Löjligt vackert i rallarrosornas skugga

Vi gav oss ut på landet - igen. Dit ut, där den djungelliknande grönskan får vartannat ögonkast att kännas som ett vykort. Livs levande vykort.

Vi tog sikte mot den bruna stationsbyggnaden mitt i det lilla samhället Hindås - igen. Mot sommarloppisen. Det var så många "kanske-saker" som jag undrade över. Skulle de finnas kvar?

* Sypuffen. Lagom sliten och tilltufsad av tidens tand. Inte för att vi behöver en till, men de är så praktiska att lägga saker i. Det behöver inte handla om sytillbehör nödvändigtvis, här kan man jobba lite på gehör. Stoppa ner diverse bra-att ha-saker i den helt enkelt. Sedan är det bara att stänga locket om alltsammans och slänga upp sina trötta loppisfötter ovanpå!

* Mattan. Senast vi steg in i den charmiga loppislokalen låg den stora mattan halvt dold under ett helt berg av skor, som i sin tur låg under ett bord. Men jag tyckte mig kunna se potentialen, under all bråte och smuts. Stora, lovande blommor som sköt skott ur mattans korta, mörka lugg.

* Cykeln. En randig, glad, platt cykel att hänga på väggen. Planschen andades andra årtionden. Allt var inte bättre förr, men en del glada ränder går aldrig ur.

* Kannan. Snirklig och underbar. Gammal. Fullständigt sönderkrackelerad inuti. Ohjälpliga avlagringar. En helt onödig sak. Någon skulle säkert drista sig till att säga obrukbar. Jag såg framför mig hur den skulle kunna tindra extra mycket till jul. I juleljusens sken. Med tallris i. Eller enris.

* Lampskärmen. En bullig, gullig, i rosa glas. Med bara en enda flisa ur. En nästan osynlig flisa, på insidan. Då, senast när vi var där, kunde jag inte komma på var i hela friden jag skulle ha den. Eller ha den till. När jag kom hem slog det mig att den skulle kunnat bli en utmärkt - och unik - ampel. Till en liten blomma. Man kanske kunde knutit den ett par band  i makramé? Makramé verka vara The Shit just nu. The new old shit, tänker vi som knöt de där förbaskade knutarna i syslöjden vintern -83 eller så. Fast jag måste hålla med om att det finns mycket snyggt i makraméväg nuförtiden. Eller så kunde man ha använt läderband och knutit upp den med - den bulliga, gulliga, rosa lampskärmen/ampeln.

* Fotot. Ett svartvitt. På baksidan stod det något om en provseglats. På framsidan: vita, fladdrande segel. Vind i seglen, vem behöver inte det?

Hur gick det då? Med allt. Jo. Poff sa det bara! Puffen var borta. Mattan - puts väck. Någon hade orkat lyfta på alla skorna! Eller var de redan sålda allihop? Cykeln såg jag inte till, kanske låg den ihoprullad bland många andra rullar nu? Lampskärmen; självklart hade någon annan fallit för dess rosa, gulliga, bullighet. Fotot såg jag inte röken av. Inte ett svartvitt, salt vattenstänk så långt ögat kunde nå.

Kannan då? Kanhända stod den kvar. Kanske, kanske är det så att just jag fick med mig den allra, allra vackraste kannan hem.

:)
/helena