Bonus. Bofink. Eller bara pippi.

Vet inte om det är bofinkar... förmodligen inte. Men de är söta där de sitter på sin snöiga gren och de är i alla fall någon typ av fåglar och de är riktigt fint broderade och det räcker för mig. Känns som att de kommer pryda sin plats på den gröna bokhyllan ett bra tag framöver. Ett riktigt bra tag.

Kortkort-bonusinlägg-med-för-långa-meningar-om-broderade-bofinkar-som-förmodligen-är-någon-helt-annan-typ-av-pippis-men-ändå - check!

Hoppas att ni också har haft en givande vintage-dag.

<3
/helena

ps Vi ses snart. I den lovande vintagemånaden november! Vänta nu här...alla månader är väl per definition lovande vintagemånader? Ja. Yes. Såklart.

Tupp, svamp, snöflinga & Karin Larsson

Ibland kan det kanske verka som att jag har noll koll. På mina grejer alltså. Samtidigt som det säkert kan verka som att jag har stenkoll ibland. Och så är det. Både och är sant. And I like it! För det mesta i alla fall. Ibland kan man ju bli galen - gaaaaaaaaaaaaaaaaalen - på att inte hitta det man letar efter, men lika ofta tycker jag det är spännande och kul att inte riktigt veta vad jag ska hitta. Som nu. Nyss. När jag letade efter något, igen. Och fann något annat, igen. En ständig skattkammare, vårt hem.

Har ju länge tänkt att jag borde lägga på en duk på soffbordet, men sedan blir det aldrig av eller så hittar jag inte någon som känns rätt. Någon som passar och så. Fel färg och känsla, ja, allt är fel. Fel, fel, fel. Men så plötsligt, när jag öppnar den gamla sypuffen för att försöka hitta en sak som jag verkligen behöver, hittar jag några dukar jag helt glömt bort. Nya är de. Alltså inte nya, utan oanvända. Vintage, verkligen. En julduk. En lite festlig, liksom brokigt guldig. Och en storblomstrande, som påminner om att en ny vår kommer sen. Sen.

Men det är ingen av de dukarna som jag tänker skulle kunna passa till soffbordet, utan det är ett helt annat tygstycke som jag också hittar gömt långt ner i puffen. Ett helt annat tyg, som sagt. Men det blir en senare fråga, för det måste tvättas först. Och sedan måste jag kolla att det inte bara glider runt på bordsytan, så där dumt som en del tyger gör.

Hittar en svamp?! också. Eller? Antar att det är en grej som man använder till något när man syr eller knåpar på något med nål och tråd eller virknål eller så? Eller knypplar? Jag har faktiskt ingen koll här, och det spelar ingen roll, för jag tycker att den är fin helt enkelt. Fin som den är. Trären och fin.

Färgglad är den i alla fall - julduken. Med sin snöflinga. Hjärtat. Och tulpanerna. Och praktisk är den också. Även om jag fortfarande inte tycker att den passar in, här. Praktisk, som sagt. För på andra sidan bor en blå tupp. Julduken som varar ändå till påska? Ja.

Till slut hittar jag det jag letar efter också. Stoppgarn. Måste försöka stoppa en favoritsocka från att gå sönder mer än den redan gjort. Vi får se om det går. Hur det går. För det var mer än en halv evighet sedan jag gav mig på ett sådant gammaldags, men behjärtansvärt, återanvändningsprojekt. Projekt socka. Med stor S.

Nu funderar jag på att göra en liten installation. Fick en ny idé när jag var på väg att lägga undan de där stenarna som nästan ser ut som godis. Fixa och fixa lite till och sedan fota.

Kommer tid och allt det där. Förstår mig fortfarande inte på människor som säger att de har långtråkigt och inget att göra. Långtråkigt? Va? Inget att göra? Va? Vet knappt vad det betyder ju.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Läs! Läs för tusan, säger jag till den som har tid över. Läs och njut, medan ögonen fortfarande står dig bi, som man sa. Läs och lär och dra lärdom. Av ord och vackra bilder. Här ovan har ni till exempel tre bra och lättsamma lästips. Bläddervänliga böcker: Patina, Karin Larssons värld. Och - Om mått och män. De finns alla på Bokbörsen, i flera ex var. Åtminstone gjorde de det när jag kollade in där för en liten, liten stund sedan.

Bu & Bä anno 1907

Är ni redo för lite fler antika bilder, anno år 1907? Ni minns säkert att jag tyckte att årssamlingen av tidskriften "Veckan" tog för mycket plats, så jag bestämde mig för att riva ur och bara spara några väl valda sidor. Några fina. Och några riktigt ugly, för att tala klarspråk. Konst. Och bilder ur verkliga, overkliga livet. Vi börjat med en japansk mask.

Och går vidare med en annan mask - den nya andningsapparaten för gruffolk. Gruvfolk, that is.

Jag skulle väl ljuga om jag sa att mitt urval av gamla bilder den här gången inte var påverkat av den tid vi befinner oss i just precis nu. Trick och treat och skräck och mysigheter och mörker och ljusa stunder. Här ovan ser vi ett exempel på skräck följt av treat. Eller ett trick för att få något gott? "Utan föda i 46 dagar: Efter nästan sju veckors fasta räckes åt den bekante svältkonstnären Sacco en kopp kakao såsom första föda." Häpp. Eller nåt.

Om ni tittar noggrant så ser ni att det finns ett flertal kvinnor bland de som sitter och läser i läsesalen i British museum. Glädjande att se!

Även om kvinnorna verkligen fick slita och kämpa för sina självklara rättigheter, som rösträtten. En rätt som inte ens är självklar i hela världen så här mer än hundra år senare... Tala om skräck...

Världen tillhörde männen.

De vita männen.

Och här kommer ett skräckbevis på det. En bild så läskig att jag mest vill blunda. Inget är så hemskt som verkligheten: "Hur mohren tvättas hvit. En doktor i Filadelfia företar besprutningar på en negerpojke för att åstadkomma europeisk hudfärg." Det finns inga ord för hur jag känner när jag läser och se det här... Fatta! En doktor försöker - en DOKTOR - åstadkomma den eftersträvansvärda nyansen på huden. Att en doktor kunde vara så okunnig och dum i så modern tid som för hundra år sedan får en ju bara att baxna! Och skämmas över att vara vit.

Vad kan man annat än att känna sorg? Och viss hopplöshet, med tanke på att det finns så många ledande män - och kvinnor!?! - runt om vår värld idag. IDAG. Som fortfarande tycker att vitt är the shit. Vi - de - måste väl skärpa sig någon gång? Snart. Please.

På New York-börsen, business as usual.

Och här slåss de stora starka männen mot djuren... Heja elefanterna!

Vi måste ha en vettig man efter allt det. Ja, Mark Twain! Läsvärd än idag. Verkligen. För stora och små.

Tillbaka i ankdammen. Postrån i Skåne.

Och en ny bro över lugna vatten i Göteborg?

Mer elände. Krypkur för krymplingar. Tala om att tiden har gått framåt. Även om det fortfarande finns människor/politiker som tycker det är okej att spara in på våra viktiga medmänniskors viktiga hjälpmedel, i form av personliga assistenter och andra livsnödvändigheter. Nödvändigheter för att de alls ska kunna ha en dräglig tillvaro och ett fullvärdigt liv. Just saying.

Men, eftersom blixten sällan slår ner två gånger på samma ställe, är det väl dags för lite positiva förändringar nu va?

Mer pengar till kulturen, tack!

Det skålar vi för! (Ooops, det var visst gift i bägaren...)

Och även om det kan kännas som att ingenting är heligt längre, tycker jag att vi slutar ljust. Med musik. Och skyddsänglar.

<3
/helena

ps

Och även om det här definitivt kan anses vara djurplågeri, så tycker jag ändå att det var apan Coco som fick sista ordet här på något sätt. Som klädde ut sig till människa... För värre monster än så får man väl leta länge efter? Länge.

Här hemma - Favoritvy

Det är kanske lite konstigt, på det sättet att man egentligen inte ser den så ofta. Jag menar vyn ovanför sängen. Antingen sover man ju, eller åtminstone ligger där nedanför hyllorna och läser eller pratar skit eller säger smeksamma saker eller skriver eller spelar spel eller slumrar eller så befinner man sig inte precis här.

Så på ett sätt är det kanske knäppt att det här är en favoritvy? Fast ändå inte. Förstås. För det är väl inte alls konstigt att man vill ha några av sina allra käraste saker och ting helt nära sig - till och med när man sover?

Ni har sett den förut - den här vyn. Den har passerat revy många gånger här inne under åren. Men kanske inte så ofta just precis så här, för det var inte så länge sedan jag ändrade lite grann här uppe på hyllorna. Fast bara lite, det mesta är sig nog ganska likt.

Sovrummet blir extra viktigt för oss nu. För oss alla här uppe i norr. Nu när mörkret kryper nära inpå våra vinterknutar. Vi behöver dvalan. Vilan. Lite gå-i-ide-känsla. Vi behöver ett skönt och avkopplande sovrum extra mycket under det mer återhämtande halvåret.

En skön säng. Ett skönt häng. Lena lakan, lagom varma täcken och en sällskapligt mjuk kudde eller två. Om det då dessutom finns några vilsamma vintage-vyer uppe på det, så gör det ju inte direkt ont.

Säng. Har ni tänkt på att det finns en hel äng i den? Det kan väl ändå inte vara en slump?

<3
/helena

ps En annan gång ska vi titta ändå närmare här, tror jag bestämt. Vi ska titta på fåglar då. Bird-watching. Inomhus. Mer säger jag inte om det. Inte nu.

Änglar. Och Linda Bläh.

Läslovet är här! Bra grejer ju. Det här med att läsa. Och att ha lov. I år hinner jag nog inte göra något exklusivt läsvärt bidrag till era lagom stora kids - och era lagom stora vuxna. Utan jag tänkte mig faktiskt en repris av den lilla berättelse jag skrev förra året - om Linda Bläh. Tänkte ompublicera den här. Med hjälp av fotona jag tog i somras. Några foton från en av mina i-spåren-på-en-fotograf-jag-följer-i-spåren-utflykter. I Ljung, tror jag vi var då, den gången. Här, där alltså, hittade vi den vackra kulturgraven, med änglar på.

Tre små delar, har min miniberättelse. Tre delar jag har delat med er tidigare. Men här kommer de alltså igen. I ett sjok, så att säga.

Håll tillgodo. Hoppas att ni gillar och läser högt för varandra där hemma. Änglar finns! Glöm inte det.

Linda vaknade. Inte med ett ryck, utan med en mjuk känsla i nästan hela kroppen. Det var bara foten som kändes kall och ryggen en aning stel. Den andra foten kändes också kall. Täcket låg halvt om halvt på golvet.

Linda krängde på sig den stickade blå tröjan över det tunna nattlinnet. Den sönderälskade tröjan hade maskor stora som mushål. Men vad gjorde det, den värmde ändå. Morfars doft var borta ur den för länge sedan, men känslan av morfar Bengt satt för alltid kvar i garnet som klamrade sig kvar mellan maskorna. 

Boken, som hon börjat läsa kvällen innan, låg uppslagen med en vild bild i mitten. En bild av en galen kvinna. Håret på ända och stora, omoderna glasögon. Inte sådana där svarta, kraftiga, fyrkantiga, som pappa och alla andra trodde att de passade så bra i, mera som uggleögon. Som tefat. Som täckte ögonbrynen och nästan hela kinderna. En kvinnlig mördare. Linda tyckte det verkade konstigt. Verkade orimligt på något sätt. Kvinna. Och mördare. Som en motsättning. Att kvinnor alls kunde mörda.

- De exakta procenttalen kan jag inte, hade Jocke sagt. Men visst finns det kvinnor som begår mord. Även om de är betydligt färre än männen, och ofta har andra anledningar och bevekelsegrunder, fortsatte han. Alltid skulle han använda så svåra ord. Bara att googla upp i ordboken, sa han. Ett stort ordförråd kan minska klyftorna mellan människor på ett mer djupgående och effektivt sätt än vilket senkommet politiskt beslut som helst. Han gillade att avsluta så där. Kryptiskt. Svårbegripligt. Så att man fick något att fundera på. Eller något att skita i att fundera på.

Magister Jocke. Med det långa svarta håret i svans. Och kinder som verkade så mjuka. Kanske hade han fått så tjockt och långt hår som kompensation för bristande skäggväxt?

De hade thriller-tema. Med fokus på "ljuset i mörkret", som Jocke uttryckte det. Vi måste våga skåda mörkret i vitögat, mässade magistern med ett så inlevelsefullt uttryck i de annars så snälla ansiktsdragen, att man nästan hoppade till i bänken. Linda hoppade inte till. Hon var van vid mörker. Och ljus.

Ingen, utom lilla Livia, visste väl riktigt vad skåda betyder.

- Är inte Skoda en gammal, ful bil? Undrade Max glatt.

Alla skrattade, utom Livia.

Linda hade varit kompis med Livia en kort tid. Sedan början på höstterminen. Hon hade fått följa med Livia hem till det stora huset fyllt med lukter som hon aldrig tidigare hade känt. Eller dofter då. Dofter är något godare än lukter, trodde Linda. Och ändå godare än allt det i världen som stank. Här bodde Livia med sina fyra äldre syskon och en moster. Föräldrarna var döda. Dödade. I ett krig långt borta. 

Livia hette egentligen något annat. Något längre, något med ett ljud som kändes kittligt i halsen. Men hon hade börjat kalla sig själv för Livia så fort hon lärt sig vad ordet liv verkligen betydde. 

- Att ha ett liv är ingen självklarhet, hade Livia påpekat första gången de tog följe hem från skolan. Linda fattade inte riktigt vad den nyfunna vännen hade menat med det, men hon hade ändå nickat. Försökt föreställa sig att hon nickade på ett sådant sätt som någon som verkligen förstod innebörden av det Livia just påpekat.

Efter några veckor hade de börjat bråka. Livia tyckte att Linda och alla andra "små svenne-brudar" var så bortskämda. Skulle ha allt de pekade på. Smink och senaste smartphonen och full rätt att gå på vilken sida av vägen de ville. Det sista var visst något bildligt, något som egentligen betydde något annat. Ett uttryck från Livias andra - första? - hemland. Linda kände inte alls igen sig i den beskrivningen. Hon som inte ens gillade smink. Hon som alltid bad om lov, och nästan alltid höll det hon lovade. Linda tog inget för givet. Särskilt inte sedan morfar Bengt dog. Då försvann den speciella platsen inom Linda, den där hon känt sig trygg i sitt eget sällskap.

Hon borrade in näsan i den obefintliga doften mellan maskorna. Bad en bön till morfar om styrka, drog på sig jeansen, borstade håret och gick ner för trappan. Ingen annan var uppe ännu. Mjölken var kall. Ingen hade glömt kylskåpsdörren öppen för länge. Hon gjorde varma mackor och banansmoothie. Det var morfar som kallat det varma mackor. Själv sa hon grilled cheese, vid de tillfällen när mamma var tanklös nog att fråga vad hon ville ha.

- Grilled cheese, please! Och ett boiled ägg med kaviar. Och en syltsmoothie med extra mycket grädde i. 

- Du kan få gröt om du vill, med en liten klick sylt uppepå, brukade mamma sucka till svar. Gröt lika med bläh. Sa Linda. Så det var bättre att vara uppe först och laga till det man själv ville, medan mjölken fortfarande var kall.

När mamma vaknat, skulle hon påminna henne om att de skulle köra ett gympa-pass tillsammans. Ett nytt. Mamma skulle nog bli väldigt överraskad, av innehållet. Mera dance än gympa. Mera moves än rörelser. Mera Linda än mamma. Definitivt mycket mera Linda än mamma. Men mamma höll stilen, som pappa sa.

- Håller stilen gör hon, min goa tjej!

Pappa kallade alltid mamma för sin goa tjej. Hur töntigt? Hur lamt? Hur yesterday? Hur ofattbart löjligt?!? Min goa tjej. Bah.

Mamma Therése var dessutom gammal. Minst fem år äldre än Lindas kompisars mammor. Men stilen höll hon. Tydligen. I alla fall om pappa fick avgöra.

Snuffe behövde gå ut. Eller hade behövt gå ut för ett tag sedan. Pölen i hallen talade sitt tydliga språk. Snuffe var gammal. Åtminstone halvgammal. Sju hela människoår. Linda ville inte att Snuffe skulle dö. Självklart inte. Men hon önskade det intensivare än vad som kunde anses normalt. Normalt. Ett ord som beskrev hur man borde vara. Och känna. 

- Det och det är normalt, sa man. Sa alla möjliga. Fast de omöjligt kunde veta säkert vad som var just normalt. Normalt sett. Ett normalt sätt. Vem hade det egentligen? Vem VILLE ha det? Linda bara undrade.

Snuffe skakade på sin regnvåta kropp. Linda tog av sig jackan. De andra var uppe nu.

- Ikväll tittar vi på läskig film, va? Pappa höll fram händerna framför sig på ett zombieaktigt sätt, och Linda drog sig bakåt med låtsad rädsla. 

- Ja!!!!!! ropade lillasyster Lova. Och mamma gav pappa ett förmanande ögonkast. 

- Ja, just det, du och jag Lova ska titta på Bamse först. Eller Paddington kanske. Eller Puh. 

- Nasse!!!! Ropade Lova med munnen full av illröd sylt. Nasse! Nasse! Nasse! Och oink oink Ior!

- Okej, okej. Nalle Puh it is. Och sedan blir det liiiite mera scary, mimade pappa till Linda, som log.

************************************************************************

Snuffe drog hårt i kopplet, försökte förgäves springa fram till den silvriga idegranen där en retsam ekorre just skuttade upp för stammen.

- Snuffe drar för mycket, klagade Linda. Undrade om inte pappa kunde ta över. Typ nu.

- Yes. Självklart. Pappa skuttade fram mellan de slingrande grusgångarna, nästan lika vigt som en ekorre. Han tog över Snuffe-görat, som de brukade kalla det.

Luften var hög och klar. Lätt att andas, även om det regnade lite. Mamma hade förmanat på dem både mössor och vantar. 

- Nej, jag hatar den där käcka mössan med öronlapparna, klagade pappa medan Lova och Linda glatt satte på sig sina luvor med stora tofsar på.

- Ja, du måste ha mössa! Pappa suckade och drog ner den klämkäcka huvudbonaden ända till näsan. Frågade mamma om det blev bra så här? Och mamma bara log, sitt mest överseende leende.

Nu gick de där, mätta och varma, långsamt i det fortfarande ganska sommargröna gräset. Långsamma, eftertänksamma steg mot sitt tilltänkta mål. Livia var också med. Och mormor.

- Hej, morfars allra bästa vän! Så hade hon sagt, när hon ringde lite för tidigt på morgonkvisten. Hon hade tagit över morfars speciella hälsningsfras till Linda. Fast hon brukade säga mormor. Mormors allra bästa vän. Men dagen till ära hade hon sagt morfar.

- Ikväll går vi ut och hälsar på honom va? Sa mormor i telefonen. Eller redan i eftermiddag?

- Ja. Jo. Sa Linda. Även om hon var osäker på om hennes mjuka morfar verkligen kunde finnas under en så hård sten.

- Måste man tända ljus just idag? Det var Livia som undrade.

- Nej då, man kan göra det när man vill. För att minnas de man älskar, som har gått vidare.

- Gått vidare? Livia såg frågande ut.

- Vandrat vidare ja. Till nya äventyr. Andra världar. 

- Du menar dött?!! Sa Livia med en märkbart irriterad ton i rösten.

- Ja. Du har rätt, klart man inte behöver skriva om allt. Eller försköna. Klarspråk är bra, ursäktade sig mormor.

- Men det blir bäst när det är mörkt, tillade pappa lite för sent för att de skulle fatta att han menade ljusen som skulle tändas.

De gick en lång stund, tysta. Alla upptagna med sina egna tankar, verkade det som. Linda tänkte på kvinnan med de stora tefatsglasögonen. Undrade om hon låg i en helt vanlig grav. Eller om sådana som mördat inte fick ligga så här fritt utsträckta under gräset. Först skulle de gå till minneslunden. Livia skulle sätta upp sina figurer där. Figurer som hon gjort själv.

Linda hade hjälp henne med scanningen av fotot. Det enda foto som fanns kvar av Livias mamma och pappa. Det var ganska litet. Och tummat, som morfar skulle sagt. Viket på mitten och sedan vikt en gång till. Det skarpa vecket hamnade tyvärr i pappans ansikte, så man såg inte riktigt hur han såg ut.

Men mamman syntes. Hon log. Och sträckte ut armarna framför sig. Som Boris Karloff, tänkte Linda fnissigt. Eller Doris Karloff då kanske. Linda försökte låta bli att skratta högt åt sig själv. För det var allvar för Livia. Att försöka minnas och komma ihåg. Pussla ihop de fragment av sina föräldrar som hon hade gömt djupt inom sig. Att göra de här figurerna var ett sätt att minnas. Ett sätt att hylla det som var Livias ursprung och första minnen i livet.

Pappan hade svartvitrutig kavaj på sig. Och blå jeans. Mamman hade sin bästa klänning. Den som skimrade i alla blå färger som finns i hela världen, sa Livia. Hon kunde se färgerna skymta förbi innanför sina ögonlock nästan varje gång innan hon skulle somna, sa hon. Och höra det frasande ljudet av det styva tyget. Bara en kort sekund varje gång. Sedan var ljudet bara borta.

De mötte människor som skrattade. De mötte människor som snöt sig, kanske för att de var förkylda. De mötte barnvagnar och rullatorer och trehjulingar och cyklar. Snuffe mötte en och annan kompis att sniffa på. Mest mötte de människor som gick som de, långsamt, utan brådska. Linda hade nog aldrig sett så många människor på en gång som inte verkade ha bråttom någon annanstans.

Nu var de strax framme. Det lyste redan många ljus i en stor cirkel. Bakom en av de stora, vajande björkarna stod en kille och spanade på dem. Det verkade i alla fall som om han gjorde det. Linda tyckte att han verkade bekant på något sätt. Men hon kunde inte komma ihåg var hon hade sett honom förut. Han vred och vred på huvudet när Livia försökte fästa sina två pappfigurer i gräset med hjälp av fyra spetsiga blompinnar. 

- Ser du hur han vrider på huvudet som hon i Exorcisten? Runt och runt som om han aldrig hade sett två rutiga och blå mammor och pappor förut. Sa Linda till Livia. 

- Vad glor du på?!??! Skrek Livia för full hals. Exakt vad glor du på?!??! Fortsatte Livia med ännu högre röst. Killen såg rädd ut. Vände snabbt på både huvudet och klacken. Sprang nästan därifrån. Ner för kullen. Bort mot parkeringen. Mamma var snabbt framme hos Livia och höll om hennes kropp som skakade nu. Skakade av ilska. Mamma använde sin lugnaste röst. Den som kunde få en upprörd jätte att hamna i djup dvala på en nanosekund. Bättre än alla sömnmedel i världen, brukade pappa säga. Mammas lenaste röst. Så ja. Så ja. Med bry-dig-inte-om-honom-rösten.

- Sätt ner dina förfäder i jorden nu, sa pappa. Visa hela världen hur mycket du älskar dem. Och bry dig inte om nyfikna själar. Det är förresten bra att vara nyfiken. Ibland. På rätt ställe. I rätt sammanhang. Glöm inte det, viskade han långt in i Lindas öra. 

De vände sig om när de gått en bit från minneslunden. Solen visade sig i ett svagt ögonblick uppe vid kullens kant och lät en solkatt lapa i sig all den blå färgen från Livias mammas klänning. Den bländade dem. De fick hålla upp händerna som skydd, för att se.

- Titta! Hon vinkar till dig, Livia. Sa mormor. Hon vinkar faktiskt.

Sedan tände de ljus hos morfar. Böjde ner huvudena en stund och berättade lågt för varandra vad var och en tyckt varit det allra bästa med Bengt. Morfar Bengt. Han var snäll, sa mormor. Lite för tråkig och allmän beskrivning tyckte mamma, som kontrade med en lång och invecklad historia om när morfar skulle lära henne simma. I ett dyigt kärr. Och i badkaret. Ett litet, vanligt vitt badkar. Vänd på dig nu. Hade morfar tydligen sagt. Och öva bentagen. Men jag sparkar ju i kaklet då, hade mamma visst protesterat. Det gör inget, jag sätter på plåster på kaklet om det börjar blöda! Hade morfar skrattat medan han visade hur bentagen skulle tas med armarna fäktande så att det rosa, spetsprydda duschdraperiet hade fladdrat. Linda sa inget. Tänkte bara. Tänkte på en massa saker som de gjort tillsammans. Ville behålla det för sig själv.

- Nej, nu går vi hem och dricker kaffe va? Sa mormor och tog Lova i handen. Men Lova drog sig snabbt ur greppet och böjde sig ner och tog upp något som hon stoppade i munnen. Snabbt som en vessla. 

- Nej Lova!! Mamma rusade fram och började bända upp Lovas starka små käkar. Fick ut en sten. En stor sten i förhållande till Lovas lilla mun. En len sten, visade det sig. Som det stod "Tänker på dig" på. 

- Bläh! Sa Lova.

**********************************************************************

- Du får ha lite överseende med Livia ibland. Mamma försökte lirka med Lindas medkänsla. Linda fattade det, men hon blev bara så rosenrasande när Livia helt plötsligt tyckte att hennes ängel var skitful. 

- FÖR ATT ALLA - ALLA - ÄNGLAR I DET HÄR JÄVLA LANDET INTE KAN VARA BLONDINER, FATTAR DU VÄL?!!? hade Livia gallskrikit.

- Tänk på allt hon varit med om, fortsatte mamma medan Linda tog ny sats för att försöka få mamma att förstå exakt hur ledsen och arg och sårad hon fortfarande kände sig.

- Änglar ska ju se ut så här! Linda hade stolt visat upp sin rosenkindade ängel för Livia som sa:

- Bläh! Såååå ful!

- Änglar kommer i alla former, sa mamma. Minns du inte att morfar brukade säga det?

Jodå, Linda mindes. Hon mindes också varför mamma hette Therése. Efter Moder Teresa. Mormor hade tyckt att Teresa lät lite trist, så hon hade undrat om de inte kunde pigga upp det med något franskt? Något med en lätt fransk klang? Som Therése? Morfar hade accepterat den kompromissen utan knot.

- De finns där när man minst anar det - änglarna. Sa mamma. Skyddsänglarna som håller sina vakande ögon och vingar över oss. Alltid. Kanske har de till och med kalaskula och flint ibland? Man vet aldrig. Man kan aldrig så noga veta.

Mamma log. Försökte tina upp Linda. Mamma gav sig inte. Hon ville verkligen bevisa att Livia hade haft rätt, tydligen. 

- Nej, jag säger inte att hon har rätt. Jag säger att vi måste förstå att vi inte alltid kan förstå hur det känns att ha gått igenom det trauma och den stora resa och livsomställning som Livia har tvingats göra och...

- Vaddå trauma?!? Undrade Linda.

- Ja, det att hennes föräldrar dödades och så. Att leva i ständig rädsla och få sin trygghet bortryckt på det sättet. Det måste ju göra väldigt ont. Här inne. Mamma pekade på vänster sida av sin blåa kofta. Upptill. Vid hjärtat ungefär.

- Tänk att försöka leva så normalt som möjligt efter det. Fortsatte mamma. Tänk hur det måste kännas att kämpa med att se annorlunda ut i det land som man hoppas ska välkomna en. Det land man hoppas att man snart ska få kalla hemma.

Vid det här laget hade Linda lugnat sig. Satt sig i soffan. Hon blinkade trött. Klippte med ögonen, som det visst hette.

- Förlåt, men jag orkar inte lyssna mer nu. Får jag gå och vila lite?

- Men självklart, sa mamma. Jag ville bara att du skulle se på saken från mer än ett håll. Ibland hjälper det. Mot ilska och halsont och allt möjligt! Det där sista skrattade de båda åt. Ett litet trött skratt från Linda, men ändå.

Linda travade upp till sitt rum. Snarare skrittade med långsamma steg. Hon fattade fortfarande inte varför Livia blivit så sur. Det var ju inte som att alla i hela landet var blonda precis, tänkte Linda och tvinnade en tunn, råttfärgad hårslinga mellan fingrarna. Hon satte lurarna över öronen. Zoomade ut. Lyssnade på de blandade låtar som morfar mixat ihop åt henne. Det hade han gjort inför en sommar när de skulle åka långt. 

- Så att du får uppleva landskapet utanför till ackompanjemang av rätt stämning. Hade morfar Bengt förklarat.

Hur han nu kunde vetat det? Att det böljande, skiftande landskapet utanför skulle stämma in så perfekt på musiken.

Eine kleine nachtmusik. Mozart. När skymningen föll över de stora, tomma fälten.

Welcome to the Cabaret! Precis när de passerade en av alla ljusskimrande stadsgränser.

Hello, is it me you're looking for? När en storögd ko kom så nära inpå, att Linda trodde att hon skulle kunna sträcka ut handen genom den halvöppna bilrutan och klappa den svartvita kroppen nästan helt utan ansträngning. 

- Vad ska vi göra när vi kommer fram? Hade Linda undrat.

Morfar hade böjt sig bakåt, på något märkligt sätt utan att släppa vägen med blicken. Lutade sig liksom förtroligt mot hennes hörn i baksätet och sa:

- Inget. Ingenting. Inget märkvärdigt alls. Vi ska bara vara. Och ta en fika till förstås. Det är när inget verkar hända som allting kan hända, förstår du.

Och Linda förstod. För det blev aldrig långtråkigt tillsammans med morfar, oavsett hur tråkigt de verkade ha det. Även om tiden stod stilla, så stod den stilla på ett intressant sätt i morfars sällskap.

- Ja , han hade en stark närvaro. Linda hade hört mamma säga så på begravningen. Hon hade sagt det med huvudet på sned. Och med ett lurpassande leende på de annars så torra och darrande läpparna. Hon hade sagt det till en tant som Linda aldrig hade sett varken förr eller senare. Bara den där sorgliga dagen i kyrkan hade hon sett henne. Tanten grät. Mycket. Som om hon hade känt morfar Bengt väl. Mamma hade sagt att det var någon från morfars förflutna. Från det förflutna. Och Linda hade fått ytterligare ett ord att slå upp i ordboken. Eller inte.

En stark närvaro. Jag ger dig min moooorgon, jag ger dig min daaag. Den knarriga rösten väckte Linda ur funderingarna. Hon gäspade, läste ett par sidor till i boken om kvinnliga mördare och tog ett stort bett på äpplet som hon plockat med sig från fruktfatet i köket.

- Sover du? Rösten kom från andra sidan rummet. Sooooover duuuuuu? Liiiiiiiinda?

Linda såg ingen. Hörde bara ett pysande, väsande ljud. Hon kunde inte svara. Hur hon än försökte så ville munnen inte lyda. Inte ett knyst fick hon fram.

- Liiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiidaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa?

Sedan tyst. Helt tyst. Knäpptyst. Knäppt tyst. Förutom pysandet. Och väsandet. Och ett och annat litet förstulet pip. Pip. Pip. Pip. Som från en mus. Ovanför, i taket, började den trasiga innerlampan - som ingen orkat byta på ett par dagar - plötsligt att lysa igen. Som i ett trollslag blev det ljust. Alldeles för ljust. Klart och skinande.

- Borde inte du göra klart dina läxor nu? Pappas röst. Han satt där på sängkanten med dammsugarslangen i handen och tittade skeptiskt på en blodig sida som låg uppslagen. Men han sa inget om den, la bara lugnt ifrån sig slangen och slog igen boken och la den på nattygsbordet bredvid. Pappa strök Linda lätt över armen och upprepade ordet läxorna med ett frågetecken efter. 

- Sedan ska jag läsa lite i Solhunden för dig va? Efter korv Stroganoff och mammas goda pilaffris.

- King is kung, vet du. Sa pappa.

- Jag veeeet. Sa Linda och suckade.

Pappa log. Flinade. Undrade om hon drömt något fint?

- Nej. Eller jo. Kanske... Det var något. En mardröm? Linda visste inte. Hon visste bara att hon inte varit rädd. Inte var rädd. Och att hon skulle krama Livia länge, länge när de sågs nästa gång.

/helena

High 5! vintage - Liksom bara i förbifarten

Hittar inte det jag letar efter. Allt annat hittar jag. Förstås. Som vanligt. Men vi kör väl en H5!V ändå, va?

Letar efter exakt rätt nyans på ljus, men den hittar jag inte. Däremot det där gamla, söndriga halsbandet.

Och finaste Waldemarsudde-krukan. Fattar inte vad den gör längst in i prylgarderoben? Jo, det gör jag. Vågar ju inte ha den vårdslöst staplad bland alla andra krukor, den är alldeles för fin för det. Nackdelen är bara att den aldrig blir använd. Den stannar alltid kvar där längst in, får liksom sällan komma fram och glänsa.

Datorn krånglar. Kameran krånglar. Kunde veckan börjat sämre? Ja, det kunde den. Definitivt. Även om det inte känns så när humöret inte är på topp. (Tur att man har en go man som pausar i sitt låttrixande för att pussa på ens sura mun och fixa en uppiggande kopp kaffe med gofika till. Tack, älskling!)

Hittade ändå lite smått och gott. Sådana små ting som man gärna glömmer bort att titta närmre på där ute i second handvärlden. Sådana små saker som jag gärna pratar varmt för. Udda saker. Saker som man hittar en här och en där av. Saker som man kan dekorera med. Bara att blanda och ge liksom. Och blanda igen.

1. Mässingsljusstakar. De slutar aldrig att glänsa, även om de slutar att glänsa. Om ni förstår. Den här kurviga varianten fanns tydligen på IKEA en gång i tiden, prislappen får såklart sitta kvar. 
2. Ingen lek. Jo. En kortlek med matadorer på. Även om jag avskyr djurplågeri så tycker jag ändå att motivet har ett historiskt värde. Och så har de ju så snygga strumpor också. I helt rätt rosa nyans.
3. Siluett. En siluett. Jag har två. Men den andra är det en man på. Och här blev det ju så många män ändå. Typ femtiotvå eller så.
4. Waldemarsudde. En vacker plats. Och en numera klassisk kruka. Tänker att den passar extra bra nu framåt advent. Med blåbärsris i, eller något annat småkvistigt.
5. Pärlor för svin? Nej, för att dekorera med. Som små iskristaller. Frost. Nysnö. Skare. Och andra vackra ord med snö i. Men ingen snöglopp. Ingen modd. Inget slask.

<3
/helena

ps Skosnören och gummiband. Så står det på lappen där jag funderar över vad jag ska visa i en H5!V som ska handla om just saker som man nästan bara går förbi utan att lägga märke till i second handhyllorna. Tur för er att jag hittade lite roligare saker att visa upp i det sammanhanget, va? Finare och förhoppningsvis mer inspirerande.

I början var ordet. Och i slutet.

Jag gillar att ha kameran med mig när jag går ut och betraktar omvärlden, som ni vet. Den hjälper mig att se saker på andra sätt. Se det invanda på nytt. Och. Att se sådant som egentligen inte finns. Som den stora guden i en helt vanlig vägskylt. (Och jag som inte ens tror på henne/honom speciellt mycket...).

Som en snygg kon. Eller är det konst? Kon-st. Eller bara en snygg kon?

Är en lyktstolpe som ligger ner fortfarande en lyktstolpe? En konstig tanke, kanske, men de måste ju också få tänkas ibland.

Färdiga ord gör mig så trött ibland. Alltså färdiga sanningar. Jag tror man måste hitta sina egna. Alltså först leta. Sedan hitta. Fast jag gillade ändå de här orden.

Inte bara för att de fanns i fönstret till den lilla fina blomsteraffären, men det hjälpte ju till. Kanske var det Anita själv som kom förbi, någon trevlig dam svepte i alla fall förbi när vi satt där utanför och åt årets sista pinnglass. Eller inte. Kanske var det bara den näst sista.

Kan det finnas något bättre sätt att ta skydd ifrån regnet än under en stor gran? Ja, faktiskt. Under TVÅ stora granar. De stod där så nära, nära intill och liksom höll i varandras grenar. Som om de kramades.

Varför dras jag så ohjälpligt till det fula? För att det ofta är så mycket intressantare än det vackra och tillrättalagda? Ja. Jo. Och för att det fula sällan är fult egentligen. Allt beror ju på hur man ser på saken.

Det var det. Några luftiga steg och några matchande tankar till. Och förresten fångade jag precis den där bilden som jag inte visste att jag skulle fånga. Kameran överraskade mig, igen. Och. Kanske får ni också se den så småningom. Jo. Det tror jag nog.

<3
/helena

ps - Himlen är stålgrå, sa mannen. Och det var den verkligen. Inte så där på ett slags hitte-på-vis. Inte så där sökt, som när man letar efter en effekt, ett ord som låter bra. Som grafit. Eller antracit. Den var stålgrå. På pricken.

pps "Let your dream be bigger than your fears and your actions speak louder than your words". Så stod det, i det lilla, blommande skyltfönstret.

Och jag håller med, såklart, även om jag tänker att ord också måste få vara stora och högljudda ibland. För annars skulle vi ju inte ha något vettigt att läsa i alla böckerna som vi aldrig hinner läsa. Och alla författarna, hur skulle de hinna skriva allt det där braiga om de var ute och utagerade hela tiden. För att kunna skriva måste man hitta lugnet och ron - också. Annars låter orden sig inte hittas.

Vad ska ni göra med eran timma?

Ur handled är tiden? Hehe.

 
Tänkte att man kanske kunde ha den minimala moraklockan som armband också? Men nej, det kan man nog inte.

Tog den - som vanligt - runt halsen istället.

Tänkte att det nog skulle skulle påminna någon därute om att tiden är dyrbar eller så. Men det enda som hände var att det gamla läderbandet gick sönder och själva klockan for in under en glasmonter. Äsch. Men när jag lutade mig ner för att få tag i den flyende tiden... Då... ...fick jag en extra noggrann titt på bubblorna i glaset signerat Höglund. En fin vas. I brunt. Eller snarare i amber. Liksom bärnstensfärgad, med sina levande bubblor fångade i den stillastående tidsrymden där inuti. Hoppas att någon fångar både bubblorna och vasen.

Som en tidskapsel, alla sakerna. Höglund-vasen och alla de andra tingen vi strosade förbi. Egentligen tycker jag ju inte om att trängas där i lönetider, men ibland får man göra undantag. Tänkte mig att det var ett bra sätt att utnyttja den där timman som vi får tillbaka. En hel timma att spara till något särskilt. En återvunnen timma.

Gillade tavlan med en grupp musiker på en scen. En liten, liten tavla bara. Men musiken däri, i tavlans själva epicentrum, kanske tog över hela ljudrummet en gång i tiden? Och överväldigande sin publik?

En sjöstjärna i glas. Nästan en sådan som jag redan har. Men den här var också fin. Lite mindre. Kanske ett barn? En ättling till min. Hoppas att någon låter den få simma med hem sen.

Snödroppen och skogsnävan. Som ett litet, animerat herbarium. Så passande för en modern barnrumsvägg anno 2020, tänkte jag, när jag bläddrade förbi de två tidstypiska motiven.

Mannen provade ett par vinterkängor. Men de var för stora. Eller om det var hans fötter som var för små. Anyway. Synd. För de var snygga och såg nästan oanvända ut. Ingen hade haft dem tillräckligt länge för att ha hunnit doftmarkera... Kanske hade de tillhört en filbunke. En sådan som inte låter sig stressas så lätt. En sådan vars fötter sällan doftar svett...

Så många adventsljusstakar. Gillade en rund i kopparfärgad metall. En sådan där du kan ställa lite större ljus. Och en liten klockformad lampa. Guldfärgad. Men stjärnformade hål, för ljuset att lysa ut ur. Strålande fin.

Böcker med stelnade ansiktsuttryck. Spöken och gastar och Lilla spöket Laban. Och läslusten som ett sken i barnens ögon? Eller är det bara ett önsketänkande? Eller såg vi bokstavligen läslusten i busungarnas blickar? Jo. Jag tror faktiskt det. Jag vill i alla fall tro det.

- Nu går vi och fikar va? Den unga mamman lutade sig ner mot flickan som längtansfullt lät leksaksaffärens ljus reflekteras i hennes glada iris.
-Nähä, du vill gå in där först va? Mamman förstod. Mamman fick vänta på sitt kaffe med dopp. En liten stund till. Och det gjorde hon nog gärna.

Och det slog mig, när jag såg den lilla tjejens blick - att precis så gjorde ju jag: Tog en tur i mina "leksaksaffärer". Lät blicken vandra mellan allt småsegt (sådant som man ser överallt) och mer välbevarat, udda godis. Välsmakande vintage. Mmm.

En väl spenderad timma.

Vad ska ni göra med eran timma? Spara den till jul? Eller slösa upp den på något oemotståndligt ögongodis?

<3
/helena

ps Lite off topic kanske, men ändå. Om ni har tre timmar över tycker jag att ni ska se Fallet Hammarskjöld (finns på SVT Play ett bra tag till).

Tala om skräck - på riktigt. En dansk filmare och en svensk amatördetektiv söker sanningen om det som hände en man som i sanning ville förändra världen till det bättre. Om det som sägs här är sant, om ALLT som sägs här är sant, då är det här en av de läskigaste dokumentärer jag har tagit del av. Ge inte upp, om det känns segt efter en timma eller så, det blir bättre. "Bättre", alltså. Välgjort, med en humoristisk vinkel. Även om det som kommer fram är allt annat än komiskt.

Ett sista lövely löv

"... Jag satt en eftermiddag om våren i möte i det rum som varit Gerard Bonniers. Det var där jag hade träffat honom när jag som ung och förhoppningsfull skrivande människa första gången kom till förlaget. Nu var Gerard för länge sedan död och jag såg ut över Adolf Fredriks kyrkogård i aprils sena lövsprickning. Jag tappade tråden i våra överläggningar om bilderna till min biografi över Clas Bjerkander. Därnere såg jag en pojke. Han satt på en gräsklippningsmaskin som han körde runt med som en radiobil på tivoli. Han rundade suveränt gravstenarna, gång på gång och allt närmare för att komma åt gräset så som en vuxen man försöker komma åt skäggväxten på besvärliga ställen. Kanske önskade han att gravarna inte hade funnits. Det hade gått fortare då. ..."

/ur Gubbas hage
av Kerstin Ekman
Albert Bonniers Förlag
2018


Jag har just lånat om den. Vi har inte hunnit gå så långt längs Kerstin Ekmans stigar än. Men jag kan inte låta bli att bläddra fram en bit, det är så svårt att välja ut ett stycke att dela med er. Bokbladen är fyllda av så mycket kärt och vackert och delbart.

Det här är första gången jag följer hennes tankebanor på nära håll. Här går man lättsamt bland alla blåa veronikor och smörigt smöriga smörblommor. Har blir det också en aning snårigare att följa med, när du inte känner dina gamla greker och romare på handens fem, men det gör inget, för du går ändå aldrig helt vilse. Du leds hela tiden framåt och bakåt av kärleken till det som föds och återföds. Du hittar hem. Även om vissa delar av texten vilar på (o)känd historisk mark och på känslan/känslor för det som farit/varit.

"I Iliaden är löven på träden en påminnelse om att människor är otaliga som löv och dödliga. Återfödelsen finns men bara i biologisk mening:

'Likasom löven i skog, så äro ock människosläkten; löven de sållas av vinden på jord, men andra i stället skjuter den återgrönskande skog, när våren är inne: så står ett människosläkte i växt, och ett annat försvinner.'

Men det finns en homerisk syn som visar att det vilda faktiskt kunde få sångaren/diktaren att gripas av förtjusning. När Odysseus kommer fram till ön Ogygia ligger nymfen Kalypsos grotta i en frodig skog av poppel, al och doftande cypress. ..."

Lite så. Vi förs varsamt mellan det djupt personliga och det redan (be)lästa ordet. Här finns herdediktning, pastoral och idyll, men också skogsmaskinens ovarsamma framfart bland unik flora och fauna. Det är en fröjd att röra sig i samma landskap som Kerstin Ekman. En sann ynnest att följa i en verklig naturkännare - och naturälskares - spår.

<3
/helena

ps Själv ler jag åt de sista löven. De är så ljuvliga att betrakta, när de faller. Fallet blir ju inte så farligt när vi vet att det lurar en ny vår runt hörnet. En ny lövsprickning. Så. Jag kan inte låta bli att le åt fallet. Särskilt när det stora trädet låter sina löv mellanlanda hos det mindre strax bredvid. De alltför stora löven vilar en kort stund på de alltför tunna grenarna. Som om det lilla trädet låter de stora löven få en snällare färd mot marken.

Syster Yster & lite stök i vårt kök

Hej.

Mannen håller på och förbereder inför Fars dag. Han sa något om ett quiz. Vet inte riktigt vad han ska fråga om? Mer än när allt firandet av alla papporna började. När och var. Vet ni när? Annars får ni väl grunna, det är ju ett tag till innan det är dags. Ett litet tag.

Jag fotar framåt, som jag brukar kalla det. Längre fram än fars dag. Tänker storhelg. Den stora röda, ni vet.

En gullig katt måste ju bara få vara med på bild. Eller två.

Hej då.

:)
/helena

ps Det är väl ingen som har missat att det är raggsockans dag idag, va? Eller? Jo. Det är nog någon som har missat det - väderguden. Termometern visar ljummen luft, hela 16 plusgrader och ljusblå himmel på det. Fast nyss gick det förbi någon utanför som hade både mössa och en halsduk virad flera varv runt halsen... Vem vet, kanske hade hen raggsockar också, någonstans där under alla de andra vinterkläderna.