Prinsessan av Pappröret

Det är en sådan ram hon borde sitta i. En ram med krusiduller och guldglitter och ett precis lagom tjockt lager damm...

 
..., tänker jag och rullar ut Leonardos La Bella Principessa från sitt trista papprör.

Men den här ramen är alldeles för liten och dessutom använder jag ju Beethoven som anslagstavla numera.

Det är när jag hittar en gammal artikel under rubriken "Fingeravtryck avslöjar mästaren", som jag bestämmer mig för att rulla ut henne: "De flesta trodde att universalgeniet Leonardo da Vincis mästerverk var kartlagda. Den kanadensiske konstsamlaren Peter Silverman köpte för tre år sedan ett renässansporträtt för 140 000 kronor. Efter undersökningar kunde man konstatera att det var en da Vinci, mycket tack vare femhundra år gamla fingeravtryck. Därmed steg värdet till en miljard! ...". Ur Antik & Auktion, nummer 5, 2010.

Förmodligen rullar jag tillbaka henne igen, i brist på lämplig ram. Hon gillar kanske mörker, för en sak som jag verkligen kommer ihåg, från utställningen 2010 med den fantastiska originalmålningen, är hur mörkt rummet som hon hängde i var. Lika mörkt som i pappröret. Nästan.

:)
/helena

ps Gillar konst som inte är så högfärdig. Tycker gott den kan få vara lättåtkomlig och finnas på posters och planscher. Och på vykort, som Christer Themptanders Våra ungar - och andras. En slags parafras på Carl Larsson, skulle man kunna säga. Eller varför inte på dricksglas? Såg så söta glas med motiv av den danske konstnären Poul Pava. Barnsliga motiv, som tar barnen och deras värld på allvar. Perfekta till sommarens alla softa saftkalas. För alla som har barnasinnet kvar. (Att glasen tål maskindisk är ju en konstfärdighet i sig!).