Först och främst tänker jag på min vän S. Eller vän och vän, vi var klasskamrater en gång i tiden. Hela tiden, tror jag. Alltså alla grundskolans nio år. Sedan skiljdes våra vägar i gymnasiet - jag skulle fjanta runt och lära mig latin och andra oviktigheter - han skulle göra något annat.
Fnissar lite när jag tänker på hans utstående, gulliga öron och den lilla, söta putmagen. Han såg ut som de flesta sjuåringar. Han såg ut ungefär som jag. Äsch, jag var väl kanske lite sötare, om vi ska vara helt ärliga. Sedan blev han betydligt snyggare. Minns att vi fortfarande bodde i samma lilla samhälle när vi var nitton eller så. Jag mötte en så snygg kille då. Bytte ett par ord. Vi gick vidare åt varsitt håll. Han var snygg, S. Och trevlig. Och så sjöng han ju så bra. Åtminstone när han var liten.
Måste ha berättat om det här någon gång tidigare, det känns så, eftersom jag nästan alltid tänker på hans "skönsång" när vi närmar oss Svenska flaggans dag - som den kallades då. Sjätte juni. Flaggan på skolgården gick i topp och S tog i ifrån tårna: Ja, jag vill leva jag vill dö i Gre-eeee-k-land!!
Några försökte tysta honom, tror jag. Det är i alla fall så jag minns det, som att han fick ett par små, mjuka barnarmbågar i sidan. Jag minns bara att jag tyckte det var modigt. Och att jag kände mig avundsjuk. Tänk att ha två länder, så nära sitt hjärta. Så fint. Naiv är jag ju fortfarande, inte tu tal om annat, naivitetens fana fladdrar alltid högt här, men då visste jag ju i-n-g-e-n-t-i-n-g. Förstod inget om kluvenheten inför att inte ha en självklar tillhörighetskänsla. Fattade inte hur det var att varken känna sig som riktig svensk eller grek eller ungrare eller polack eller jugoslav eller någonting annat. Det var många som kom från mellan- och sydeuropa för att jobba på den stora fabriken i det lilla, småländska samhälle där S och jag växte upp.
Hoppas han har det bra idag, S. Och på tisdag. Och att han sjunger högt! Oavsett var i världen han bor nu. Och att vi är många som gör vår del i det ständigt pågående arbetet med att få så många som möjligt att känna att de har en viktig plats och en självklar tillhörighet - här i vårt glädjerika, sköna land.
Men först är det pingst. Fast vem tänker på det nuförtiden? Bara en vanlig helg liksom. Lite trist. Tror inte ens det är särskilt många som gifter sig i pingsthelgen längre. Eller? Har inte midsommar tagit över som giftashelgen numero uno?
Själv skulle jag nog föredra att gifta mig på vintern. Åka släde till någon snötäckt skogsglänta, där några väl utvalda, rödnästa gäster och en frusen, tunnklädd vigselförrättare skulle vänta tålmodigt på att de kraftiga, ångade varma ardennerhästarna skulle pulsa sin väg fram i det tjocka, glittrande snötäcket. Och sedan, när vi äntligen kom fram, då skulle det vankas varm chokladmjölk med grädde och marshmallows som välkomst- och lycka och välgångs-drink. Det låter väl något det va?
Haha. Realitycheck på det. Både mannen och jag äter ju Levaxin, en medicin som kompenserar när man inte har någon välfungerande sköldkörtel. Konstigt nog har varken jag eller mannen det (av olika anledningar dock). Ni som läst länge, ni vet min historia. Ni andra får väl undra. Eller fråga. Eller söka på "sköldkörtel" och "Levaxin" här inne, om ni vill. Anyway. När man äter Levaxin får man inte äta mjölkprodukter hur som helst. Laktos ät inte kompatibelt med medicinen. Men det skulle nog trots allt inte bli något problem, det är bara ett par timmar som måste gå mellan medicinintaget och mjölkintaget. Och bröllopet skulle givetvis ske på eftermiddagen, en bra stund efter att medicinen var inmundigad. (Känn på det, gamla, sköna ordet!)
Ser ni det framför er? En lång rad med upptända, blänkande islyktor i skumrasket runt hästarnas klapprande hovar. Där de travar lätta i hågen - med dyrbar last - den allra sista, slingrande, hala vägstumpen upp mot gläntan.
Haha. Bara att fortsätta att vänta på ett frieri nu då. Eller ta tag i saken själv! Nej, det blir nog inget med det. Har aldrig hyst någon längtan efter att gifta mig, varken som liten prinsessa eller nu. Att bli kär och galen har jag däremot alltid velat. Och det blev jag. Är jag! Vardag som helg.
Puss på det.
<3
/helena
ps Richard Dybeck är svaret. Om det här var Jeopardy, hur skulle då frågan lyda? Ja, hur? Är det någon som vet? Trumvirvel... Vem skrev texten till "Du gamla, du fria?", såklart! En typisk sådan fråga som förr eller senare dyker upp i alla frågeprogram. Nu kan ni skryta med att ni kan det. Om någon skulle fråga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar