fredag 31 juli 2015

Som om


Utanför

bilderna

snapshots
sekundsnabba

Granarna
ängarna
något där emellan

det var nog bara granar
flimrande gröna

Pannan mot
det kalla glaset

Varje bil(d)ruta sjunger

Vidare
vidare
vidare

Som om livet vill bibehålla takten


:)
/helena

torsdag 30 juli 2015

Blå är bara en av regnbågens färger


Mannen i den knallgula skjortan vände sig om för att se vad det var som fick oss att tvärbromsa. Han verkade inte förstå vad som kunde vara så intressant med den stora, mörka fabriksbyggnaden bakom honom.

Bakom honom - framför oss - tornade den stora fabriksbyggnaden upp sig. Men det var inte den jag ville fånga, det var något helt annat. Något strax ovanför. Något gäckande, imaginärt, svårfångat.

Tänk bara, så speciell den bilden kunde ha blivit; med mannen i knallgul skjorta vänd mot färgfabriken som har ett tyskt y i sitt namn, och så där uppe, lite högre upp än taket: röd, orange, gul, grön, blå, indigo och violett. 

Men regnbågen ville annorlunda. Innan jag ens hade hunnit räkna till sju, så var den borta igen.

Suck.

Men, det är kanske sant det där - att de bästa bilderna tar man inte, de får man. Och sedan, när man har fått dem, så sparar man dem bara på ett enda ställe; i den stora bildbanken längst upp. Så länge man är rädd om dem - och får ha minnet i behåll - stannar de kvar där.

:)
/helena

ps Kvällen blev blåare och blåare. Vi körde vidare. Tog en korv. Åt en glass. Körde åt ett annat håll. Stannade en stund hos fåren i Viskafors. Rainer Bonk heter konstnären som vill dra vår uppmärksamhet mot tolerans och förståelse. Vi är alla viktiga och unika, men samtidigt så lika varandra. Mycket mer lika varandra än vi ofta tror. Den blå färgen ska - förutom att fånga vår uppmärksamhet - referera till färgen hos humanitära verksamheter som, bland andra, FN och Unicef. De blå fåren - och deras viktiga budskap - verkar finnas lite varstans. Fast jag är inte säker på att de finns på fler platser i Sverige?

Här hittade jag de färgstarka fårens hemsida. Vet inte hur det är med era tyskakunskaper, mina är något begränsade nuförtiden, men jag lyckades ändå tyda ett och annat med hjälp av översättningsprogram, fantasi och de roliga, beskrivande teckningarna.

tisdag 28 juli 2015

- Ta mig till ett slott!


Man skulle lätt kunna tro att det var kvinnan på tavlan som sa det, men det var det inte. Det var jag: - Ta mig till ett slott! Vilket som helst! Ibland, när känslan av koja tar över för mycket i tillvaron, så vill jag dit - till ett slott. Gärna ett gammalt (finns det nya?), ståtligt sådant. Varför inte Läckö till exempel? På Läckö Slott - en historisk pärla vid Vänerns strand - som hemsidan så stolt konstaterar, kan man dessutom träffa många kvinnor i sommar.


Tyra Lundgren, Louise Adelborg, Estrid Ericson och Anna-Lisa Thomson är bara några av de mer namnkunniga kvinnor som får komma till tals genom sitt konstnärsskap, och sin formgivning, i årets sommarutställningen: Kvinnliga pionjärer - Svensk form under mellankrigstiden. Ett samarbete mellan Nationalmuseum och Stiftelsen Läckö Slott. Över 130 föremål av kvinnliga konstnärer presenteras nu på Läckö Slotts andra våning.


Utställningen pågår fram till den 23 augusti. Några korta sommarveckor till alltså. Får se om jag hinner dit i tid, annars kanske det blir något annat drömslott som får bli svaret på min heta bort-ifrån-kojan-längtan!

Men Mona-Lisa, hon får allt stanna hemma. Hon verkar nöjd med det. Tycker säkert att det känns skönt att få andas något annat än fuktig förrådslukt för en gångs skull. Se bara - hennes välmålade välbroderade läppar ler ju för tusan!

:)
/helena

ps I Läckös långa kalendarium kan man ta del av allt som finns att hitta på i - och runt - slottet. Tyckte mig skymta en inspelning av Antikrundan där i slutet av augusti. Kul kul.

Flickan från Cortendorf


Tänkte att jag kunde skicka in en ställföreträdare idag - flickan med det blåa håret. Tänkte att vi kanske tänker lite lika. För det står väl inte på förrän jag är där nu, framför skönhetshyllan på ICA, letandes efter precis rätt blå nyans. Eller lila kanske? Nej då, ni behöver inte oroa er, färga håret blått kommer jag aldrig att göra, inte ens när de gråa har blivit fler än de bruna - stråna.


Det är förstås inte alla som passar i blått hår, men denna vackra porslinsflicka gör det verkligen! Tog ut henne, och ett par andra damer, för välbehövlig dammning för ett tag sedan. Tråkigt nog bor hon i garderoben för det mesta. Jag har nämligen aldrig lyckats hitta någon riktigt bra plats för henne, en plats där hennes röda läppar och blåa hår får komma helt till sin rätt. Har heller aldrig vågat sätta upp henne på väggen, inte listat ut hur det ska gå till utan att skada henne - eller väggen - för mycket. Men hon har ett hål där bak, hm, så det borde gå.

Wall masks kallas dessa flickhuvuden. Kvinnohuvuden, en del i profil andra ansikten mera "rättframma". Tillverkade i (Väst)Tyskland på 1950-60-talen. Finns i ganska många olika utföranden, förstår jag, efter en snabb bildgoogling. Många av dem har just blått hår, men det finns blondiner och rödhåriga. (Själv såg jag en flicka med kort grönt hår på en auktion en gång, funderade på att skaffa en grönhårig "syster" till min blå, men hade inte råd då.) Vackra afrikanska kvinnor med  huvudbonader såg jag också några stycken när jag nyss tryckte in mig till Etsy och ebay. Enligt den här informativa sidan, PM & M, var "väggmaskerna" mycket populära redan då, på sin tillverkningstid.

:)
/helena

ps Minns så väl hur jag gick och flirtade med henne, länge, länge. Hon hängde på väggen i en antik- och kuriosabutik, en favoritbutik som jag passerade på vägen hem från jobbet i många år. Vet inte hur länge jag gick där, efter stängningstid, kisade in genom rutan, på hennes oemotståndliga anletsdrag och färgglada hår. Säkert i någon månad eller två. Sedan blev hon min! När jag hade sparat ihop tillräckligt många hundralappar - minns tyvärr inte vad jag betalade då - för ca 15 år sedan, men det handlade om flera hundralappar Nu, på nätauktion, såg jag prislapparna röra sig mellan 450 -750 kronor. Mer för de ovanligare modellerna.

måndag 27 juli 2015

Röd, mulen vardag


" ... Turister och resenärer står med sina resväskor bakom sig, svarta och röda som kalenderdagar ... "

/ur Städer av Maxim Grigoriev
Albert Bonniers Förlag (2014)


:)
/helena

lördag 25 juli 2015

Sångfågel


Samma dag som jag kom hem med den lilla keramikvasen i handen, fick jag höra att Robert Broberg just hade gått bort. Vandrat vidare, som man säger. Sorgligt. Med en djup suck konstaterar vi att världen blir en tristare plats utan honom.


Känns futtigt, nästan lite opassande, att prata materia i samma andetag här. Men fågeln, signerad Tomas Anagrius, känns ändå så passande lekfull! Det positiva är också att vasen, med den ensamma blomman på baksidan, för alltid kommer vara förknippad med "Robban" nu. Mannen, artisten, låtskrivaren, ordvrängaren, konstnären som kunde få själva öknen att blomma.


Sångfågeln.

Många citat har passerat våra ögon de senaste dagarna. Många flickor - uppblåsbara och andra. Roliga, underfundiga. Andra lika briljanta meningar, men med allvaret mer tydligt hängande i luften, ord med högre luftfuktighet: "Det syns inte att man gråter när det regnar".

Jag tänker också på kärleken, kanske allra mest på den. Sången från albumet Nära, signerad den käre Broberg, har jag refererat till förut, återgett förut. Hörde dessutom hela låten - LIVE!- en oförglömlig gång. Någon gång i början av 2000-talet?

"Kärleken é boss över oss
Inte vi över den...
...Om vi sätter oss över den - går vi under
Vi behöver den - annars gå vi sönder!...
...Kärleken é boss över oss
Inte vi över den..."

:)
/helena

fredag 24 juli 2015

Om Gud finns... (Del 1)


...då bor han nog här.

Det var den enda mening som for genom mig när jag gick igenom fotona från gårdagens på-landet-runda.

:)
/helena

ps Fortsättning följer.

torsdag 23 juli 2015

Små fågelsaker


Det här var nog reserven. Den som aldrig användes. Den som bara skulle komma till användning om oturen var framme. Att oturen aldrig verkar ha varit framme beror säkert på den lilla guldglänsande fyrklövern. Tänker jag.

Ingen, mer än jag, blir väl överlycklig över ett sådant faktum att bara en enda liten assiett i den stora assietthögen var välbehållen? Modell Percy, står det på baksidan. Och ni vet ju vad jag tycker om Arthur Percy. Mycket, tycker jag om honom! En av mina favoritformgivare vad det gäller porslin. Och när jag skriver Percy så förstår ni säkert att det finns en stämpel med den gamla anrika porslinsstaden Gefle där bakom fågeln också. En stämpel som dessutom indikerar att den lilla tallriken skulle vara så gammal som 90-100 år. Inte dåligt, inte ens för en reservassiett.

Är det självaste Fågel Fenix kanske? Tycker att det ser ut som en häger. Eller en stork? Är inte säker, kan inte alla våra otaliga små fågelvänner på mina fem fingrar direkt. Tyvärr, för jag tycker att fåglar är fantastiskt trevliga varelser. Oftast (säger hon och blickar ut mot uteplatsens något vitfläckiga plank...).

Att en ask, skapad för något så otäckt som stinkande nikotinpinnar, kan vara så vacker, är för mig smått obegripligt. Påfågeln, i all sin pråliga stolthet, pryder verkligen sin plats på framsidan av cigarettetuiet. I romben - ser ni den? - är det inetsat ett par initialer och ett datum. Jag tror det står C B. Cecilia Bengtsson? Eller Cathrine Bluesmith? Eller något annat kvinnligt klingande. Kan inte tänka mig annat än att det är en kvinna som har fått denna blänkande ask att förvara sin blivande smoke rings i. 1930-talet någonting. 31 eller 37, tror jag. Lite svårt att tyda den snirkliga skrivstilen.


Den något malplacerade vintermössan påminner mig om att jag ska komma ihåg att påminna er om att inte glömma bort att gå på auktion. Riktig auktion alltså. Hands on-auktion. Lösöre-, slag-, dödsbo- och allt vad de kallas. Gärna utomhus. Det är ju så kul! Man vet aldrig vad man hittar - längst ner - i de där lådorna som man ropar in på grund av vad som ligger längst upp. Ibland är det en vintermössa. En för liten vintermössa. Tänkte först skänkt den vidare, men så kom jag på att man kunde frakta små ömtåliga saker i den. Mycket mer praktiskt än att prassla med en massa tidningspapper. 

Sköt om er.

<3
/helena

ps Och till slut ett vedträ - snarare ett vedblock - i form av ett hjärta. Ett hjärta med några små hål i. Vem har inte det? Ett hjärta som i dessa sena julidagar får påminna oss om att Norges sak är vår.

måndag 20 juli 2015

Your Master's Voice


Vi har inte sett så många bra filmer i sommar, knappt någon alls. Hoppas, hoppas att det blir ändring på det snart, för jag har spetsat in mig på en speciell film som jag verkligen tycker verkar vara bra. Om en kvinnlig konstnär med upphovsrättsbekymmer. Den bygger på verkliga händelser, om jag har förstått det hela rätt.

Bra filmmusik däremot, det har det varit gott om i nästan alla de halvdåliga filmer som vi har sett hittills den här sommaren. Tänkte bjuda er på ett par exempel. Lite återupptäckande över känslan här, även om jag först inte förstod att det var Bruce som sjöng. Det var förstås mannen som sa: - Men, det hör du väl att det är Springsteen? Men det gjorde jag inte. Inte riktigt. Får väl skylla på att det är en väldigt tidig låt, från 1982, rösten låter lite yngre, liksom valpigare. Annars känns State Trooper väldigt typisk Springsteen. Bra. Väldigt bra. Med små nyanser får han som vanligt mycket sagt.

Som sagt, filmerna var inte så bra. Lite för socialrealistiska - läs för våldsamma - för att jag ska vilja rekommendera dem. Även om Ryan Gosling var med i en av dem och gjorde en av sina oförglömliga tolkningar där. En tolkning som, än en gång, fick mig att tänka på honom som vår tids James Dean. Blicken, under lugg - slängig, släpig, flirtig. Gulp, så den killen kan spela.

The Wolves, med gruppen Bon Iver. Är det något ni kommer ihåg? Det var några år sedan som den hördes som mest. Jag måste erkänna att jag nog aldrig har lyssnat ordentligt, förrän nu. Har ni tid så ge den gärna några minuter av era liv. Jag vågar lova att ni inte kommer att ångra det. Så vacker. Suggestiv. Känns i magen. Särskilt den här sköna live-versionen känns där. Mitt i.

:)
/helena

ps Tycker nästan att min kära Gipsi påminner lite om den klassiska His Master's Voice-hunden, där han sitter så snällt och andäktigt i köket. Bara tratten som fattas ju.

Nalla, Nittsjö & ett suddgummi-simsalabim!


Här sitter Nalla (vad skulle annars en kvinnlig nalle heta!?) och vaktar keramikfatet från Nittsjö. Stort är det, ca en skollinjal i diameter, alltså ca 30 centimeter.


Hade gått och spanat på det ett tag, inne hos en av stadens välgörenhetsbutiker. Sneglat och slängt mina lystna vintage-blickar efter det. Men jag kom till slut fram till att "diametern" på prislappen var alldeles för stor - 125 kronor. Sedan gick jag in på Erikshjälpen en dag - och vad låg där - under en stapel med mindre fat i samma stil? Om inte... Jomenvisst, ett exakt likadant fat. Samma gedigna, cremevita fat, för en betydligt nättare summa - 15 kronor!

Nalla verkar nöjd. Jag är supernöjd.

:)
/helena

ps Kanske var priset satt så lågt på grund av att fatet hade några, fula, mörka märken i den ljusa ytan? Kanske var prissättaren på extra generöst humör den dagen? Hursom, de mörka märkena oroade mig inte särskilt mycket. Kände på mig att de skulle vara ganska enkla att få bort, åtminstone det mesta av dem. Och mycket riktigt - efter en stunds gnuggande med ett suddgummi försvann det mesta av missfärgningen. Har man tur så kan det räcka med att använda ett suddgummi till den typen av ytliga märken. Sådana märken som sannolikt har uppkommit när något annat/några andra föremål - i det här fallet de åtta mindre faten som jag lät stå kvar - har stått ovanpå ett tag och "gnidit" sin tyngd mot grejen ifråga.

fredag 17 juli 2015

Ännu en kvinna som klättrar på väggen


Nu har hon fått komma in (från kylan). Kommit ordentligt på plats, installerat sig bland de andra kvinnorna. Eller flickor är det väl mest som hänger här. Här, framför mina blomsterflickor, gillar jag ju också att hänga! Även om det händer att jag går bakom ryggen på dem. Bakom skärmväggen finns sängen. Och kudden. My pillow. Ni som känner era pioner vet säkert vart jag är på väg...


Det här är nämligen James Pillow. Strax intill min kudde står han. Ljusrosa och fladdrig, med gula små stänk. Namnet känns så feministiskt befriande på något sätt.

Läser någonstans att han/den är en amerikansk hybrid från 1936. Från Pillows plantskola. Men ni är kanske trötta på pioner nu? Det här är dock ingen vanlig pion, det här är en solskenshistoria. En ganska nyskriven, nyutslagen sådan.

Platsen: parken med de ca 80 pionsorterna. Tiden: strax efter hällregnet. Uppsåtet: att lukta på blommorna.

Bäst som jag, motvilligt, låter näsan vila några sekunder, får jag syn på den - piongrenen. Den är helt avbruten. Världens kanske vackraste pion ligger helt hjälplös i gräset. Om blommor kunnat kippa efter andan så var det det den gjorde. Stjälken suktade. Huvudet slokade. Jag kunde förstås inte låta bli att plocka upp den.

Måste försöka med hjärt-lungräddning. Konstgjord andning. CPR, som de säger.

Ett snitt. En droppe. Ett par ord. Och lite tid. Sedan bredde den ut sina flikiga blomblad mot mig och de andra flickorna på väggen. Luktpionen. Doftpionen, säger jag. Obeskrivligt doftar den. Lagom. Den tar inte över hela luftrummet, bara en lagom stor radie. Om nu ordet lagom alls kan komma i närheten av att beskriva en sådan praktfull, stilig herre?

:)
/helena

ps " ... och blomningen avslutas i början av juli månad. ... " Nej, inte i år. I år är allt sent. Och jag som älskar det sena! Älskar när det är sent! På natten, på dagen, alltid. Alltid sen. Sen är bra. Sent, inte för sent.

torsdag 16 juli 2015

Löjligt vackert i rallarrosornas skugga


Vi gav oss ut på landet - igen. Dit ut, där den djungelliknande grönskan får vartannat ögonkast att kännas som ett vykort. Livs levande vykort.


Vi tog sikte mot den bruna stationsbyggnaden mitt i det lilla samhället Hindås - igen. Mot sommarloppisen. Det var så många "kanske-saker" som jag undrade över. Skulle de finnas kvar?

* Sypuffen. Lagom sliten och tilltufsad av tidens tand. Inte för att vi behöver en till, men de är så praktiska att lägga saker i. Det behöver inte handla om sytillbehör nödvändigtvis, här kan man jobba lite på gehör. Stoppa ner diverse bra-att ha-saker i den helt enkelt. Sedan är det bara att stänga locket om alltsammans och slänga upp sina trötta loppisfötter ovanpå!

* Mattan. Senast vi steg in i den charmiga loppislokalen låg den stora mattan halvt dold under ett helt berg av skor, som i sin tur låg under ett bord. Men jag tyckte mig kunna se potentialen, under all bråte och smuts. Stora, lovande blommor som sköt skott ur mattans korta, mörka lugg.

* Cykeln. En randig, glad, platt cykel att hänga på väggen. Planschen andades andra årtionden. Allt var inte bättre förr, men en del glada ränder går aldrig ur.

* Kannan. Snirklig och underbar. Gammal. Fullständigt sönderkrackelerad inuti. Ohjälpliga avlagringar. En helt onödig sak. Någon skulle säkert drista sig till att säga obrukbar. Jag såg framför mig hur den skulle kunna tindra extra mycket till jul. I juleljusens sken. Med tallris i. Eller enris.

* Lampskärmen. En bullig, gullig, i rosa glas. Med bara en enda flisa ur. En nästan osynlig flisa, på insidan. Då, senast när vi var där, kunde jag inte komma på var i hela friden jag skulle ha den. Eller ha den till. När jag kom hem slog det mig att den skulle kunnat bli en utmärkt - och unik - ampel. Till en liten blomma. Man kanske kunde knutit den ett par band  i makramé? Makramé verka vara The Shit just nu. The new old shit, tänker vi som knöt de där förbaskade knutarna i syslöjden vintern -83 eller så. Fast jag måste hålla med om att det finns mycket snyggt i makraméväg nuförtiden. Eller så kunde man ha använt läderband och knutit upp den med - den bulliga, gulliga, rosa lampskärmen/ampeln.

* Fotot. Ett svartvitt. På baksidan stod det något om en provseglats. På framsidan: vita, fladdrande segel. Vind i seglen, vem behöver inte det?


Hur gick det då? Med allt. Jo. Poff sa det bara! Puffen var borta. Mattan - puts väck. Någon hade orkat lyfta på alla skorna! Eller var de redan sålda allihop? Cykeln såg jag inte till, kanske låg den ihoprullad bland många andra rullar nu? Lampskärmen; självklart hade någon annan fallit för dess rosa, gulliga, bullighet. Fotot såg jag inte röken av. Inte ett svartvitt, salt vattenstänk så långt ögat kunde nå.

Kannan då? Kanhända stod den kvar. Kanske, kanske är det så att just jag fick med mig den allra, allra vackraste kannan hem.

:)
/helena