Det är lite så jag ser på vårt kära land.
Men låt oss börja med att par andra saker på B. Bob och Blanche. Började vår 6:e juni-ledighet med att se A Street Cat Namned Bob. Som bygger på verkliga händelser. Kanske har ni läst boken? Eller någon av böckerna, får jag väl säga. Tydligen finns det (minst) sju. Sju? Är det möjligt? Ja, varför inte. Jag menar, den som har fått förmånen att leva en del av sitt liv tillsammans med en katt vet att det är allt annat än händelselöst. Trots att de sover ungefär 23 av dygnets 24 timmar. Lös den olösliga ekvationen den som kan!
Får nog säga att själva storyn runtomkring James och katten Bob inte var så värst unik eller intressant. Men det gör inget, för det är ju allt det kattlika man vill åt! Det gulliga, roliga, oväntade och förväntade. Allt som har med katter att göra är ju så kul! Utom möjligtvis inälvsmask då... Okej, berättelsen som helhet var okej. Lite mer än okej faktiskt. Luke Treadaway gör ett finstämt och trovärdigt porträtt av James. Och Bob spelas jamande mjukt och inkännande av den riktiga Bob plus ett par andra spinnande sköna stand ins. Se den och få ett mjukt och varmt och ginger-rött hjärta! (Inom parentes kan jag inte låta bli att undra om inte Nurse Jackie skulle prova det här med att ha katt...).
Blanche och hennes City Lights har ni kanske hunnit tröttna på vid det här laget? Inte jag. Finkammade alla upplagda versioner på tuben häromdagen. Fann den här. Hennes oförställda, naturliga röst enbart i kombination med en följsam klaviatur. Lyssna! Eller snarare lyssscchhhna...
<3
/helena
ps Det finns mycket vackert som tillverkas i betong - fråga Tove Adman till exempel. Men jag tänker på det tröga. Att sitta fast på sin invanda, nedsuttna kontorsstol tills rumpan har bildat mossa och lava och växt fast. Visst, trygghet är en bra sak, men ibland känner jag att allt bara är så trögt. Och att mycket bara är fagra ord på många vita papper. Som asylrätten. Vart tog den vägen? I nöden prövas vännen, säger man ju. Men vart tar vår vilja att hjälpa vägen när det kan bli fråga om att få ge rejält avkall på vår egen bekvämlighet? Det är en fråga jag ofta ställt mig de senaste åren. Och believe me, jag kan också vara väldigt bekväm. Ingen dubbelmoral här inte. Sedan är det ju så himla, himla mycket som är bra också. Det mesta fungerar, både administrativt och på andra mer "mjuka" sätt. Och så är ju hela spenaten där ute så vansinnigt vacker! Som en betonghäck med porslinshy. Men vi får aldrig glömma att hålla dörrarna och ögonen öppna, och bjuda in dem till dans som är beredda att bredda sina vyer tillsammans med oss. Och att ständigt fortsätta ställa oss FRÅGAN - vi som hade turen att födas till detta rika och fantastiska land - vad, vad ger just MIG rätten att bo och leva i detta land? Vad gör jag för att göra min del av arbetet med att skapa fred och samförstånd och frihet och rättvisa i vardagen? Vad bidrar jag med, i kampen för att låta ALLA mina medmänniskor vara svenska medborgare på precis det sätt som de själva behagar (inom lagens långa, fyrkantiga ram förstås)?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar