söndag 31 juli 2011

Bay, Bengtsson, klabb och Chitty Chitty Bang Bang

"... - Jag tänkte gå till Skrumshus Godsaksaktiebolag och sälja min godsaksmaskin, sa Professor Pott. Men de vill nog inte ha karameller som är fulla med hål. Han vred på ratten till maskinen och kastade en lakrits-karamell till hunden Edison. ..."
"... - Tut pip! Tut pip!
När pappa Pott och barnen och Edison visslade med sina vissel-karameller
följde hundarna efter dem ut ur godsaks-fabriken. ..."

I fredags tittade vi på det nya friidrottsstjärnskottet Angelica Bengtsson, nybliven JEM-mästarinna i stavhopp, minsann! Och åt klabb. Klabb är nog den bästa efterrätt man kan avnjuta till kaffet, särskilt om man egentligen inte har någon efterrätt hemma... Blanda bara kakao, socker och grädde, efter tycke och smak och konsistensönskemål. Voila! Klabb it is! Mannen brukar byta en del av sockret mot sirap, mest för åtgångens skull påstår han, och jag byter ut en annan del av sockret mot kakao, för en lite vuxnare smakupplevelse.

Igår beundrade jag den lilla tyska kannan, snipan från Bay Keramik, jag tycker om färgerna och formerna. Priset tyckte jag också om. Fem kronor! Ett fynd.
Ur någonannans auktionslåda. Bra när någonannan ratar precis det man själv vill ha! Den har inte riktigt hittat sin plats än. Flyttar runt den lite grand. Förresten, ni vet väl att ni kan hitta många (med betoning på många!) fler tyska objekt HÄR!

Sedan bläddrade jag i en del böcker. Hittade en barnbok som är, lite, äldre än jag... som bygger på Ian Flemings orginalbok: Här kommer Chitty Chitty Bang Bang. Fina bilder. Och många hundar. Om en förtrollad bil. Och godis. Det skulle kanske inte vara så dumt att äga en sådan bil? Ja, i alla fall om den kunde trolla ner de höga bensinpriserna lite grann... Eller ännu hellre trolla fram lite billigare, hållbara alternativ. En förtrollad OCH miljövänlig bil, vill jag ha. Men I love my Toyota, även om den med ålderns rätt skulle behöva lite mer tlc och snart kanske också en extra portion magi?


"... - Vad hon låter lustigt! sa Jemima.
  - Hon pratar med oss, alla motorer pratar förklarade hennes pappa. Det säger Chitty Chitty...
- Bang Bang! hojtade Jeremy, när det blev bakslag i motorn. ..."

vi hörs.
:)
/helena



ps Idag blir det nog varken friidrott, klabb eller tid för läsning. Den överfulla tvättkorgen viskar mitt namn. Eller snarare skriker. Och ingen rolig tvätt finns det att hänga på lina idag. Inte den minsta lilla nallebjörn faktiskt. Men får jag fem minuter över mellan maskinerna, så lovar jag att flytta över mina fingrar till denna häringa apparaten igen. För nu var det längesedan jag hann titta in till mina favoriter. För länge sedan.

lördag 30 juli 2011

Alltmedan diskvattnet kallnar...


Totalt uttråkad av hushållssysslor greppade jag kameran. Och sköt av! Åt alla håll, som är möjliga att nå ifrån diskbänken. Och en del omöjliga. Vissa vinklar kräver en ormmänniskas fysik... Det här är i alla fall de objekt som objektivet lyckades fånga.
I flykten - från diskbänken.

  1. Flicka med gullig rosa rosett och ännu gulligare katt.
  2. Blommor och spets (dock ingen arsenik:), men diskmedel kanske är lika giftigt? Det är i alla fall grönt.
  3. Vargtass kvarglömda halsband? (Roligt klipp från SVT:s arkiv med Jonas Hallberg som intervjuare. Missa inte repliken: "Världsberömd i hela Sverige")
  4. En liten värld som inte riktigt går ihop. Men den kan åtminstone göra pennorna vassare. Alltid något.
  5. En ny liten Flamingoknopp. Fräsch och rosa som en nyponros? Nä, snarare som en babyrumpa!
  6. Suddig liten Barbapersonlighet och ett H som hängt med ändå sedan högstadiet.
  7. Solstrålar som försöker få mig att tro att diskbänken är en rolig plats att vistas på. Hm.
  8. Ögonstenen stirrar ut mig så att jag blir tvungen att trä den på fingret. Inte kan man väl diska med en så fin ring på? Nä, såklart inte. Får väl hitta på något annat att göra då. Något roligare. Kan bli svårt... not!


Hoppas att ni har något kul för er?!
:)
/helena

fredag 29 juli 2011

Stand by


Något av det viktigaste som sagts under de här efter-dagarna, dagarna efter att det meningslösa våldet visat sig från sin allra fulaste sida, på väldigt nära håll dessutom, är hur viktigt det är att inte låta sig förlamas av skräck, inte stelna i tystnad, inte ge upp det goda motståndet, inte kapitulera inför rädslan.

Ofta får jag en signaturmelodi på hjärnan. En låt som vägrar ge upp sina bestämda varvtal där uppe i knoppen. Mm, jag vet att jag har berättat om det förut under roligare flagg, med gladare förtecken. Men den här gången handlar det om en sång, en text som följde med mig under flera veckors tid, för ett par år sedan, jag fattade aldrig riktigt varför, men kanske var det ord som jag behövde just då, eller ett budskap från gud vet vem, som behövde hamras in. Vad vet jag? Inte mycket känns det som ibland.

Idag hade jag tänkt fortsätta att gå vidare med vardagen, även härinne, men när jag slog på nyheterna i morse, så nämdes det liksom i förbigående, att idag skulle den första begravningen hållas, i Norge. Den första. Då slog det mig på allvar hur ohyggligt många människor, flertalet mycket unga, som ska begravas under den närmaste tiden. Och helt plötsligt så kände jag inte för att gå vidare. Inte helt och hållet. Inte riktigt än. För eftertankar är också viktiga att våga lyssna på. Tror jag.

Så var det då den där envisa låten, den som länge varit min absoluta favorit, även om den hade hamnat någonstans i bakhuvudet ett tag, fastnat där, liksom i limboland. Jag hade helt enkelt glömt bort den?! Hur kan man glömma bort den bästa låt man vet?
Ingen aning, men så var det.
Inte minsta not från den finns med i mitt "sommarprat". Konstigt.
 Det var inne hos en annan bloggare som jag blev påmind om den, honom ska jag berätta om en annan dag, ingen länk idag. En annan dag.


Vi tar väl och låter Ben E. King - LIVE - (över sex, härliga, minuter lång version!) berätta för oss om hur viktigt det är att ha någon vid sin sida och att inte låta rädslan ta över. Bilderna från min skrotiga, skruttiga, rostiga, risiga, motståndskraftiga lilla täppa får illustrera åt oss.



så hörs vi snart.
:)
/helena



ps Ser ni att i:et i juli är bortslitet från det gamla almanacksbladet... Som om den gamla tidshållaren visste att något skulle fattas oss dennna månad.

torsdag 28 juli 2011

Dra en hjärter!


Minns ni när mannen skulle lära mig att lägga patiens? Det gick ju lite sisådär, med tanke på att min koncentrationsförmåga har en tendens att komma i mikrostora sjok. Egentligen var det väl mest för att jag hade hittat de där läckra spelkorten - second hand - fast i oöppnad förpackning!, som jag tyckte det kunde vara mysigt att se dem upplagda på bordet. Det är så fint med röda rosor.
Och rosa!

-Kan inte du ta reda på lite fler kortspel som vi kan prova, på tu man hand? Hörde jag mig själv fråga mannen häromdagen. Väldigt många varianter finns bara för fyra par händer eller fler. Men jag vill kunna spela fyrhändigt med mannen. När speldjävulen tittar in. Och det händer att den gör, för spel har jag alltid gillat, ända sedan Den försvunna diamantens tid. Frågvis (och näsvis;) som jag är, så ligger frågesport av alla de slag högst på min spel-tio-i-topp, tätt följd av ordlekar med Scrabble i spetsen. Men de där 52 korten lockar med sin intrikata blandning av enkelhet och komplikation. Och så är de ju så lätta att ta med sig, vart man än går.
Portabelt manuellt tidsfördriv!

Jodå, mannen hittade tydligen en liten folder med ett spel som passar mig perfekt. Han skrattade gott (och något rått?!) när jag utbrast: -Spännande!! Tvärtomkomihåg är nämligen rekommenderat från 5 år... och uppåt, hoppas jag. Det är kul och enkelt och går ganska fort, särskilt om man spelar mot någon med gott minne... Det enda man behöver, förutom själva leken, kortleken, är en lagom stor yta att lägga ut dem på. Sedan är det bara att ta fram räven bakom örat, kupera, hitta din inre 5-åring, öppna minnesbanken och låta pokerfejset vila - en stund.

Här kommer spelreglerna, för er som blev spelsugna!

Klicka på bilden, så blir den, förhoppningsvis, i läsbar storlek!

På tal om något helt annat, så förstår jag mig inte alls på alla dem som klagar på Tv-utbudet nu i sommar, jag tycker tvärtom att det finns alldeles för mycket bra att välja mellan! Ta bara den här fina Svt-serien Enastående kvinnor, jag har inte lyckats se ett enda avsnitt av den. Suck. På SvtPlay visas avsnittet om Grace Kelly t o m idag! Och ikväll sänds redan avsnitt 7, om Agatha Christie! Hur ska man hinna? Hörde jag någon skrocka I-landsproblem? Oj, det var visst jag själv.

Om ni inte vill spela spelet eller titta på tittet, så kan ni ju alltid läsa läset, *ler*, istället. Här hittar ni t ex ett inlägg om den blåa katten och här finns en lite längre text om vasen, den som skymtar i bakgrunden med en spelande man på.


så hörs vi snart, om inte speldjävulen och tvfan (ursäkta språket) tar mig med på alldeles för långa villovägar.
:)
/helena


ps. På tal om norska prinsessor... så visas just idag, alldeles snart, en liten dokumentär om Sagoprinsessan Märtha Louise, om en prinsessa som skriver egna sagor och om hennes behjärtansvärda insats för att främja läsandet, framförallt hos barn. Halv ett i ettan. Med en repris om någon vecka, tror det var den 7:e. Tyvärr visas den inte på Play, än i alla fall.

onsdag 27 juli 2011

Pärlor


På sovrumsskänken står hon; Märtha. Hon föddes som Prinsessan Märtha Sophia Lovisa Dagmar Thyra av Sverige og Norge, av ätten Bernadotte 28 mars 1901 i Stockholm. (läs gärna mer här! på Wikipedia) Blev sedemera Kronprinsesse av Norge, när hon gifte sig med Olav. Här! kan ni läsa ännu mera om henne. (och öva på norsk:). Och här! hittar ni en väldigt fin bild från Haralds dop 1937. Märtha fick tre barn. Harald, som är Kung i Norge nu, var hennes minsting. Får man kalla Norges konung för minsting? Jag chansar. Han verkar ha humor, Harald. Även om mungiporna kanske inte pekar rakt upp just i dessa dagar, på honom heller.

I ärlighetens namn så kan jag inte skryta med att kunna särskilt många norska kungligheter, bakåt i historien. Men när jag hittade denna vas, använder den i alla fall som det, på loppis så misstänkte jag att det var en norsk kunglighet på bilden. Ordet "Norge" i botten var en ledtråd... Sedan står det något som inte riktigt går att tyda, något suddigt som slutar med "...sund", antagligen en plats. Någon som vet?
Har en aning? Eller en gissning?

Förmodligen är den en souvenir, vasen. Någon har nog tagit med den från en god tur. Lika god tur hade jag som hittade den! Den får mig att tänka på att jag nästan inte har varit i vårt kära grannland alls, bara en liten bit över Svinesundsbron, en gång för längesedan. Trist.

En riktig pärla är den i all fall. Min fina vas. Och Märtha hon verkar ha gillat sina musselgömda skatter i hela sitt för korta liv. Både som ung. Och lite äldre.
En norsk pärla!



vi hörs. snart.
:)
/helena



ps Har ni tänkt på att pärlhyacinter är lika vackra när de har blommat över. Alldeles vita och prassliga försöker de små blomdelarna hålla sig kvar på stjälken. Jag tycker nästan att de är vackrare nu än på våren. Vissna säger en del. Överlevare tänker jag.

tisdag 26 juli 2011

Lullaby


Det går inte att förneka att den emotsedda säsongstarten av Dexter (var lite försiktiga om ni går in på denna faktaspäckade sida, här finns nämligen info om säsong 6 också!), 6:an's egen seriemördare som ligger många av oss varmt om hjärtat, kändes mycket absurd i verklighetens otäcka sken. En absurd och overklig helg - indeed. I de tvära kastens heliga namn. Det är som vanligt inte mycket mer man kan göra än att försöka hänga med i tillvarons ups and downs. Sida vid sida står mörkret och ljuset. Alltid. I våra ögon är det viktigt att hitta den ljusa gnistan ändå och viljan till att dra lärdom. Vi kan inte stoppa alla självpåtagna korståg, men vi kan kanske, kanske bli lite bättre på att tyda signalerna. Innan det spårar ur. De säger att hörseln är det sista som lämnar människan, men jag tror ändå att det är hoppet. Hoppas kan man alltid.

Tänkte att vi skulle trösta oss med lite CMB, nej inte TLC, CMB. En liten låt med CMB, nej inte EMD, CMB!

Förra veckan när jag dök ner i någon av mina bokhögar så stötte jag på Den bästa lyriken, från den klassiska bokklubben Svalan. I den hittade jag denna mer än 220 år gamla vaggvisa. Skriven till lille Charles. Då tänkte jag: -Undrar om den stackars lilla gossen kunde somna efter den visan? Någonsin mer? Nu tänker jag: -Kanske kan det finnas någon liten tröst i att en del saker inte förändras egentligen, fast att allt annat förändras med ett rasande tempo? Jag vet inte. Ska man skratta eller gråta? Åt att tiden både står stilla och konstant rör sig. Samtidigt. Men vad kan egentligen vara så farligt med att blunda en liten stund - när det är med öppna ögon som de värsta mardrömmarna pågår. Men innan ni blundar... läs gärna Carl Michael Bellmans Vaggvisa. Och krama någon. Länge.


VAGGVISA
för Auktors yngsta son Charles den 8:e augusti 1787
Lilla Charles, sov sött i frid,
du får tids nog vaka,
tids nog se vår onda tid
och hennes galla smaka.
Världen är en sorgeö:
bäst man andas, skall man dö
och bli mull tillbaka.
En gång, där en källa flöt
förbi en skyl i rågen,
stod en liten gosse söt
och spegla sig i vågen.
Bäst sin bild han såg så skön
uti böljan, klar och grön,
strax han intet såg'en.
Så är med vår livstid fatt,
och så försvinna åren;
bäst man andas gott och glatt,
så ligger man på båren.
Lilla Charles skall tänka så,
när han ser de blommor små,
som bepryda våren.
Sove lulla, lilla vän!
Din välgång skall oss gläda.
När du vaknar, sku vi se'n
dig klippa häst och släda;
se'n små hus av kort, lull lull,
sku vi bygga, blåsa kull
och små visor kväda.
Mamma har åt barnet här
små guldskor och guldkappa;
och om Charles beskedlig är,
så kommer rättnu pappa,
lilla barnet namnam ger.
Sove lulla! Ligg nu ner
och din kudde klappa.

/Av Carl Michael Bellman,
ur Den bästa lyriken, ett urval av Stig Ahlgren,
Bokklubben Svalan, Albert Bonniers förlag,
Stockholm. Alb. Bonniers Boktryckeri 1946



så hörs vi snart. hoppas jag.
:)
/helena



ps Då - förra veckan - hade jag tänkt att berätta lite om min Polare Björn (se bilderna ovan) och hans son eller dotter. Junior. Att jag fick dem på köpet i ett auktionsutrop. Det var en svart/vit-rutig halsduk som jag hade siktat in mig på, men i korgen fanns också ett par Lovikka-vantar. Och Björn, min nya polare.
 -Aha, en nallebjörn tänkte jag, med en liten vän på magen och en stor fläck på låret. Får väl tvätta den och sedan sälja den på loppis, funderade jag. Men sedan när jag tvättat dem, två gånger i 30-gradig ulltvätt och de såg så ulliga och gulliga ut, kunde jag inte skiljas från dem. Se bara hur fint de sitter där, på den ärvda fåtöljen. Och den svart/vita halsduken? Den vet jag inte ens var den finns. Hm.

Jag hade - också- tänkt att berätta lite om den gången när jag var 14 år och låg på sjukhus. Det var på natten, efter operationen, som den väna nattsköterskan frågade om jag inte ville ha en nalle, att sova bredvid? Jag glömmer aldrig hur det värmde mitt tonåriga hjärta att få just den frågan. Att inte bara anses stor nog att klara sig själv, utan att man faktiskt kan behöva en mjuk fluffig vän, ibland. Även när man är fjorton... eller fyrtioett?!? Ser ni förresten att han ser ut att le. *ler*.

lördag 23 juli 2011

På lina


Ibland är det roligt att hänga tvätt. Ibland.



Sitter uppe. Klockan är fyra noll fyra på morgonen, när jag skriver det här. Jag kan inte sova. Söker tröst i pennans sällskap. Och tangentbordets. På teven visar fyran Bagdad Café. Orkar inte titta på tvåan mer just nu. Jag slänger ett öga mot den skärmen också. Ser Marianne Sägebrecht släpa sin tunga resväska genom öknen. Iklädd tyrolerhatt. I bakgrunden hörs I'm calling you. Hittar den härinne också. Med Sissels klara rena stämma. Sedan skriver jag ett par ord i min bok.


För sedan över dem på skärmen. Alltmedan CCH Pounder skriker på sitt barn. Så att han inte ska missa skolbussen. -I knew she was weird, konstaterar caféägarinnan när hon får syn på galgen med Lederhosen, i den tyska damens rum. Medan hon ringer sheriffen, skriver jag ner mina ord här:

Svalorna vet inte.
eller...
Varför skriar de så?
Slår följe med de intågande molnen.
Fortfarande är himlen färgad av haven
och svalorna
följer planen.
Flygplanen som ristar vintervita vägar
över skyn.
Jag vänder mig hastigt om,
tycker mig skönja ljudet av barn.
Barn som skrattar fritt
Utan hinder, ett fnitter utan mellanhänder.
Utan barriärer.
Gränslöst.
Får knottror på armarna,
håller om mig,
när en pust, ett knyst,
drar mig inomhus
Vänder mig om precis,
innan dörren drar igen,
ser att svalorna svajar,
lägre nu.
Kanske vet de något ändå?


Medan munspelet och Jevetta Steele fortsätter kalla på dig, ute i öknen och i mina låt-andra-sova-hörlurar, spelar Salomo på sitt piano, Brenda ber dottern ta av freestylen -And do your homework!, skriver jag en önskan, min dagliga önskan om att vi snart skall höras igen. Jasmin trollar fram en glad mun. Och så plötsligt blir det reklam.
:)
/helena





ps Hoppas att skratten, skall höras snart igen - där på Karl Johan.

torsdag 21 juli 2011

Nick


-Vad säger du lilla älsklingsdjur? Skulle det smaka med lite mer mat nu då?

:)
/helena

onsdag 20 juli 2011

Hissa flaggan för Maggan!


Sådana här dagar känner jag vemodet komma smygande. Och saknaden. Det är inte bara negativt att minnas dem som inte finns så nära oss längre. Bitter sweet. Bitterljuvt klingar de blandade känslorna en sådan här dag när man längtar. Efter en röst, ett skratt, en kram, ett ögonkast. Mixed feelings. Jag längtar efter en vän som för några år sedan gick vidare. Till en plats dit det är svårt att skicka några brev eller kramar. Mina armar räcker inte ända dit. Men jag hoppas att tankens räckvidd och kraft ska överbrygga alla avstånd idag, så att hon vet att jag tänker på henne. Ofta. Inte bara sådana här dagar.

De sista åren kunde vi knappt träffas alls, p g a omständigheter som ingen rår över, det kändes hårt, det känns hårt. Fortfarande. Jag tror hon saknade. Hon också. Att prata bort en stund, ibland en lång stund, av strunt och en del viktigheter. Att sitta ner och ta en kopp kaffe i lugn och ro, medan grannen med den tjocka hunden gick förbi, utanför fönstret i det gula rummet. Han som också gillade att prata. Grannen alltså, inte hunden... Vi spelade spel. Scrabble. Kramades lite emellanåt. Jag minns precis hur det kändes. Och hur de där armarna såg ut, för mannen han har dem också. Så jag ser och känner dem, på sätt och vis, fortfarande, varje dag.

En del minns man med en lite särskild skärpa. Som den där gången när vi tittade på Timmarna tillsammans. Och hon verkade tycka om den. Hon också. En gång sa hon att hon tyckte att jag var så bra på att komma på presenter, att jag hade en förmåga att snappa upp vad någon behövde, ville ha, eller kanske inte ens visste - än -att han ville ha, behövde. Eller hon. Det är nog en av de finaste komplimanger jag någonsin har fått. Eller inte nog. Det är det! Kanske den allra finaste. Åtminstone som jag har fått av en kvinna.

Och hon skrev så fint. Fick mig att förstå varifrån mannens talang för orden kommer. Så hon kan väl få ett par ord med i laget idag. Jag tror hon hade tyckt om det. Att bjuda på ett par meningar, för givmild det var hon, också.

"Jag får först tacka så mycket för den fina överraskningen på min namnsdag. Det var ju alldeles för mycket, men ändå så välkommet. Det är ju så roligt att få brev, inte bara räkningar. ..."

 "... Det är ju Helena på torsdag, jag vet att Du inte tycker om att de har flyttat din dag, men Grattis ändå! Det blir bara en enkel hälsning från mej nu, jag har inte någon fantasi att hitta på något kul. Hoppas Du tycker det är roligt att få ett enkelt brev. ..."
  "... Det är ju synd att jämra sig för vädret, när det nu har blivit sommar, men det är i mesta laget. Den här värmen är väldigt jobbig, särskilt för oss äldre. Vi får ta det lilla lugna, det har vi ju tid med också, så vi gör det minsta möjliga och det är inte mycket. Vi sitter inne och fikar en del dagar, det är svalare inne än ute i skuggan. Det är vindstilla och 30 grader i skuggan. Snart slår det väl om och då gnäller vi för att det är för kallt, vi är ju sällan nöjda. ..."
  
"... Nu har jag tagit en paus, ätit, diskat, ska in till Kerstin på fika kl.2, så får vi se när vi går till Hemköp. Vi går med våra rollatorer, handlar så det blir stora lass, det är en bra uppfinning dessa åkdon. Utan den skulle jag inte komma så långt för egen maskin nu. Vi går ner på stan ibland, ska till frissan nästa tisdag, ser ut som troll nu. ..."
 
"... Det börjar dra ihop sig för avslutning av det här brevet jag kan inte komma på något mer att skriva om, kom av mej när jag gjorde paus. Hoppas Ni har det bra och får vara friska, det är det viktigaste.  
Skulle så gärna vilja krama om Er båda två, Ni får väl tänka Er hur det skulle kännas.

Kram på Er! Hälsningar Mor o. Svärmor."


så hörs vi snart.
:)
/helena



ps Jag vet att den lilla flickan, hon som kommer med bud, blomsterbud till alla "fruntimmer", har varit härinne och hälsat på förut. Men hon är ju så söt, med sin prickiga klänning, famnen full av spirande växtlighet. Och flätorna. Kanske inte riktiga Margareta-flätor. Men fina ändå.

tisdag 19 juli 2011

Näsan över vattenytan

Aha, man håller alltså den nödställde i öronen. Hm. Hur går det om man har små öron?
Jag som trodde det bästa var att sitta kvar i båten... Silly me.
Vi befinner oss alltså mitt i. På L som i livräddning.
Jag skrattar så att jag måste lägga den ifrån mig...
...trots att det nog inte är menat att vara komiskt?!
Men hallå, hur ska ni ha det? Skulle man hålla i öronen eller inte?!?
 Är det inte någon som viftar, långt därborta vid segelbåten? Till livbåtarna!!

Kan inte låta bli att frusta av skratt när jag bläddrar i den här bokpärlan. Jag som alltid har velat gå en livräddningskurs. Nja, det kanske inte är min högsta önskan trots allt. Men nu slipper jag hur som helst att gå en, på Röda Korset eller så, och ni också! För vad kan vara mer informativt än denna sommarlivräddningssida?

I Husmorslexikonet från 1955. I band tre av sex hittar ni denna ovärderliga semesterkunskap. Förlåt att jag skrattar, men jag tycker att det nästan är lite för dråpligt att ordet sommarlivräddning (Jodå, det finns en vintervariant också...) står direkt ovanför bilden med de två kvinnorna. Kvinnor som leker vattenlekar på bryggan, vad kan vara farligare? Scary-scary. Förmodligen ingenting.

Lovar och svär - men bara lite, på allt som är heligt och dyrt  billigt. Prisvärt. Att jag ska visa er mycket mer ur detta underbara uppslagsverk. Tänk - bara på K finns artiklar om allt ifrån kroppshållning, keramik, katter till könssjukdomar och korsstygn.

Kunde inte undanhålla er denna husmoderns ovärderliga räddningsinstruktion. För ni badar väl? Trots de bara ljumma vindarna? Jag tänkte väl det.

Håll ut bara! Så småningom kommer det mera kunskaper för alla oss vetgiriga husmödrar.... ha, ha.


vi hörs.
:)
/helena



ps Tycker bara det är lite svårt att koncentrera mig på den nödställde - med två så snygga karlar i båten. Titta bara på han som ror, hur cool som helst bakom sina mörka solglasögon, inte en enda svettpärla i pannan, frisyren i givakt. Wow! Något för oss väna husfruar att se upp till... Jag tycker vi unnar oss att titta på den coola snyggingen en gång till, eller vad säger ni?
 Hoppas bara att öronen höll...