Hade vi hamnat på en främmande planet?

För det första...

...sträckte stranden ut sig i oändlighet.

Det fanns cyklar överallt.

Folk pratade konstigt.

Solen verkade skina oavbrutet. Gul och varm, även inomhus.

 I gräset krälade mystiska varelser omkring.

På väggarna kunde man se en särskild tresiffrig kod återkomma regelbundet. 

Det verkade som att det fanns de som tänkte längre än näsan räcker här.

En del saker kändes dock igen - mannens bästa vän var ute och gick tillsammans med den där individen som alltid finns på andra sidan kopplet.

En del av dem - supergulliga! - satt dock uppflugna i cykelkorgar. Gulliga, ulliga. Nej, cykelkorgarna var inte ulliga. 

På vissa ställen var det faktiskt så ljust och fräscht, att det var lätt att börja undra om man hade kommit till självaste himmelriket.

:)
/helena

ps Haha. Lite så kan det kännas när man besöker IKEA för första gången på säkert minst fem år. Och tvingas åka till en annan stad för att kunna göra det. "Men då har ni ju nära till två IKEA-varuhus!", försökte den välvillige säljaren att sälja in som argument, när jag påpekade att det är lite trist att vi inte har något eget blågult varuhus hemma i Borås. Fast det är ju inte för att det är så himla långt att åka till Kållered eller A6 som vi så sällan är där, det är ju för att vi i första hand inte köper så mycket i första hand. 

Men ibland behövs det ändå lite nytt. Nytt-nytt alltså. Tittade bland annat på deras besticklådor i bambu, funderar verkligen på att byta ut våra gamla trista i plast. Plastbanta bör man. 

Och visst skulle vi besöka IKEA oftare om det fanns på närmre håll, även om det inte gjorde jätteont att åka till Jönköping heller. Har fina barndomsminnen från den staden. Även om de mest handlar om läkarbesök och sjukhusvistelser, så har jag aldrig glömt hur extra gott godiset i sjukhuskiosken smakade, och hur mina föräldrar lyckades göra dessa relativt allvarliga utflykter till något som ändå kändes som ett spännande avbrott i vardagen. Det är inte hur man har det - utan hur man tar det. Har jag hört. Och småländskan känns verkligen som ett helt främmande språk för mig i dag. Fast jag fick den med modersmjölken har jag alltid tyckt att den låter smått förfärligt. Eller kanske just därför?