fredag 30 juni 2017

I skenet av en grönskande lyktstolpe


På små, slingrande vägar åkte vi hem. Passerade pittoreska vyer.


I bagaget hade vi nästan hela höstgarderoben, en bukett rara rosor, en pojke i kortbyxor och årets första besök på sommarloppisen. Ni vet, loppisen som man kan åka tåg ända in i. Nästan. Lions sommarloppis i Hindås. Hålls till förmån för välgörande ändamål - oavkortat!

I den gamla, fina, nyrenoverade stationsbyggnaden. Missa inte den, om ni har vägen förbi riksväg 40 mellan Borås och Göteborg i sommar. Det är bara en kort avstickare ut på landsbygden. Bara, säger jag, eftersom det inte direkt känns som något extra besvär när allt är så magiskt grönt och skönt där ute nu. Till 5:e augusti håller de öppet: Vardagar kl 16-19, lördagar 11-14. Inlämning sker under öppettiderna.


Vi spelade sommarens första omgång Scrabble med sjöutsikt (jag vann med 40 poäng!) och lyssnade på Robbie Williams.


Sommarliv. Bara blåsten som bråkade lite med träden. Annars stilla och lugnt. Som ett stilleben.


Och här ligger min nyfunna pojke och läser i gräset. Som en besvärjelse. Hör ni inte hur alla olästa böcker viskar bedjande till er? -Läs mig. Läs mig. Snälla, läs mig.

<3
/helena

ps Under åren har vi gjort många, många fina fynd på sommarloppisen. Bland annat den gröna kaffekannan. Och den lilla, rödklädda tvätterskan. Minns ni dem? Och snart hoppas jag att vi kan åka tillbaka och lämna några saker som bidrag till fortsatt snurr i återanvändingshjulet. Och viktigast av allt; som bidragande hjälp till de utsatta barnen i skuggan av det fasansfulla kriget i Syrien. Ska leta fram något riktigt fint i prylgarderoben, tänkte jag mig. Det lovade jag den trevliga personalen.

torsdag 29 juni 2017

Skatter i kassen. SM i stan.


Allt började med de här sköna kidsen. Stora kids alltså. Stora sköna kids som utför underverk. Och som dessutom gladeligen ställde upp på att låta sig fotas!

För visst blir man bara så trött när man ser allt skräp som folk slänger runt omkring sig?!

Jag fattar inte varför man gör så. Blir så trött. Men väldigt glad över att se det viktiga arbete som görs med att plocka upp. Även om man tycker att var och en borde klara av att ta hand om sitt eget skräp. Verkligen. Men jag tror på ringarna på vattnet. När man kommer till en plats där det är rent och fint måste det väl ändå ta emot lite extra att bli den första som kastar in handduken glasspappret i det gröna buskaget? Eller?


På stan var det febril aktivitet. Här byggdes det. Volontärer som slog sina kloka huvuden ihop och genomförde sina planer att bygga planer. Här syns en flytande plan på torra land. Som sedan fraktades ner till vattnet strax intill. 


För nu börjar det! SM-veckan! I staden som har ett eget nybyggt palats. Ja, nästan. 


Fast det byggdes så mycket, och kånkades och lyftes och borrades och spikades och sattes upp tält och så vidare, så kunde jag ändå inte låta bli att gå och kika ner i kassen. Där låg en skatt. En second hand-skatt. Mest kläder, men också något annat. Tror det blir fint. Tror jag ska använda det på mitt eget lilla vis.


Lite synd att det inte blir någon casting. Ni vet, den där sporten där man kastar ett slags metspö mot en mål. Lite som dart fast med kastspö. Mannen hade läst i tidningen att det blivit något strul. Men, men. Tror jag ska bli ganska nöjd ändå. Med cirka femtio - FEM NOLL!! - idrotter på programmet. 

En hel vecka full av sport. Kan det finnas något mer underbart? Nej. Skulle väl möjligtvis vara en kasse full med vintage-skatter då.

:)
/helena

ps Läste ni om igelkotten som hade fastnat med huvudet i en sådan där genomskinlig plastmugg? I en sådan mugg som det brukar serveras smoothies och milkshakes i. Den satt helt fast över det taggiga huvudet. Som tur var råkade två sjukvårdare komma i den lilla krabatens väg. Två rådiga kvinnor, som med all sannolikhet räddade livet på "kotten". Så livsfarligt kan det faktiskt vara att låta bli att ta ansvar för sitt eget skräp.

onsdag 28 juni 2017

Knyt upp, kryp fram


Om ni tycker det är läskigt med ormar, ska ni nog sluta att läsa nu. För jag sitter och försöker söka mig fram till om det verkligen var en huggorm vi såg igår.

Som stadsbo blir man ju lätt lite främmande inför vissa naturliga inslag i vår sommarmiljö, konstaterade jag när den plötsligt låg där på asfalten framför oss. Mitt på trottoaren. Mitt i stan. Ihopringlad. Ihopslingrad. Som en kringla. En sicksack-randig kringla.

Huggormen som finns på våra breddgrader, har ofta ett sådant mönster, men de kan också vara svarta. Den harmlösa snoken har ett slags punktmönster som kan påminna om huggormens, och därigenom förvilla en. (Allt enligt Wikipedia). Men jag är ganska säker på att det var en huggorm vi såg.

Sedan ringlade den vidare i tillvaron. Ner i dikesrenen. Som om ingenting hänt. Den hade väl solat färdigt, kan jag tänka.

På tal om sol eller inte, så har jag nog inte lyckats klä mig rätt en enda gång, hittills, den här sommaren. När det ser varmt ut, är det inte det, och tvärtom. Igår hade jag verkligen bestämt mig för att inte svettas, och det gjorde jag inte heller... Inga ljumma vindar där inte. Det var bara mitt bland husen i centrum som det kändes hett ett tag, så fort blåsten fick ta fri fart på öppna ytor blev det kyligt. Huttrade rejält när jag steg in innanför ytterdörren vid 22-snåret.

Här kommer - med hjälp av Wikipedia - en liten, enkel reptil-repetition. För oss okunniga, glömska stadsbor:
  1. Huggorm
  2. Snok
  3. Kopparödla (som vi kallade kopparorm när jag gick i skolan - eftersom den inte har några ben).

:)
/helena

ps Hade nog hunnit fota den, för den låg helt stilla framför våra fötter i säkert någon minut, men vem tänker på kameran när naturen gör entré där man minst anar. Inte jag i alla fall. Därför får ni hålla tillgodo med ännu en bild på den vackra rosett-kannan. Det lite mer officiella vintage-vykortet, kan vi väl kalla det. Var dock inte meningen att texten i mitten skulle bli så liten att det nästan blev en ofrivillig syntest. Men jag tyckte det var lite kul att skriva på ett blad. Syrenernas tid är så kort. Därför får ni dem på kort. Att spara till mindre färgglada dagar. Eller nåt.

måndag 26 juni 2017

Rule, Sommarläsning!


Ledigheten kunde knappast ha börjat bättre: Regn som smattrade utanför, hushållssysslor som haglade, och min fortfarande insnöade - och på högvarv spinnande - hjärna - som jag snällt bad strunta i alla måsten och låta mig få göra roligare saker. Som att se på film, pussa på mannen och läsa.

"Den här boken är en semester från vår egen, rätt fåniga tidsålder. Betrakta den som en resa i tiden. Den är förstås också en resa i rummet. ..." Så börjar Johan Hakelius förordet till sin bok Rule, Britannia!

Jag kan inte direkt kalla mig anglofil, är inte mer intresserad av den brittiska historien än av annan historia. Men jag måste ändå medge att det ofta kittlar till, när det vankas brittiskt. Bara för att det finns så mycket att gräva i där. Så mycket dokumenterat. Om Nelson och viktorianerna och det väldiga imperiets olika utposter. Med förföriska Indien i ett av de första rummen. Så när jag hittade pocketen med hund och rökrock och pipa på, var saken klar. Ännu en bok är alltså lagd till den redan oöverskådligt höga bokhögen. Puh. Men ett ganska glatt och intresserat puh. 


Vi läser vidare i förordet: "... Ett forskarlag från bland annat Umeå publicerade härom året en rapport som hävdade att viktorianerna i snitt var hela 14 poäng smartare på IQ-skalan än vi. Det förvånade mig inte. Viktorianerna uppfann saker på löpande band. De kartlade och ordnade världen. De reste till avlägsna platser och tog sig an de mest omöjliga av uppgifter, utan att darra på lösmanschetterna. ..."

Härskade och lade under sig, tänker jag i mitt stilla sinne. Att glorifiera är inte min tekopp. Men visst är det ständigt lika intressant att ta del av sådant som hände. Som hänt. Gjort är, trots allt, gjort. Och de hittade ju onekligen på en massa spännande saker. På gott och ont. Vi kan bara läsa så mycket vi kan, av så många olika slag vi kan. Och dra våra egna slutsatser och lärdomar. Förhoppningsvis.

Här ska läsas, nästan 400 finstilta sidor. Ska bli kul att befinna sig bland Hakelius underfundigheter igen. För om det är något jag verkligen saknar, med att nästan helt ha slutat läsa kvällspress-media, så är det alla duktiga, underhållande och kunniga kåsörer/krönikörer.

"Berties rundresor börjar bli lite ointressanta och är ytterst tröttsamma på grund av de ständiga upprepningarna av elefanter - prål - juveler - ljusspel och fyrverkerier." Så klagade tydligen Drottning Viktoria i sin dagbok, över prinsen av Wales tråkiga brev från Indienresan 1875-1876.

:)
/helena

ps Om ni inte har lika stor tur som jag - och hittar ett helt oläst ex hos Emmaus-second hand för tio kronor - finns boken både hos Bokus och Adlibris. Pocket, inbunden eller i e-version att ladda ner direkt. Föredrar ni second hand-marknaden såg jag att Bokbörsen hade ett par inbundna exemplar i skiftande prisklasser.

Och till hösten kommer The Box! Om man vill ha mycket mer Hakelius.

söndag 25 juni 2017

Gå blomstersyn


Välkommen in i vårt palats! "Palats", alltså. Tänkte vi kunde gå husesyn, eller snarare blomstersyn. Vid det här laget är ni troligen trötta på allt vad midsommarblomster heter. Men jag knäppte ändå av tio snabba, för att kunna visa er mina blygsamma. Tycker ofta det räcker med en grön kvist här och där, för att känna att man fräschar upp lite i den invanda inomhusmiljön.


En enda kvist, som sagt. Högt och lågt.


Och mittemellan. Här ser ni dessutom min pressade amaryllis. Hade så svårt att skiljas från den överdådigt blommande julblomman i januari, så jag la ett par av dess skönt bedagade blommor i press mellan mina tjockaste konstböcker. Picasso fick pressa. Och Halmstadgruppen. ;). Och så blev det så här fint. Hade nästan glömt bort dem, fram tills för ett par veckor sedan när jag dammade bokhögen lite förstrött. Plockade försiktigt ut dem från tidningspappret som de låg emellan och klistrade in dem mellan glas och ram istället. Et voilà!


Hur mycket jag än håller av mina porslinsblommor (blommönster på porslin, menar jag då och inte Hoya-varianter) och alla de broderade, så finns det naturligtvis inget som slår "the real deal". De livslevande växterna. 

Var på jakt efter några roliga tulpanlökar i höstas, och kom hem med något helt annat. De här klockrena, randiga. På långa, gängliga stammar växer de. Tror de heter Honungslök, eller om det var Honungsblommor. Något sådant i alla fall. Satte ner dem på vinst och förlust mitt bland mossan i den rufsigaste delen av den rufsiga täppan. Tänk om de kommer upp, tänkte jag. Och det gjorde de! Även om det tog sin tid. Allt verkar försenat i år. 

Tre fick komma in och ståta på fönsterbrädan. De luktar skarpt, av lök. Luktar precis som gräslök faktiskt. Minns att jag läste något på förpackningen - med de prassliga, oansenliga lökarna i - att rådjuren inte gillar dem lika mycket som jag.


Sedan finns det förstås inte mycket som gör en så glad som prästkragarna och deras små vänner.

:)
/helena

ps Ser ni vilken tejp jag använde till att klistra upp amaryllisen med? Vintertejp! Nej, det är nog för litet för att uppfattas, men det är små snöstjärnor på den. Och glada snögubbar i hatt! 

lördag 24 juni 2017

Bra fråga


-Håll det lite manligare. Mer manligt liksom. Så instruerade jag min bästa fotomodell - mannen.


-Vad då manligare? Mer manligt? Vad är det? Replikerade han.

Tala om att jag föll på eget feministiskt grepp här. En hel halvnelson, eller vad det heter.

:)
/helena

ps Det här är förresten inte slutresultatet. Jag fick min löv-bild. Precis som jag ville ha den. Manlig eller inte.

Bonus feature


Haha, ja med lite god vilja kan man nog ändå se att det är jag. De ständigt mörka ringarna runt ögonen - ett typiskt varumärke för oss som jobbar dygnet runt.

Nu jobbar jag ju inte dygnet runt - förstås, men om jag får en idé som jag inte kan släppa, då kan det hända att jag börjar jobba med den, oavsett vilken tid på dygnet det råkar vara. Ingen skönhetssömn här inte. Sover sällan mer än fem timmar i sträck (om jag inte koma-sover igen förlorad sovtid då alltså - då kan det bli tio timmar i sträck). Inget jag rekommenderar...

Nåväl. Mina vänner. Fotot, som den här bilden bygger på, borde aldrig ha sparats. Obviously. Tog det bara för att kunna visa mannen. Den 12 maj 2016, är det taget. Dagen efter att vi såg American Hustle.

Jag skulle tvätta håret. Kammade som vanligt ur det först. Upp och ner, så där som man gör. Reste mig upp och konstaterade att jag såg ut exakt som Christian Bale i håret. Alltså American Hustle-varianten av Christian Bale. Haha. Var bara tvungen att visa - skrämma! - mannen med den här perfekta imitationen. Fattar bara inte varför den blev kvar på minneskortet sedan. Men här är den i alla fall.

-Tänk vilken filmkväll de kan ha i kväll. Sa mannen. -Vilka då? Frågade jag. -De som inte har hunnit se American Hustle och The place beyond the pines, ännu. Svarade han. -Ja, verkligen! Konstaterade jag och ögnade igenom dinosaurie-tablån. A.k.a. TV-tablån.

Så här bjuder jag er på min bästa kamma-över-frilla, för att påminna er om att se The place beyond the pines och American Hustle. Med Ryan Gosling. Och Christian Bale. Två av de allra bästa, enligt mig.

Och Bradley Cooper. Han är ju inte heller så dum. Han är dessutom med i båda filmerna.

:)
/helena

ps Amy Adams och Jennifer Lawrence är också mycket bra i sina roller i American Hustle. Ska inte tjata mer om det, vet att jag skrev om det redan då, men scenen där Jennifer Lawrence' karaktär städar är obetalbart kul. Obetalbart!

fredag 23 juni 2017

...ty då ska jag spörja blommorna de sju.


Åt frukost tidigt. Med dörren öppen ut mot "spenaten". Bara fåglarna var vakna. Och jag. Och mannen. Och Jerry Seinfeld. Och George. Och Kramer. Och Newman (som var på extra poetiskt humör). Och Elaine, så klart!

Te och macka och kokt ägg med lagom rinnig gula. Mmm. Så ska en midsommar börja. Plockade in några gröna blad och hällde upp nytt vatten i det lilla fågelbadet, innan jag stängde dörren.

Nu ska jag strax önska er glad ni-vet-vad, efter att jag förmedlat några blommiga rader och strofer. Bara några blommiga ord på vägen.


Hörde återigen om de förlorade ängsblommorna. Hur blommor, som vi traditionellt förknippar med den här tiden, har trängts undan av arter som trivs bättre i mer välgödslad mark. Arter som trivs bättre i rik jord, helt enkelt. Ängsblommorna vill ju helst ha det magert för att trivas och frodas, och kunna konkurrera med de mer "krävande" arterna.

Det finns inte lika många prästkragar längre. Och inte lika många människor kvar som kan lära oss namnen på blommorna som växte/fortfarande växer på ängen.

Taube har lärt oss mandelblom. Och kattfot. Och några till. Nu vill Einar Molin lära oss några fler. Eller nu och nu, copyright 1940 AB Nordiska Musikförlaget, står det längst ner på sidan i boken med blandade sommarsånger. Einar Molin skrev texten. Lille Bror Söderlundh musiken.

Med den romantiska texten i visan Midsommarblomster vill jag önska er en Glad och God MIDSOMMAR! (Mannen vinkar - med sin valkiga trubadurhand).

"Hur ska jag få veta, om du håller av mig eller ej, när du aldrig säger, att du älskar mig?
Bara det blir sommar får jag svar, kära lilla du, ty då ska jag spörja blommorna de sju.
Midsommarnatten plockar jag klöver och timotej, karibacka och ängsull och blyga förgätmigej, blåklockor och violer, och sen drömmer jag om dig, och då vet jag att du älskar blott mig.

Nog har jag förklarat, att du är min egen hjärtevän, lovat dig min trohet om och om igen.
Men kanhända att nån gång ibland tvivlar du ändå. Bara det blir sommar ska du visshet få.
Midsommarnatten plockar du klöver och timotej, karibacka och ängsull och blyga förgätmigej, blåklockor och violer, och sen drömmer du om mig, och då vet du att jag älskar blott dig."


/Hämtad ur boken Sommarsånger
Ehrlingförlagen AB 2004



<3
/helena

ps Karibacka? Är det någon som vet vad det är för en blomma? Inte? Rölleka kallas tydligen så dialektalt. I alla fall enligt mannen och någon källa som jag inte är helt säker på att ni inte behöver dubbelkolla. Källkritisk ska man ju vara, men får man verkligen vara det mot sin egen man? Ja. ;).

torsdag 22 juni 2017

Möte med Mario


Om någon hade ställt mig den där omöjligaste av alla omöjliga frågor, då när jag gick där på grusvägen, då hade jag inte ens kunnat börja forma läpparna till ett svar. Jag hade bara skakat på huvudet och gått vidare. För vem skulle kunna välja vilket som vore värst att mista - hörsel eller syn - när de flitiga, surrande bina just har borrat ner sina små huvuden djupt i de blåaste av blommor?

Sedan är det ju lukten. Doften av smultron låg tung och maffig runt doftschersminen i villaträdgården jag passerade, efter att ha slängt mina sorterade sopor efter alla konstens regler, där det inte doftade lika gott. Men även när det luktar illa eller till och med stinker, även då, är det på något sätt skönt att konstatera att även det sinnet fungerar.

Annars, vet ni vad som verkligen kan trösta mig om jag har en dålig dag? Möten med mänsklig kreativitet. Alla dessa sätt som människor hittar - och uppfinner - för att få utlopp för sin inneboende uttryckslängtan. Det slutar aldrig att fascinera, och imponera, på mig. Se bara på Mario. Pärlplatte-Mario. Och hans brorsa. Någon har alltså kommit på att utforma sin pallkrage-plantering som ett par steg i det klassiska TV-spelet. Hur kul?! Hur kreativt?! Hur fint?!

Annars mötte jag mest knott på min sena kvällspromenad. Någon enstaka flåsande joggare bröt naturens naturliga nattljud. Kvällen var smått magisk faktiskt. Ett lite slitet ord idag - magisk. Nästan lika slitet som fint. Och inspirerande. Men magiskt var det. Med de sista, lekfulla solstrålarna. Med katten som satt ensam vaken i ett köksfönster och bevakade varje steg jag tog. Med de vita blommorna som dök upp framför mina fötter precis när jag behövde hjälp att forcera skymningen. Med knaster och kvirr och knak i skogsbrynet. Med stanken av hästbajs runt hagen. Med den tomma lekplatsen. Med den kyliga, syrerika luften. Med allt vad en helt vanlig kväll kan bjuda upp till, när alla sinnen är vakna.

<3
/helena

onsdag 21 juni 2017

Oh deer. Historian om en brosch som ledde till en helt annan historia.


Årets sommargåva från mannen. Ett djur. Ett djur på en brosch. Som hand i handske till en djurtokig broschälskare.

Det låter nästan som om jag tog den för självklar. Som om jag tog för givet att jag skulle få något speciellt bara för att sommarledigheten nalkas och för att jag fick något förra året, och året innan det och så vidare. Så är det inte alls. Är så glad och tacksam att jag har någon som vill mig extra väl, och som tycker att jag är värd något extra fint ibland. För den här broschen är verkligen extra fin.

Såg den i fin-montern inne hos Myrorna i lördags. Kikade bara lite genom glaset då. När jag kom hem kunde jag inte sluta tänka på "den där gröna, fyrkantiga broschen jag såg i ögonvrån". Var tvungen att gå in och titta lite närmare på den igår, när vi ändå hade ett par andra ärenden "på stan". Den var lika grön och skön och glimmande som jag mindes den. Och framförallt - den var kvar!

Sim-sala-sommar-bim, så var den min! Tack älskling.

Guldkanten glittrar fint i kvällsljuset. Rådjuret - eller om det är en hjort - beundrar grönskan framför sig. Och på baksidan avslöjas det att materialet är keramik. Lite ovanligt material för en brosch, tänker jag. Och ömtåligt. En liten, liten flisa är ur på baksidan. Men det handlar bara om någon millimeter. Guldet är en aning avskavt på sina ställen. Den är med andra ord helt perfekt. Någon har använt den flitigt före mig. Det syns. Det ska synas.

:)
/helena

ps FRODE, står det inpräntat på baksidan. Försökte söka mig fram. Hittade bara information om att namnet Frode kan betyda "den vise" eller den "alstringskraftige". Någonstans berättades det om att flera danska sagogudar tydligen hette så. Cecilia Frode - begåvad skådespelare - dök förstås också upp på ett Google-hörn. Och flera osålda rådjursbroscher på Tradera.

Sedan blev det mer intressant, inte så att jag hittade något som kunde berätta något om just min brosch, men jag fastnade inne hos Vintagesmycken.se. Så mycket fint! Så många fina broscher från olika tider. Kaméer och slingrande jugend och annat lockande glitter. Inte nog med det, den sajten ledde mig vidare till en annan, som de tenderar att göra. Klickade mig vidare in till Matildas Bod (som verkar full av spännande antikviteter och kuriosa). Hamnade visst en sväng i Värmland, vidare in till Slorudsborg. Hos Fröding och hans syster Matilda.

Visste inte ens att Fröding hade en syster. Än mindre en så driftig en. "Okonventionell" och "företagsam", är två ord som nämns. Hör bara hur Fröding själv beskriver henne: "Syster min däremot var klädd i förskinn och storstövlar och föraktade informatorsmanfolk och förlovningar och muffskräp såsom alldeles olämpliga och obehagliga ting. På sitt huvud hade hon en skinnhuva av samma fason som den Larsson hade, hennes hår var kortklippt som på en beväring och hennes kjol slutade så där en fem tum ovanför ankeln, så att man såg ett stycke av de pojklikt klivande stövelbenen." Tänk vad en liten brosch kan leda till. Kul, kul och intressant.

måndag 19 juni 2017

Älskar!


Sitter fortfarande här, orkar inte flytta mig ur fläcken. Ni får försöka stå ut med mitt köksbordsbloggande. En trött, trög start på midsommarveckan för mig. Kom på att jag aldrig har visat er den här vackra. Kanske den allra vackraste vintage-sak jag någonsin sett. 


Faller ju alltid som en fura för saker med blommor på. Som Nore från Gefle. Och den vackra vackra.


Prästkragar. Oändligt många, små handsydda prästkragar på en påse. En tygpåse med snörning inuti. Så att man kan snöra åt runt allt det viktiga. Runt allt som det alltid ska bäras runt på.

Den lilla påsen andas andra tider. Det blanka tyget under blombladen är så slitet. Skört. Blankslitet. Det hela bör hanteras med silkesvantar.

Älskar, älskar inte. 

Älskar!

<3
/helena

Sju vackra saker i en ring


Kan det verkligen vara det? Är det ens möjligt? Kanske. Eller? Nja. Tja. Varför inte? Jo, det måste det vara. Ja. Ja! Jag vände på fatet och konstaterade att det stod det som jag trodde det skulle stå där - Crème de la Crème.

 
Och ett i i ett ö. Ö som i Överby och I som i Ida. 2012, står det också. Med Idas egen handstil. Minns inte vilket år jag började följa Idas återbruksbravader. Kan ha varit ungefär då, eller något år tidigare.

Hon drev/skrev blogg då, och låg i startgroparna för att starta sin idag välkända återbruksdesign. Ni känner säkert igen de höga, staplade ljusstakarna. Staplar bestående av olika små vintage-saker. Saker, som kanske inte alltid säger så mycket när de står ensamma, som blir så mycket mer tilltalande tillsammans.

Det här måste väl ändå vara det ultimata återbruket? Hör bara:
  1. Ida inhandlade fat och tallrikar second hand. Ni vet, alla de där mer eller mindre udda faten och tallrikarna som ligger i stora travar på loppisar, slagauktioner och i välgörenhetsbutiker. 
  2. Sedan började hon borra och montera våningsfat. Några större, till de dignande kakkalasen. Några mindre, till de små tingen. Till smycken och nycklar och jag vet inte allt. Det här var innan det blev var mans - var kvinnas! - sak att höja limpistolen och sätta ihop olika egenkomponerade porslinskakfat. Idas är dessutom av en annan kaliber. Stadiga och gedigna. 
  3. Anyway. 
  4. Sedan köpte någon det vita fatet med sirlig dekor. Någon fick med sig det lilla, användbara fatet från Crème de la Crème. Tog det i ett stadigt grepp och slet det sedan med hälsan, för man förmoda.  
  5. Och i lördags fann jag det på Myrorna.
  6. Cirkeln är sluten. 
  7. Från att ha agerat kaffefat till någons dyrbara kaffetårar, till second hand-världen, till Idas kapabla återbrukshänder, till köpare/användare, till Myrorna, till mig!

Här hemma kommer det lilla fatet trivas som fisken i vattnet. Här finns många vintage-vänner att bilda nya, spännande stilleben med. Här finns damm. Här finns kaffe. Här finns höga återbruksambitioner. Här finns gott om plats. Nåja.

:)
/helena