Nu får vi lyssna på den här sången igen - som straff. Känns ju inte direkt som ett så där jättejättejobbigt straff förstås...

Plink, plonk, kling och klang och klong! Och klirr! Lite så låter det när vi hjälps åt att ro den här underbart musikaliska veckan i hamn. Ända in i kaklet nu då! Sova kan vi ju göra i jul. Eller när vi blir gamla. ;)

<3
/helena

ps Inget att tillägga egentligen, hoppas bara att länkarna ovan blev rätt nu, känner mig lite lätt groggy efter en vecka med ovanligt lite nattsömn.

Och så kan jag rapportera att jag "tvingat" mannen att lägga till I feel the earth move till hans redan långa, långa jobb-låtlista. Mannen jobbar ju med underhållning och musikpedagogik bland underbara människor med olika funktionsvariationer (eller funktionsutmaningar, som vi brukar säga).

lördag 15 december 2018

Stjärnvägar



Spår
som knakar
Löv
som vägrar dö
Livet
som pågår runt anklar och vrister och handleder
Pulsar
Pulserar
Där huden är som tunnast
Där livet är som skörast
Där asfalten blöder
Där vi känner allt som mest
Där ådrorna syns
Vägar till hjärtat
Vener
Artärer
Stjärnvägar
Till
och
Från
Flöden
Öden
Öde
Ode
Till Livet
Från födelsen
Till rörelsen
Framåt
Rör på påkarna
Rör vid varandra
Sugrör
Sockerdricka
Bubblande känsla innanför huden
Buden
Går från land till hav till din navel
Till alla som vill lyssna inåt
Till gud
om hon hör
om hon orkar böja sig ner
en gång till
Ta om allt en gång till
Spår
Löv
Liv
Pulsar
Pulserar
Rörelsen
I ådrorna
Blodet
Rusar
Framåt
Till havet
Till
Dig
Du
Sa
Hör på spåren som knakar
På löven som vägrar dö
På pulsen
På pulsen
På Pulsen
På Vintergatan
På Stjärnvägar
På avvägar
På rätt spår
  

<3
/helena

fredag 14 december 2018

Tankar, Nisse plus Plus


"... På sistone hade det alltså varit extra kämpigt med långa arbetspass fördelade på knappa personella resurser och åtskilliga ärenden. Just därför kom julhelgen speciellt lägligt för honom i år; han behövde sin vila för att kunna ladda om batterierna inför kommande uppdrag. Under de senaste dagarna hade kriminalen fått in en rad anmälningar om en särdeles fräck och förslagen inbrottstjuv som med olika metoder berett sig tillträde till äldre personers hem där han fått med sig både värdesaker och i vissa fall kontanter.
Ingen hade kunnat ge något enhetligt signalement på tjuven som tydligen ömsade skepnad på ett mycket effektivt sätt. Och han begagnade sig av olika tillvägagångssätt. Ibland kunde han likt Bostonstryparen hävda att han kom för att rätta till något fel i avloppet eller med belysningen, ibland agerade han som charmig försäljare, vid andra tillfällen kunde han dyka upp som den okände släktingen från Norrland. Wall betvivlade inte att det var samme man som opererade - det enda som offren gemensamt pekade på var den säregna rösten, liksom ansträngd, som om den förvrängts. Kommissarien retade sig på att de ännu inte lyckats fånga honom, men om han inte hunnit ge sig av från Staden skulle de ta honom. Det var han övertygad om.
Wall inspekterade matförråden och började upprätta en lista på vad han behövde för att klara sig igenom helgen. Sedan klädde han sig och gick ut i det dämpade snöfallet för att påbörja en lång, skön, rogivande och avstressad julhelg. Han kände sig säker på att det skulle bli så lugnt att han efter ett tag skulle uppfatta juldagarna som mördande enahanda och långtråkiga. ..."

/utdrag från novellen: Det stora jullugnet
Av Björn Hellberg
ur Mordet på Jultomten och andra juldeckare
Redaktör: Åke Persson
Bokförlaget Semic, 1999


Fatta! Hur tiden har stått stilla? Eller hade det goda På Spåret-oraklet Björn Hellberg fingret rätt upp i framtidsluften? Det har gått 20 år sedan textutdraget ovan skrevs, ändå känns beskrivningen av tjuven och hans tillvägagångssätt att utnyttja äldre människor hänsynslöst, som om det kunde hänt igår. Eller idag. Hur kusligt? Var han synsk, eller? Det enda som känns något daterat är väl ordet "kontanter". ;)

Fast det är väl just det som är en av litteraturens uppgifter - att sätta fingret på saker som ännu inte har hänt?

En märklig tid ligger bakom oss. Vi får aldrig någon ny regering, känns det som. Och det käraste Nobelpriset för oss kulturtanter och farbröder delades inte ut i måndags. Hur konstigt känns inte det? Som hämtat ur en sci-fi-novell. Snarare en sci-fi-roman. En lång en. Med många intriger. En riktig tegelsten.

Som kompensation för uteblivet lugn - i vad som just nu känns mer som en polsk riksdag än en svensk - och för uteblivet litterärt Äntligen!-utrop bjuder jag på duon Telmo/Miel's street art-tolkning av Selma Lagerlöfs Nils Holgersson.

Visst kändes det lite tomt utan litteraturpristagare i måndags? Nu hamnade i och för sig fokuset mer odelat hos de intressanta - livsnödvändiga - vetenskapspriserna istället. Hög tid för dem att hamna i framsätet på något sätt.

Ska inte långbänka mig vidare här, bara tipsa om Plus. Sämhällsprogram på en fredag? Ja, jag vet lite dålig partyvibb på det, men vad tusan då då, glömde ju bort det i gårdagens inlägg, så here we go: Vet inte hur länge sedan det var som jag följde det konsumentvänliga TV-programmet senast? Måste varit på Sverkers tid. På den klassiska soptunnans tid. Men så såg jag att Joakim Bengtsson skulle komma dit och prata antikviteter och då var det kört. Sedan såg jag ytterligare ett par av höstens avsnitt av bara farten. På tal om fart så handlade det bland annat om bilar. Miljöbilspremier och dess konsekvenser. Värmeljus-testet satte ljuset på vad som är viktigt att tänka på när man köper och använder och sorterar dessa miljömässigt inte helt okontroversiella ljuskällor. Och så fick vi matnyttiga tips angående hur vi förbättrar vårt sätt att sortera vårt övriga vardagsavfall.

Nu kramas Farah och Daniel! Och jag tror bestämt att det är en tår vi kan skymta där i Daniels ögonvrå... Musikhjälpen 2018! De har just träffat en väldigt inspirerande person i buren. En person som inte låter sin CP-skada komma i vägen för livet och engagemanget för allas rätt att funka olika! Värsta helgpeppen på det! Tänk om vi kan samla ihop så mycket pengar att vi faktiskt seriöst kan påverka situationen för de med olika funktionsutmaningar runt om i världen. De som inte haft turen att födas i ett rikt, resursstarkt och förhållandevis upplyst land som Sverige.

Förstår så väl om ni inte hinner prioritera att titta på Plus just den här helgen, men någon dag senare kanske?

Det viktigaste jag fick bekräftat, av att ta mig tid att se några avsnitt, var att jag äntligen lärt mig att sortera de miljöovänliga aluminiumkopparna till värmeljusen rätt. De SKA läggas i metallskräp/avfall hos återvinningscentralerna. Inte i metallförpackningar. Och så ska man separera själva koppen och "pluppen" i mitten. De ska läggas i samma kärl, men ligga separata däri, så att de jättemagneter som används kan fånga upp järnpluppen, men låta koppen av aluminium ligga kvar. Så blir det rätt. Är rätt säker på att det går till så i de flesta svenska kommuner.

Det allra bästa är förstås att begränsa sin värmeljuskonsumtion något. Inte nödvändigtvis sluta använda dem helt, men tända ett istället för två. Lite så, ni vet.

Usch, vad jag lång(randig)tråkar ut mig själv. Snart snart ska jag skriva något kort, kärnfullt och vackert. En lagom ojulig juldikt kanske?

<3
/helena

ps Bästa digitala julklappstipset: Att surfa runt bland Bokbörsens otaliga second hand-titlar. Och där, mitt i den ofattbart omfattande ordsmeten, bland allt litterärt julgodis, finns också den lättviktiga, småputtriga novellsamlingen/antologin Mordet på Jultomten (med textbidrag av idel välkända deckarnamn, som exempelvis Liza Marklund och Ulla Trenter) att klicka hem. Fanns rätt många ex att välja på när jag var där och kollade alldeles nyss.