I början var ordet. Och i slutet.

Jag gillar att ha kameran med mig när jag går ut och betraktar omvärlden, som ni vet. Den hjälper mig att se saker på andra sätt. Se det invanda på nytt. Och. Att se sådant som egentligen inte finns. Som den stora guden i en helt vanlig vägskylt. (Och jag som inte ens tror på henne/honom speciellt mycket...).

Som en snygg kon. Eller är det konst? Kon-st. Eller bara en snygg kon?

Är en lyktstolpe som ligger ner fortfarande en lyktstolpe? En konstig tanke, kanske, men de måste ju också få tänkas ibland.

Färdiga ord gör mig så trött ibland. Alltså färdiga sanningar. Jag tror man måste hitta sina egna. Alltså först leta. Sedan hitta. Fast jag gillade ändå de här orden.

Inte bara för att de fanns i fönstret till den lilla fina blomsteraffären, men det hjälpte ju till. Kanske var det Anita själv som kom förbi, någon trevlig dam svepte i alla fall förbi när vi satt där utanför och åt årets sista pinnglass. Eller inte. Kanske var det bara den näst sista.

Kan det finnas något bättre sätt att ta skydd ifrån regnet än under en stor gran? Ja, faktiskt. Under TVÅ stora granar. De stod där så nära, nära intill och liksom höll i varandras grenar. Som om de kramades.

Varför dras jag så ohjälpligt till det fula? För att det ofta är så mycket intressantare än det vackra och tillrättalagda? Ja. Jo. Och för att det fula sällan är fult egentligen. Allt beror ju på hur man ser på saken.

Det var det. Några luftiga steg och några matchande tankar till. Och förresten fångade jag precis den där bilden som jag inte visste att jag skulle fånga. Kameran överraskade mig, igen. Och. Kanske får ni också se den så småningom. Jo. Det tror jag nog.

<3
/helena

ps - Himlen är stålgrå, sa mannen. Och det var den verkligen. Inte så där på ett slags hitte-på-vis. Inte så där sökt, som när man letar efter en effekt, ett ord som låter bra. Som grafit. Eller antracit. Den var stålgrå. På pricken.

pps "Let your dream be bigger than your fears and your actions speak louder than your words". Så stod det, i det lilla, blommande skyltfönstret.

Och jag håller med, såklart, även om jag tänker att ord också måste få vara stora och högljudda ibland. För annars skulle vi ju inte ha något vettigt att läsa i alla böckerna som vi aldrig hinner läsa. Och alla författarna, hur skulle de hinna skriva allt det där braiga om de var ute och utagerade hela tiden. För att kunna skriva måste man hitta lugnet och ron - också. Annars låter orden sig inte hittas.