Ett halmstrå. Eller två. Eller tre.

Jag älskar bilden på sidan 107. Fiolen på väggen. De underbara livfulla tapeterna med blomstermotiv. Det massiva golvuret. Kristustavlorna. Julbocken mitt på det halmtäckta golvet. Nattljusstaken. Klarinetten som ligger redo på den vita duken. Julkronan i taket. Och den mörka spegeldörren som leder in. Och ut.

Jag läser återigen i boken som mannen har klätt i rödvitt papper åt mig. För att jag vill vara rädd om den. För att jag vill kunna bära med mig den överallt. Ute och inne. I sängen och soffan och bilen och på gator och torg och vid stora träd och vackra kyrkor och runt det av generationer slitna köksbordet.

Boken om och av Gustaf Ewald: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Fotografier och artiklar sammanställda och kommenterade av Claes-Håkan Jacobson (Skövde 1984).

Jag läser om julhalm.

"Det är långt över hundra år sedan den gamla sedan att breda julhalm på golven upphörde, om den också på något enstaka ställe under 1800-talets senare hälft traditionsenligt uppehölls. ..."

"... En fotograf hade emellertid vid julen 1903 passat på att taga en bild, en interiör, av den gamla stugan, och på den bilden kan man se både julhalmen och julbocken på golvet samt julkronan hängande i taket, precis så som seden gått från föräldrar till barn i hundratals år.

(Västgötabygden nr 6, 1955)"

JAG sitter alltså här med ovan nämnda bild uppslagen, och låter mig inspireras. NI får nöja er med ett par bilder från mannens och mitt hem. I vårt 1960-talsbyggda standardhem finns just nu ett par julbockar, en halmstjärna och en takkrona av samma - på samma gång enkla och konstfärdiga - material. Inget kan sprida stämning som det gula strået kan.

Jag (märker ni att jag är väldigt jag-orienterad i dag...;) tycker julbockarna blir vackrast utan för mycket onödiga kläder. Därför har jag "strippat dem". Helt sonika tagit av banden. Tycker de är vackrare så här. Rakare, enklare. På vackrast tänkbara sätt.

Jag sätter upp banden på andra ställen istället. Ett band här och ett band där och ett runt ljusampeln.

Nåväl. Vad vore väl en jul utan kvinnlig fägring? Trist. Bara trist. Men med papper i långa, snirkliga banor blir allt så mycket bättre. En annan gammal, folklig tradition. De utklippta, vikbara dekorationerna passade utmärkt på det uppdukade julbordet. Ett julbord, som många gånger, bland så kallat vanligt folk, utgjorde det enda riktiga skrovmålet under hela året.

Först döpte jag den här texten till något annat, något som mer antydde att det här handlade om tre tips, typ. Och det gör den ju också, också. För jag menar så här:

1. Ta inte fram precis samma saker varje år - om du, liksom jag, har samlat på dig en ansenlig mängd advents- och julpynt genom åren. Variera lite. Och byt plats på grejorna. Ha ett tema om du så vill. I år överraskade jag mig själv genom att sätta upp (bad mannen snällt sätta upp...) halmstjärnan framför solspegeln, och det blev ju bättre än jag kunnat ana. Julstämning i kubik!
2. Tänk enkelt. Inte som i simpelt eller nödvändigtvis stilrent, utan i termer av vad du kan göra av det som du redan har. Kan den nystrippade halmbockens band göra nytta någon annanstans? Svaret är enkelt: Ja.
3. Använd ungefär samma färgskala som du gör i vanliga fall, då smälter allt samman på ett fint sätt. Det ser inte så medvetet helgdekorerat ut, utan blir mer som en naturlig del av ditt hem. Och dölj damm och en del av dina vanliga grejer bakom något... Varför inte bakom en kvinna eller två eller tre eller...

<3
/helena

ps Och allt behöver ju inte lysa av sig självt, några saker kan man ju belysa. I köksfönstret lyser den alldeles vanliga fönsterlampan upp den virkade stjärnan. Funkar finfint. Guldigt garn lyser bra. Dessutom tycker jag inte att allt behöver vara i fönster. Häng adventsstjärnan på väggen istället. Varför inte på en solspegel?