lördag 30 juni 2018

True Colors


Då så. Då är det dags. Dags att bekänna färg, alla sju färgerna. ROGGBIV-dags. Dags att låta regnbågen få komma fram även om det råkar vara fullt solsken ute.

Dags att gå i det enda demonstrationståg jag verkligen tror på: Kärlekens! För alla människors rätt till kärlek. För alla människors lika värde. För alla människors rätt till lika rättigheter (och skyldigheter).

Tycker vi tar och firar alla regnbågens färger med hjälp av en gammal 80-talsklassiker: True Colors. Med the one and only Cyndi Lauper.

Happy PRIDE på er!

<3
/helena

ps Tycker fortfarande att just det här fotot/den här bilden är ett/en av förra sommarens allra bästa. Jag vet att det inte är Throw back-Thursday, men vi kan väl kalla det Send in again-Saturday (and Sunday) istället?

fredag 29 juni 2018

Allt som är grått är inte grått


Det var dagen efter en av de blågulaste fotbollsdagarna på mycket länge! Solen gassade från en klargrå himmel. Nej då, den var så blå så blå, och rävungarna som gick över vägen på vägen hem var det sötaste jag någonsin tvingats uppfatta på två röda sekunder (är nästan helt säker på att det var två, små rävungar som kommit på efterkälken efter sin mamma). Gullighetsoverload!

Trollhättan visade sig från sin bästa sida, och jag gjorde mitt bästa för att fånga en del av det. De böljande kullarna sträckte sig vällustigt gröna ner över slussområdet. Kvällshimlen bestämde sig för att färga allt rosa. Månen var rund och glad och stor och gul och på sällskapligt humör.

Hoppas att ni gillar grått! Det gör jag. Ibland.

:)
/helena

onsdag 27 juni 2018

I GE:s fotspår - Fabriksgatan


- Här, här, här!!! Sväng här!! Skrek jag, när skylten med Fabriksgatan plötsligt dök upp. Men exakt var? Det blev nästa fråga. Äsch, vi parkerar bara här intill, så får jag kolla upp utsikten i boken igen, tänkte jag.

Och jag öppnade boken, lyfte blicken, och där - exakt där - låg utsikten som vi letade efter: Gustaf Ewalds vy över Fabriksgatan i Herrljunga. Hans foto är taget omkring år 1903.

Sedan har nog själva gatuskylten hamnat på sned vid något tillfälle, för Fabriksgatan är den som löper framåt och bakåt, inte åt höger.


Det är sig förvånansvärt likt. Det gamla trähuset där till vänster, nästan på pricken bevarat. Så fint. Missionshuset till höger, i stort sett intakt. Frånsett ett valv som blivit ett fönster, men byggnaden tjänstgör uppenbarligen fortfarande i guds ärenden.

På fotografiet från början av 1900-talet inkluderar utsikten inte mindre än två kyrktorn, de ser man inte längre. Inte utan att gå en bit. När vi gjorde det, gick en bit tillbaka in mot huvudgatan, fick vi i alla fall syn på ett av kyrktornen.


Det är huset som ligger strax nedanför det lilla trähuset - på andra sidan gatan - som skymmer utsikten numera. Huset, som enligt fasadtexten, kom till 1919. Till höger ligger en äldre byggnad som skymtar redan på Gustaf Ewalds bild. Idag rymmer det bland annat biblioteket.

Det här var ett smakprov. Från mitt "utflyktsprojekt" i fotografen och författaren/journalisten Gustaf Ewalds fotspår. I spåren av hans dokumentering om sitt Västergötland. Det här blir mitt Västergötland. På något sätt. Vad slutresultatet blir får vi se. Kanske binder jag samman de olika bildsekvenserna till en helhet. Kanske inte. Mitt mål är hursomhelst att hitta kopplingar mellan då och nu. Och att leta efter tidsmarkörer. Hitta skillnaderna och likheterna mellan då och nu. Och att få göra mysiga, lärorika utflykter i vårt närområde.

Under rubriken: "Herrljunga har rik historia men obygd före järnvägen" (ur Alingsås Tidning den 15 juni 1966), beskriver Gustaf Ewald Herrljungas utveckling. Han skriver: "... Första gången sockennamnet 'Herlingon' nämnes är år 1293 i ett diplom eller medeltidsbrev, varefter det blev 'Herliunga' 1396. Ortsnamnskommittén härleder namnets förra led av fornsvenska gen. häria(r) av här i betydelsen folkskara. Senare leden är säkerligen plur. av ljung, åsyftande ljunghedar vid byn. ..."

Vi ska inte fördjupa oss vidare i Herrljungas historia här, det är inte syftet med mitt projekt. Det är inte tänkt att bli så djuplodande, inte i första hand. Det innebär att smakproven här inne följaktligen ska hållas i lättsam ton. Men jag tycker ändå att vi tar och avslutar med en härlig Herrljunga-anekdot:

"... En liten bok- och pappershandel fanns före den nuvarande Rämmska bokhandeln. Dess innehavare hette Edberg och han drev sin affär efter underliga metoder. På den tiden var J. O. Åbergs historiska romaner mycket efterfrågade. Det berättas, att då en kund en gång kom och ville köpa en nyss utkommen 'åbergare', så fanns den visserligen i lager, men Edberg tog fram en äldre utgåva av samme författare, och förklarade: 'Vi säljer ut dessa först'. Och därvid blev det. ..."

:)
/helena

ps Boken, som jag hittade på loppis och i vars spår jag försöker följa, heter: Gustaf Ewalds Västergötland i ord och bild. Fotografier och artiklar av Gustaf Ewald, sammanställda av Claes-Håkan Jacobson. Skövde Offset och Falköpings Bokbinderi, 1984.

tisdag 26 juni 2018

Love, love, love


Hej. Hur har ni det där ute? Bra, hoppas jag. Själv tänker jag på kärlek. Ett litet enkelt, lättöverskådligt ämne så där, ni vet. Inte. Not. Men egentligen borde det vara det. Det borde inte vara svårare än så - att mer eller mindre allt - handlar om kärlek och respekt. Man behöver inte älska alla sina medmänniskor, jo, som samlat begrepp tycker jag att man bör försöka göra det, men inte varje enskild individ. Förstås inte, det vore om inte annat både fysiskt och geografiskt omöjligt. ;)

Jag tänker på all kärlek som vi ständigt har runt omkring oss. Som vi fått förmånen att leva i.

Kärleken till naturen, och djuren däri. Till våra husdjur. Till de yngre generationerna, som ska ärva jorden. Till de äldre, som byggde upp allt som vi idag så ofta tar för givet. Till kulturen. Till de sköna konsterna. Till konstfulla mål. Till idrotten.

Kärleken till sport och lek, tänker jag särskilt på nu när den stora, grönrandiga gräsmattan hela tiden skymtar i ögonvrån. Kärleken till att vi får leka tillsammans. Idrotten, som borde få vara vår frist. Fri från världens konflikter, fri från diverse meningsskiljaktigheter. Friidrott. Fri fotboll. Fritt spel. Frispel. Fri från rasism och enkla förklaringar. Heja Jimmy D!

Vi borde inte låta HBTQ-rörelsen få lägga beslag på hela Pride-paraden, vi måste kräva vår plats i ledet. Vi måste våga hoppa på kärlekståget! Bryta oss loss från förlegade normer och manifestera kärleken till nu:et, varandra och alla våra berikande olikheter.

Även om vi framförallt borde koncentrera oss på alla våra likheter. För fast vi är så himla olika, kommer vi ändå alltid att vara mera lika varandra. Det tål att tänkas på.

Nu kommer Pride till vår lilla, storslagna stad! Och jag kunde inte vara stoltare över att vi äntligen har hoppat på kärlekståget ordentligt. För tredje året i rad ska regnbågen få möjlighet att lysa upp våra gator och torg!

Och mannen och jag kommer säkert att sälla oss till det glada tåget - för tredje gången i rad! Vi måste alla demonstrera i kärlekens namn. Det är vår plikt mot alla våra medmänniskor. Mot varandra. Vår skyldighet mot naturen och djuren och barnen som ska ärva jorden, så som vi väljer att lämna den efter oss.

Sköt om er.

<3
/helena

söndag 24 juni 2018

I evig blom


- Jag tycker du ser yngre ut nu. Sa jag.
- Äsch, va, det kan du inte mena? Sa han.
- Jo, faktiskt. Sa jag.
- Äsch. Sa han.
- Fast mest av allt tycker jag att du är snyggare nu. Sa jag.
- Äsch. Sa han.

:)
/helena

ps Det gamla körkortet, som mannen hittade när han städade handskfacket, har naturligtvis fått ta plats bland andra små - men oskattbara - skatter i, och runt, Stringhyllan.

fredag 22 juni 2018

A very, merry midsommar! (18 foton, bara till er!)


Vi börjar med en liten ingress. En slags innehållsförteckning: Vackra detaljer, vintage-fynd och mannen. 

Nej, han gör nog inte det ni tror. Eller jo, det gör han nog. Omfamnar er. Och gräset. Och sommaren.


Vi var först på läktarplats, så att säga. Blir ju lätt så, när man besöker platsen för midsommarfirandet dagen innan själva firandet börjar.

Så utflyktsfikat fick vi fixa på annat, mera öppet håll. De där Double-glassarna alltså. Hur goda? Hur goda som helst. Tror inte det var jordgubbssmak på den här, måste varit hallon. Något bra, rött bär var det.


 Men först åkte vi någon annanstans. Ackompanjerade av både skinande strålar och strilande strömmar.


Vi körde rätt. Rätt mot rött. Mot Röda Korsets second hand i Fristad. Där fanns en folkdräkt och en massa böcker och en massa annat. Vi fick med oss tre saker hem. Två mjuka saker och en lite hårdare. 


Här ser ni dem. Något blommigt till mig! Något mer randigt till mannen. Och baksidan på det som mannen tyckte var bäst att spänna fast. Framsidan får ni se längre fram. Nej, inte längre fram som i senare, längre fram som i längre ner i det här inlägget. 


Så, säg mig: Har ni varit duktiga och klätt hela stången i vintage i år då? Det har jag! Så det så! Från topp till tå! Skjorta, slips, byxa, bälte, skor, hela vägen ner till de läckra randiga skosnörena! It's all second hand, mina vänner!


Visst är han snygg?!! (Nej, det är inte samma bild en gång till, här har han kämpat sig till ett leende, ser ni väl. Trots kyla, regn och hungriga knott. Min älskling.)


Den nylövade stången såg också fin ut. 

Nu ska vi väl ta och fira in den här sommaren ordentligt va? Med beredda paraplyer och många små grodor. Och blinka, lilla adventsstjärna där. Christmas is just around the corner, vet ni.


En sådan härlig målning jag hittade på Röda Korset! Full av alla regnbågens färger. Inte alla kanske, men några. Himlen lyser alldeles fantastiskt himmelsblå runt kyrkans turkosblå tak!

Ett bättre sätt att starta sommarledigheten/semestern på kan ju bara inte finnas. Inte någon stans i hela vida vintage-världen!

<3
/helena

ps Anna. Tror bestämt att hon heter Anna - hon som har signerat tavlan. Resten har jag inte hunnit tyda. Kyrkan på motivet heter i alla fall Gustav Adolf, och bor på Bäckäng i Borås.

tisdag 19 juni 2018

Killar under kudden


Funderar på om det inte börjar bli dags att ta ut världens minsta - mest orange - ponnys på rastning i den grönskande midsommarhagen snart.

- Hörrni, upp och hoppla nu! Ögonaböj. Öronaböj. (Känner på mig att jag har använt det småtråkiga skämtet med öronaböj minst en gång förut, men gillar man återanvändning så gör man).


Funderar på om det inte börjar bli dags att stuva undan det här julnumret av Lyckoslanten snart? Det har ju visserligen inte legat framme ända sedan det var nytt - 1955 - bara nästan.


Funderar på om det inte ska bli några blommor plockade snart, eller? Eller om det kanske räcker med att plocka in de här sju bad boysen i sovrummet istället?

Kan man då verkligen - får man alls - kallas bad boy om man klär sig i pastellfärgade hängselbyxor?

Och svaret är givetvis ett rungande, sjungande: JA!

:)
/helena

ps Däremot är det nog inte särskilt lämpligt att lägga en LP-skiva under huvudkudden. Särskilt inte när man har mött sin egen mycket musikaliska mister McDreamy för länge, länge sedan.

pps Vintage-skivan med Schytts är fortfarande inplastad och kommer så att förbli. Det här är inte riktigt min melodi. Men fotot på omslaget är så underbart! Och de ljusblå, rosa, gula, mörkgula, gröna, orange och lila byxorna!

Helena, har du en Zlatt över?


Jaha, då var det igång - midsommarvädret. Det blåser så trädens kronor nästan knäböjer inför vädrets högre makter. Väder-Nils rekommenderar regnjacka framåt veckan. Jahaja. Surprise liksom.

Mannen tog den blågula slipsen till jobbet idag - den diskret blågula slipsen alltså. Vi ska ju inte överdriva. Lagom är bäst. Eller hur var det nu med det där, Zlatan? Haha. Han är ju bara bäst! Kommer ni ihåg att han satte in en annons när han presenterade sig i USA? Lite lagom indiskret så där. Såg ni intervjun när han var hos Jimmy Kimmel? Alla verkar ha sett den, men den tål att tittas på, minst två gånger - till.

Nyheterna rullar fram på rutan snett framför mig. Fler flyktingar än någonsin i världen. De fattiga länderna - till exempel Bangladesh - tar emot massvis med flyktingar. Många fler än vi här hemma kan förstå. Jag hör ordet miljon nämnas. Och tänker åter igen på hur bortskämda vi är. Hur vännen (vårt väna land) prövades i nöden, och inte klarade av att hålla sina högt ställda löften om allas rätt till en rättvis och human asylprövning. Så länge det inte gäller något på riktigt, så länge det inte brinner i världens flyktingknutar, går det självklart bra att lova och hålla fina tal. Men. Men när det verkligen gäller så brister det. Då hålls inte de löften som är så lätta att avge när det inte blåser. Det gjorde mig ledsen. Det gör mig fortfarande ledsen. Åsa Romson grät den där kompromissfyllda dagen. Minns ni det? Hon fick avgå. Jag tänkte tvärtom - att hon borde avgått om hon inte gråtit över en sådan ohållbar situation.

Eurovision blir film. Huh?! Hela den glada, färgrika schlagercirkusen känns ju redan som hittepå ju. Tänk vad de hittar på. Kul ändå.

Skottlossning på öppen gata. Flera döda. Igen. Snart orkar man väl inte ens sucka över våldseländet längre.

Bäst i EU på klimat. Enligt någon miljöparaplyorganisations bedömning. Jahaja. Där ser man. Vad bra då!

Högt och lågt, som vanligt i nyhetsflödet.

Granens straffmål fladdrar förbi för miljonte gången, och det är svårt att låta bli att le. Fotboll är på lek och blodigaste allvar. Precis som livet självt.


<3
/helena

ps Visst heter hon väl Helena? Kvinnan som är tillsammans med Zlatan? Hon, med det vinstgivande efternamnet. Har väldigt dålig koll på kändisskvallret nuförtiden, men jag tror mig ändå veta att det är så det förhåller sig. Eller? Hur som helst så undrar jag om hon möjligtvis kan avvara lite skönt osvensk Zlatanism till oss andra. Om ni undrar över rubriken.

måndag 18 juni 2018

Matta. Midsommartankar.


"... Jag har alltid fängslats av det fulvackra. Ett vackert träd får en extra laddning om det växer vid ett fult hus. Liksom många var för sig osköna ting tillsammans kan ge en skönhetsupplevelse.
Denna bild visar en del av storstadsbons tillvaro, det dagliga trista resandet mellan hem och arbete. ..."

/ur: Ragnar Lindén berättar om sig och sin konst
Galleri Jarl, Lindesberg
Tryck: Ljungföretagen i Örebro 1981
Foto: Arne Pettersson


Så där ja. Mattan är på plats. Den blågröna. Den skiftar en aning beroende på ljusets hastighet genom de precis lagom smutsiga fönstren. Den är mer grön än jag mindes den. Tänkte alltid att vi skulle ha den i köket, nu inser jag att den skulle blivit för stor där. Och att den passar perfekt här. Kanske ger den en lite mörk känsla, men det går nog att råda bot på genom kompensation. Blir mattan mörkare så får något annat i inredningen bli ljusare. Så blir summan av ljus ändå densamma på något sätt.

Nå, vad är det nu då som är den allra bästa typen av återanvändning? Jag vet att ni kan svaret: Att återanvända det man redan har. Förstås. Lackade ur rejält på alla matfläckarna på mattan som låg under vardagsrumsbordet tidigare. Bordet här fungerar ju dessutom ofta som mitt arbetsbord - sitter till exempel just precis här och knattrar på tangenterna nu - då är det viktigt att ha något skönt under fötterna. Gärna något som inte är fläckat av de senaste årens TV-dinners...

Har hela tiden tänkt att jag skulle ta tag i de där fläckarna, men till slut blev de fler än jag mäktade med, och då är det bra att man bor nära återvinningsstationen.

- Nu har jag tröttnat på att vänta på att vi ska hitta rätt matta in hit - så nu åker vi och slänger den här bara. Vi får väl ha ett naket golv. Golvet får väl gå med rumpan bar bara. Punkt. Slut.

Sedan dök det upp ett ljus i skallen. A bulb-moment: Tänk om vi skulle prova mattan som har stått inplastad, kemtvättad och klar för användning i förrådet i snart tio år? Mattan vi ärvde av de käraste (svär)föräldrarna. Mattan som låg i "vårt rum". Det morgonvarma, lilla gästrummet på övervåningen. Med utsikt över den lilla gatan. Där Pelle och hans husse så gärna rastade varandra. 

Den passade ju perfekt! Nu måste vi bara fixa den upptrasade mattkanten. För skälet till att mattan stått kvar så länge i förrådet är att den gick upp i limningen när den tvättades. Och sedan blev den bara stående där i väntan på åtgärd. Nu måste vi ta tag i det, annars har vi snart ingen matta kvar...

:)
/helena

ps Förortståget. Så heter målningen som Ragnar Lindéns text står under. Den är makalöst cool. Naiv, på det där skönaste av alla vis. De står där i tåget. Raka i ryggen. Med ögonen någon annan stans. Kvinnan med det lilla, lilla barnet i famnen. Mannen som läser något. Den svart-på-vitt-slipsade mannen. En prickig hund. En kroknäbbad fågel i en bur. Och många fler. De står där i det trånga tåget, medan den vackra viken passerar utanför fönstren.

Hästskon. Och Kopparbunken. Så heter de två bilderna här ovan. Och jag tänker att midsommarbukettens blommor blir som allra vackrast när de får ett stänk av patina runt sina fötter.