# mh 2018

Hej. Pop-mormor här. ;)

Pop-mormor diggar.

Pop-mormor visslar. Bär sig nästan åt som en glad lärka.

Pop-mormor-vargen vill äta upp William! Så gullig kille. Vill äta upp. Eller åtminstone adoptera lite.

Pop-mormor har lite svårt med det här #-taggandet. Till exempel är hon väldigt osäker på om #-taggen är tillräckligt vass med bara ett t?

Kan ju inte gärna göra en blink-smiley efter varje mening här i början, så ni får bara tänka er dem ändå.

#mh18. Jo, jag vet att det ska sitta ihop så där tight och bra. Men det viktigaste är väl ändå själva musiken? Och vad den kan bidra till? Allas rätt att funka olika, är ett tema som borde vara lätt att relatera till. För alla känner säkert någon som har någon typ av funktionsutmaning. Någon som hör lite illa. Vägrar lyssna. Någon som ser dåligt. Vägrar se verkligheten i vitögat. Blinkblink.

Skämt åsido. Det är allvarligt att dela upp människor i så många olika grupper. Vi borde bara vara VI. Oavsett vad liksom.

Själv skadade jag mitt knä allvarligt som 16-åring. Det fick mig att förstå hur svårt det är att leva utan att kunna gå obehindrat. Hur svårt det är att vara beroende av andra. Av att andra måste hjälpa en att bära böckerna till klassrummet, eller leverera brickan åt en i matsalen. Och då var jag ändå en tillfällig gäst i de rörelsehindrades rike. Efter ett halvår eller så, kunde jag återgå till de gåendes oberoende tillvaro. Det var ju trots allt bara en korsbandsskada.

Skönt. Puh. För tänk att ha det så jämt. Och att dessutom leva i ett land som inte har råd och möjlighet - och kunskap - att underlätta tillvaron för så många av sina medborgare som möjligt. Med hissar. Och rullstolar. Och kryckor! I alla länder är det inte ens självklart att kunna få tillgång till ett par kryckor vid behov.

Och då har vi inte ens börjat prata om alla typer av funktionshinder som inte är så synliga.

Då är det tur att MUSIKHJÄLPEN finns! Som kan hjälpa till att belysa frågor som sällan får tillräckligt mycket nödvändigt rampljus.

Själv älskar jag att - via buren - lära känna unga artister som jag har dålig koll på. För att inte säga noll koll. Som de begåvade Östersundsbröderna som spelade så buren glödde för en stund sedan. Junior Brielle. Var det så? Ungefär va?

Tradition och nyskapande i kombination. Det är den ambulerande musik-buren för mig. Och mys. Som någon sa: Nu är myset så kompakt att det nästan går att skära i det med kniv.

Önska låtar! Gör det. Det behöver inte vara svårare än så att engagera sig. Själv upprepar jag ett välkänt eviga kvinnor-önskemusikkoncept: Girl on fire och Girl on fire.

Först Alicia Keys's låt. Förlåt Alicia att du får agera uppvärmning den här gången.

Sedan INXS's, med min kära ungdomscrush Mr Hutchence himself. The one and only. En av världens bästa låtar. Då. Nu. För alltid. I evigheters evighet. Amen. Typ.

<3
/helena

ps Vad då? En fågelholk? Nej, nej, nej. Ni ser väl att mitt foto föreställer en bur? En grön och glödande varm bur. En bur helt utan galler. En glad och genomskinlig bur. Glödande av passion och engagemang.