söndag 30 juni 2013

Humlesurr och vidgade perspektiv


Fågelungen som satt på en nedfallen gren.
 
Trädkronan ovanför våra huvuden.
 
De unga människorna som smög runt bland alla pionerna.
 
Min hörsel som inte lät dem smyga nära nog. (Så jag kanske också får kalla mig ung ett tag till då..:)
 
Deras sätt att räta på ryggarna, gå förbi och säga hej i förbifarten, som om de inte alls försökt överraska mig.
 
Jordgubbsståndet som sköt upp från ingenstans ur asfalten.
 
Utflyktsläsningen - att mannen lyckats packa ner flera julnummer av de gamla inredningsårgångarna som jag går igenom just nu.
         
          Snart är det ju jul juli igen!

Jätteblomklasarna som spred honungsdoft runt hela parken. Kanske ända ut i omloppsbana runt jorden?
 
Alla nyfikna hundar - tror en hette Pontus.
 
Oumbärlig umbrella - växtligheten som inte släppte igenom minsta lilla regndroppe genom sina (s)porer.
 
De i bordet sedan länge graffitiinristade orden; "Om jag är kär i dig, är jag bög då?"
 
Det uteblivna svaret.
 
Kramen från den tjockaste trädstammen.  
         
          Matsäcken - det ensamma äpplet.

Fågelungens uppåtsträvande pip.
 
Den nedfallna grenen som fick följa med hem sen. Och grankottarna.
 
Svaret från mannen ang. frågan vad han trodde att människorna som gick förbi mycket längre bort tänkte när de såg en person med kryckor hoppa runt runt ett stort träd för att hålla värmen;
 
- Aha, en regndans som fungerar...
 
Ungen som blev upphittad. 

 
:)
/helena



ps Andra perspektiv. Andras perspektiv. Kristians ord. På pränt. Bl.a. de här; "... Jag vill gå ut på gatan en stund före min familj och fundera ut hur jag bäst packar kombin för att vi ska åka till Dalarna på semester i en vecka eller två. ..." Idag ska jag försöka komma ihåg att lyssna också. Försöka att verkligen lyssna. På honom.

fredag 28 juni 2013

Innan Televisionen


Det handlar inte om några smutsiga ord som ostädat eller stökigt. No dirty words. Det handlar istället om ett par livsviktiga frågor;

Varför hamnar en del saker bara där de hamnar? Alltså varför blir de bara kvar där man (jag!) en gång i tiden råkat lämna dem? Och varför verkar vissa grejer aldrig riktigt hitta sina rätta platser? Det verkar som att "some stuff" trivs så bra precis där de är. Jag menar varför skulle de annars välja att stanna i dessa sedan så länge låsta positioner?

Igår bestämde jag mig i alla fall för att hjälpa dem - sakerna - lite på traven. Men det slutade mest med att grejerna bytte plats med varandra.

Runt, runt, flyttade jag prylarna i det röda rummet, ända tills det bara gick runt, runt, i den förvirrade skallen. Då satte jag mig ner, innan yrseln fick mig på fall, och började bläddra i några gamla tidningar.

- Vad lite prylar de flesta hade framme i rummen - på bord, i hyllor och i alla de ljusa hörnen.

Jaja.

Nu pratar vi om något annat va? Som film. Tur, säger jag bara, att vi till slut bestämde oss för att skippa vår filmprenumeration ett tag. För på TV visas det mer bra film än någonsin, känns det som. Och då har vi ändå bara det så kallade standardutbudet av kanaler här hemma.

Jag tycker särskilt mycket om att bli påmind om några av alla de filmer som bara har flugit förbi i ögonvrån. Filmnamn, som när de dyker upp i TV-tablån framkallar tankar som; - Just det, den såg vi ju aldrig. Det kanske är dags att göra något åt det nu då?

I kväll ska jag kanske se en sådan film. Om en man som kom att bli en ikon inom musikindustrin, trots att han förlorade synen tidigt i livet. Eller kanske på grund av det?

Sedan vill jag hinna se några av alla kort- och novellfilmer som visas också. En titel som; "10 Guds siffror", gör i alla fall mig nyfiken.

Och alla intressanta dokumentärer, om intressanta människor! I "En koffert i Mexico" berättas om en återfunnen skatt. Tusentals negativ som bl.a. krigsfotografen Robert Capa lämnade kvar, när han tvingades fly Europa under brinnande världskrig.

Länge, länge, trodde man att de var borta för alltid.

:)
/helena


ps Och imorgon sliter jag blicken från Lasse Åbergs nostalgiska bild, en liten stund, och tittar på den tredje delen av den fantastiska serien - The story of film - som har hunnit rulla fram till 1920-talet.

onsdag 26 juni 2013

Ögon i öronen


När det nästan overkligt gröna landskapet flög förbi, långt ute på de små landsbygdsvägarna. Eller flöt förbi. För en sådan här sommardag känns det framrusande gröna som ett oändligt hav. Ett hav av grödor och örter. Ett - i hastigheten - oidentifierbart hav av betesmarker, träd, buskar, gräs och ogräs. Då tänkte jag. På att det skulle ha varit bra om man hade haft ett par extra ögon. För att kunna ta in allt. Insupa allt, som en efterlängtad kallsup. Som en varm kallsup. En varmsup?

Det vilar någonting så rofyllt över en färd genom det otuktade "livet på landet", det känns så okonstlat, så ärligt på något sätt. Och jag bara älskar det där opretentiösa, böljande landskapet! Hur det liksom intar hela ens pupill, då när bilen allt annat än, står still.

Fast sedan, när bilen faktiskt stod still en stund, så smög vi in på en Röda Korset-butik som hade rea på alla sina second hand-godsaker! Allt - utom kläder - var nedsatt med 50 %. När vi smög ut därifrån igen så hade vi fått med oss ett helt litet utflyktskit i ryggsäcksformat, ett par Lasse Åberg-bilder och två små hållare från Lindshammars glasbruk, allt för bara 30 kronor!

De två, rätt fina, tyska vaserna fick stå kvar. Den här gången. Men de var fina, i olika gröna nyanser.

Ryggsäcken med innehållande koppar, skedar och kniv var helt oanvända och de små hållarna i glas - för smörknivar eller bordsplaceringskort? - låg kvar i sin lilla originalförpackning. Och Lasse Åberg-bilderna - det var särskilt den ena som jag föll för - kan inte påminna mig att jag har sett just det motivet tidigare. Så finurligt, så kul, så som bara Lasse Å kan få till det!


:)
/helena


ps Ögonörhängena, de köpte jag en annan gång. I en annan välgörenhetsbutik. Tyckte de var easy on the eyes, så att säga. Och easy on the ears...

En siffra på baksidan av dem gjorde mig nyfiken och fick mig att nörda ner i en massa sidor om metaller. Och gissa om jag blev förvånad när mina tio kronors-örhängen visade sig vara äkta silver. ! Siffran 900 (tusendelar av silver) kan tydligen dessutom betyda att silvret är från äldre tider än 1900-talet. Kan betyda.

Här och här och här hittade jag olika typer av informativa sidor om silver och dess stämplar. Och här fann jag en hel del matnyttigt - i pdf-format - om olika ädla metaller. Pdf:en har visserligen nästan tjugo år på nacken, så en del av info:n kanske har blivit lite daterad vid det här laget, men om ni bläddrar er ända ner till sidan 30 så hittar ni historiska uppgifter som går tillbaka så långt som till 1200 - 1400-talen, tider när de tre kronorna, som sedermera kunde ses i den välkända kattfoten, återfanns på såväl riddarvapen som mynt. Kung Arthur sägs vara en av dem som hade de tre kronorna som symbol på sitt vapen. De riktigt gamla tiderna kan väl ändå inte ha förändrats så mycket, sedan 1995 menar jag?

måndag 24 juni 2013

... Like a big pizza pie?


Igår, när jag verkligen såg fram emot ett extra intimt möte, med månen. lyste så klart alla klara stjärnhimlar med sina frånvaror.

Supermåne kallas det visst när månen kommer så där alldeles speciellt nära oss.

Men den supermåne som låg och lurade, nästan hånlog, bakom molnen igår var inte vilken supermåne som helst. Det var tydligen supermånarnas supermåne. Så nära jorden kommer den troligtvis inte att vara igen, på ganska länge.

Kan någon förklara - exakt - vad det är som är så super med en måne som inte ens lyckas forcera ett par ulliga, gulliga, moln?

Den kanske inte alls ville träffa oss igår? Den kanske kände för en hemmakväll istället? Helt solokvist.

En kväll utan att behöva le inför en massa mikroskopiskt små fans med tefatsstora ögon? Av med den guldgula kostymen och på med den banangula mysdressen istället. Men i så fall kunde den väl bara ha sagt det, istället för att tjurigt kura skymning bakom sina suddiga, luddiga vänner? Vi kanske skulle förstått. Vem vet? Inte månen i alla fall.

:)
/helena


ps Nä, jag hade nog inget särskilt att säga ikväll. Men ni måste ändå erkänna att jag är ganska duktig på det - att inte säga någonting alls.

Jag har bara juni


Äntligen har vitsipporna fått maka på sig.


JUNI
 
Staden inför sommaren. En Östermalmsgatas mörka husvolymer, mynnar mot försommargrönt och blått. Bortom Söders motljusmur finns friheten, den efterlängtade. En ensam figur vill poängtera människans stadsensamhet.
(Motiv från Grevgatan, Stockholm.)
 

Så står det på baksidan av den lilla somriga tavlan. Poesi fram och bak med andra ord! Och så står det vidare; utgiven av Konstfrämjandet Stockholm 1968.

Konstnären heter Gordon Macfie (1910-1971) och litografin ovan är en del ur litografiportföljen "Året".

Jag har bara juni och det är helt okej. Bilden symboliserar hela sommaren för mig. Känslan av avfolkning som infinner sig i stan när "alla" går på semester. Och man själv blir kvar.

Då spelar det ingen roll att vår lilla stad huserar en del s.k. turistmagneter, det blir tomt ändå. Staden verkar alltid lite naken utan sina invånare. Det känns kalt, bart, avskalat. Fast det behöver förstås inte vara negativt. Att våga vara lite naken. Särskilt inte om man är en alldeles lagom liten stor stad i sina bästa år.

:)
/helena


ps Här på en avslutad auktion hittade jag två månader till - November och December - om ni blir nyfikna och vill kika lite närmre. Juni ropade jag in på en IRL-auktion (så klart!) för ganska många år sedan nu. Minns att den blev lite dyrare än min oftast strama second hand-budget brukar tillåta, för det var visst någon mer som tyckte om den. Men mycket mer än ett par, tre hundralappar kostade den i alla fall inte.

söndag 23 juni 2013

Gräsligt mycket


Gräslök i köket. Gräslök i soffan, nästan. Gräslök på nypotatisen igår. Gräslök på det skirade smöret som smälter i mannens kapabla matförberedande händer, och på spisen, just nu. Gräslök i Ernst Rolf-karaffen, ni minns? Och i den fina loppade ishinken, den av pressglas. Gräslök sprinklad, i lagom små avknipsade bitar, överallt. Ännu mera gräslök kvar i jorden. Men nu är det slut på de gräslika orden.

:)
/helena

lördag 22 juni 2013

Skymningen vila


Natten på nätta fjät
 
Runt betong och höghus
 
Kring gräs som strålar smekt
 
Skymningen vila
 
Då på vår matta yr
 
Vingprydd med dagg i blick
 
Harkrank å Tordyvel
 
Harkrank å Tordyvel


:)
/helena

fredag 21 juni 2013

Bland sagoväsen & solkatter


Visste ni att Johns riktiga sagoprinsessa hette Esther? Esther Ellqvist var vacker och hade långt, guldfärgat hår. Surprise liksom. 1906 gifte sig John & Esther.
 
 
" ... På långa skogsvandringar, aldrig utan skissblocket under armen, omsluts han av den småländska skogen. Han tecknar oavbrutet, samtidigt som hans fantasi flödar fritt och obehindrat. Det är i dessa stunder som John Bauers säregna sagovärld föds. ... "
 

Kan det finnas en bättre uppladdning inför den mytomspunna, magiska dagen och natten som vi har framför oss, än att sitta här och drömma om att åka till Jönköping?

Nä.

För där finns nämligen en hel massa samlad John Bauer-konst och just nu visar Jönköpings Läns Museum dessutom några av hans verk i nytt ljus. Det är konstnärsduon Lundahl & Seitl som har iscensatt Bauers bilder på ett annorlunda sätt;

" ... Med utgångspunkt i det moderna museets vita kuben-estetik har utställningsrummet besjälats med naturelement som följer dagens rytm. Ljuset rör sig som en sol över de vita uppskjutande väggarna som kastar skuggor in i galleriets skumrask. ... "
 

När jag tidigare idag fick ett städryck, visserligen ett ganska lamt sådant men ändå, så hittade jag den lilla loppade mappen med namnet Bauer på och då slutade jag förstås genast att städa och började ta några bilder istället. Mina bilder/foton är bara inspirerade av Bauers värld, ingenting annat.

Så nu är det stökigare än någonsin, strax utanför bild alltså. Men var gör det om hundra år? Hellre ett inspirationsryck här hemma än hundra städryck i skogen. Eller hur det nu var. :)


 " ... Genom utställningens form, ljus och ljud får besökaren en närmast kroppslig upplevelse av John Bauers konst. ... "
 
Försökte sedan hitta några datum ang. hur länge utställningen ska pågå, men det står bara att den pågår tills vidare. FRI ENTRÉ står det däremot överallt med stora bokstäver! Yes.

Här hittar ni den närmaste tidens program- och utställningsinfo i pdf-format. Ni som har egna små sagofigurer därhemma, i 3-8 årsåldern, kan bl.a. läsa om den specialuppsydda Sagogarderoben. Kläder skapade med inspiration från målningarna. Barnen kan, när de besöker museet, klä ut sig till troll, prinsar och prinsessor! Och jättar?

 :)
/helena


ps Läs nu lite mer om John Bauers alldeles för korta liv, konstnärsskap, tomtar & troll, och hans tragiska, dramatiska sista resa.

torsdag 20 juni 2013

Omskakas väl!


Önskar er alla en bra och glad Midsommar! Med stort M!

Hoppas att den blir till bredden * fylld med precis de ingredienser som ni önskar.

Bad och blad och blommor? Någon kanske önskar sig bin... Och några små grodor.

- Någonting att äta ...   la  la  la ...    - Någonting att dricka ...  la  la  la ... - Och någonting att älska och att hålla kär, är allt jag begär ... (jag önskar att ni tar er tid och lyssnar på hela den här texten! Särskilt pussljudet! Visst är den gammal, men budskapet har nog aldrig varit mera aktuellt...)


En rågad matsked uppehållsväder därtill - eller åtminstone en liten tesked - och så är väl saken sill!

:)
/helena


ps Om alla mina midsommarönskningar skulle slå in - vilket jag så klart tror att de gör! - så kommer jag definitivt blanda i en stor deciliter bloggande i hela midsommarsmeten!

Uppdatering: * - till brädden fylld heter det väl? sa mannen. Och naturligtvis har han rätt! Här på Wiki hittade jag en hel lista med vanliga språkfel. Språkfel kan ju vara rätt kul ibland, bara man slipper vara den som gör felen...

I blomman av sin tid


Jag har ingen aning om vem hon är. Vem hon var. Vet inte varifrån hon kommer, hur hon levde, vem hon älskade eller vilket språk hon talade.

Jag undrar, i mitt inte alltid så stilla sinne, om hon hade någon att anförtro sina innersta tankar och funderingar. Om hon hade någon som lyssnade, verkligen lyssnade. Någon som tog sig tid att sätta sig ner och vänta. Vänta på orden. På att alla orden skulle få plats. Att de skulle få falla ner på sina rätta ställen. Viktiga ord vill så gärna snubbla.

Hoppas hon hade någon som orkade vänta. Så att hennes ordträngsel inte sattes bakom ordstängsel.

Jag hörde henne i alla fall, när hon ropade på mig, genom blomram och folkhav. Och så ropade jag in henne. Hon kändes extra lockande då, i snålblåsttider.

På baksidan står det något på tyska. Det betyder kanske inte så mycket för henne. Det betyder kanske bara att ramen är tysk?

Bakstycket är slitet. Missfärgat och böjt. Det sitter ganska löst. Om man lirkar lite, kikar in bakom baksidan, så ser man något som skulle kunna vara en del av ordet Stockholm. Men jag är inte säker, för det är i så fall mindre än halva stavningen, av staden, som syns.

Allt jag vet är att hon ser snäll ut, vän. Fast inom glas och ram tenderar väl de flesta att vända sin bästa sida till?

Och så har hon nog sin bästa klänning på, fototillfället till ära. Eller en av dem.

Nu bor hon hos oss. Hon har hamnat i stökfåtöljen, som så mycket annat, på väg mot sin rätta ändhållplats. Och jag hoppas att hon ska trivas här, i den brokiga samling, som vi kallar vårt hem.


:)
/helena



ps Om ni tycker att jag skriver ovanligt sentimentalt eller om ni undrar varför jag verkar vemodig, nästan lite ledsen, så beror det nog på att jag inte riktigt kan släppa den här tv-serien.

Sista delen av det omtalade, omdiskuterade tyska dramat "Krigets unga hjärtan" visades häromkvällen och jag kan inte sluta tänka på den. På det. Kan inte sluta tänka på alla dessa unga människor, spridda över länder och kontinenter, som aldrig fick chansen att leva något riktigt liv egentligen, utan bara befann sig i den stora mörka skuggan av Kriget. Före, under och efter (om de hade tur...). Om de nu alls förmådde få ett normalt liv efter alla fasor de tvingats genomleva.

I krig finns det inga vinnare. Och så tänker jag, att om ni mot förmodan har missat de tre avsnitten, i serien om de fem unga vännerna - Wilhelm, Greta, Charlotte, Viktor och Friedhelm - som trodde att allt skulle vara över till jul..., så tycker jag att ni ska fatta mod, och någons stadiga hand!, och se dem. De visas i svt play i 28 dagar till.

Det här är inte bara en faktaspäckad historialektion. Det här är mera komplext. Det här är fem perspektiv, fem röster, fem öden, bland miljontals andra. Det här är någons personliga historia. En historia som angår oss alla.

Krig till midsommar låter kanske som en jättekonstig rekommendation, men när det gäller att skaffa sig vidgade perspektiv så finns det nog aldrig någon tid att förlora.

tisdag 18 juni 2013

Kärt barn har många namn


Där stod jag mitt bland mina favorithyllor på bibblan, förde pekfingret långsamt över alla de brokiga 90-tals-inredningsböckerna. Och vidare över de något mer sparsmakade från 2000-talet. Plötsligt gjorde pekfingret en tvärnit framför en märklig titel; "Hemma hos diktatorn". ?!

- Vem i hela världen lånar en sådan bok?

Jag.

Jag kunde inte låta bli, blev plötsligt så nyfiken när jag höll den leopardfärgade boken i min hand.  Var bara tvungen att låna den. - Ska inte läsa den "på riktigt", bara kika lite.

Det är ett tag sedan jag lämnade tillbaka boken nu, men de senaste dagarnas prat om Nelson Mandela och hans hälsa fick mig att tänka på den igen. Jag tänkte på hur olika människor kan vara.

- Tänk att människor kan vara födda ungefär samtidigt, på samma kontinent. Men ändå i helt olika, skilda världar.

Peter York raljerar och ironiserar rejält i sin s.k. inredningsbok. Vi får följa med hem till diverse despotiska män - och en och annan kvinna i ungefär samma liga - som hade en särskild förkärlek till det här med djurhudar, guldglitter, marmor och mycket annat överdådigt.

Mr Hitler himself hade sitt eget porträtt på väggen. Det hade tydligen Mussolini också. Jahaja.

Imelda Marcos (hon med alla skorna, ni vet) hade en stor målning på väggen i sitt och makens sovrum, föreställande henne själv som Venus uppstigen ur sitt snäckskal. Jahaja.

Och så där håller det på. Men boken innehåller en hel del fakta om diktatorerna också. Jag höll inte mitt löfte helt och hållet - det om att inte läsa "på riktigt". Om Idi Amin läste jag t.ex. en hel del. Nu sitter jag här med alldeles för mycket kunskap om en av historiens ruskigaste män. Brrr. Hoppas att jag glömmer allt lika fort igen.

Här hos amazon kan ni tjuvbläddra lite i "Dictator style", om ni vill, och läsa det mycket underhållande förordet av Douglas Coupland. Ha ha, jag bara älskade avsnittet där han framhåller likheterna mellan ett tonårspojkrum och ett diktatorssovrum. Läskigt kul!

Här hittar ni en intressant SvD-recension av boken som nu har sju år på nacken, eller ryggen då kanske. Bokryggen.

Här hos Bokbörsen finns ett par ex. att köpa.

Eller också får ni väl göra som jag, "smyglåna" den på biblioteket.

:)
/helena



ps Här kan ni läsa om en älskad, högt respekterad och seglivad hjälte istället! Och alla hans många namn! Vi håller tummarna för att han snart får fira sin 95:e födelsedag!

söndag 16 juni 2013

Knock on wood, baby!


När vi gick upp för det knastrande gruset så sken fortfarande solen. Och jag trodde att det där vita, kantiga, lite fräcka huset, det som nästan såg ut som en modern minimalistisk villa med alla sina fönster - det måste väl vara slottet?


Men det visade sig att den fina byggnaden "bara" var det vackra drivhuset. Med anor, minst, från 1800-talet. Rekonstruerat på 1990-talet i ursprunglig stil.


Innan vi kom fram till det, mellan grönskan hägrande slottet, så läste vi lite om det som redan varit och det som komma skall. Att fira midsommar på Gunnebo Slott och Trädgårdar tycker jag verkar vara en bra idé. Tyckte dessutom jag såg något på hemsidan om ett ytterligare utökat ekologiskt tänk, och att de därigenom planerar att bara använda egen grönska till att klä stången med i år.


När vi väl kom fram till den imponerande träbyggnaden, så hade himlen blivit nästan lika grå som de pampiga slottsdörrarna. Och mobilen hade börjat tröttna på att producera acceptabla bilder, i det alltmer oacceptabla vädret.


Jag hann precis konstatera att till och med de stora höga pelarna är gjorda av trä och att här finns det människor som bryr sig om de små liven också, innan regnet tilltog ytterligare i styrka.


Den alltmer vädertjuriga mobilen tog ett snabbt sikte mot utsikten, samtidigt som jag siktade min räddande ängel med fladdrande vingar paraply.


Vände mig om en sista gång för att fånga en sista fuktskadad vy. Paraplyet gjorde sitt bästa för att vända på både sig självt och på mannens goda humör.

- Floras kulle får vi väl studera en annan gång då, tänkte jag precis innan bildörren slog igen.


I bilen hem lyssnade vi på Pugh. Fast inte på den här. Och inte på den här heller. Utan på några mer väderlösa låtar. Så att säga. Att "Utan dig är jag noll" är en sådan bra, och lite ovanlig - på grund av upptempotakterna - kärlekslåt, har jag aldrig riktigt tänkt på tidigare, fast jag säkert har lyssnat på albumet "bilder" mer än en miljooon gånger.


:)
/helena



ps Läs gärna mer om det fina gamla 1700-talsslottet Gunnebo här på den utförliga hemsidan. Strax söder om Göteborg hittar ni det. Nära Mölnlycke.

Webbutik finns det också på hemsidan. Jag föll särskilt för den specialdesignade blåvita! Gunnebomuggen och smyckena som har mönster tagna från staket och andra utsmyckningar i omgivningarna runt och på slottet! Visst låter det som en kul idé? Men glasen med specialmönster, formgivna av Catharina Giarimi, ser också helt oemotståndliga ut. Och kanske finns det någon som vill investera i dessa skira sköna, och samtidigt lite tuffa, snapsglas till sommarnubben?