"... Jag satt en eftermiddag om våren i möte i det rum som varit Gerard Bonniers. Det var där jag hade träffat honom när jag som ung och förhoppningsfull skrivande människa första gången kom till förlaget. Nu var Gerard för länge sedan död och jag såg ut över Adolf Fredriks kyrkogård i aprils sena lövsprickning. Jag tappade tråden i våra överläggningar om bilderna till min biografi över Clas Bjerkander. Därnere såg jag en pojke. Han satt på en gräsklippningsmaskin som han körde runt med som en radiobil på tivoli. Han rundade suveränt gravstenarna, gång på gång och allt närmare för att komma åt gräset så som en vuxen man försöker komma åt skäggväxten på besvärliga ställen. Kanske önskade han att gravarna inte hade funnits. Det hade gått fortare då. ..."
/ur Gubbas hage
av Kerstin Ekman
Albert Bonniers Förlag
2018
Jag har just lånat om den. Vi har inte hunnit gå så långt längs Kerstin Ekmans stigar än. Men jag kan inte låta bli att bläddra fram en bit, det är så svårt att välja ut ett stycke att dela med er. Bokbladen är fyllda av så mycket kärt och vackert och delbart.
Det här är första gången jag följer hennes tankebanor på nära håll. Här går man lättsamt bland alla blåa veronikor och smörigt smöriga smörblommor. Har blir det också en aning snårigare att följa med, när du inte känner dina gamla greker och romare på handens fem, men det gör inget, för du går ändå aldrig helt vilse. Du leds hela tiden framåt och bakåt av kärleken till det som föds och återföds. Du hittar hem. Även om vissa delar av texten vilar på (o)känd historisk mark och på känslan/känslor för det som farit/varit.
"I Iliaden är löven på träden en påminnelse om att människor är otaliga som löv och dödliga. Återfödelsen finns men bara i biologisk mening:
'Likasom löven i skog, så äro ock människosläkten; löven de sållas av vinden på jord, men andra i stället skjuter den återgrönskande skog, när våren är inne: så står ett människosläkte i växt, och ett annat försvinner.'
Men det finns en homerisk syn som visar att det vilda faktiskt kunde få sångaren/diktaren att gripas av förtjusning. När Odysseus kommer fram till ön Ogygia ligger nymfen Kalypsos grotta i en frodig skog av poppel, al och doftande cypress. ..."
Lite så. Vi förs varsamt mellan det djupt personliga och det redan (be)lästa ordet. Här finns herdediktning, pastoral och idyll, men också skogsmaskinens ovarsamma framfart bland unik flora och fauna. Det är en fröjd att röra sig i samma landskap som Kerstin Ekman. En sann ynnest att följa i en verklig naturkännare - och naturälskares - spår.
<3
/helena
ps Själv ler jag åt de sista löven. De är så ljuvliga att betrakta, när de faller. Fallet blir ju inte så farligt när vi vet att det lurar en ny vår runt hörnet. En ny lövsprickning. Så. Jag kan inte låta bli att le åt fallet. Särskilt när det stora trädet låter sina löv mellanlanda hos det mindre strax bredvid. De alltför stora löven vilar en kort stund på de alltför tunna grenarna. Som om det lilla trädet låter de stora löven få en snällare färd mot marken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar