Vad ska ni göra med eran timma?

Ur handled är tiden? Hehe.

 
Tänkte att man kanske kunde ha den minimala moraklockan som armband också? Men nej, det kan man nog inte.

Tog den - som vanligt - runt halsen istället.

Tänkte att det nog skulle skulle påminna någon därute om att tiden är dyrbar eller så. Men det enda som hände var att det gamla läderbandet gick sönder och själva klockan for in under en glasmonter. Äsch. Men när jag lutade mig ner för att få tag i den flyende tiden... Då... ...fick jag en extra noggrann titt på bubblorna i glaset signerat Höglund. En fin vas. I brunt. Eller snarare i amber. Liksom bärnstensfärgad, med sina levande bubblor fångade i den stillastående tidsrymden där inuti. Hoppas att någon fångar både bubblorna och vasen.

Som en tidskapsel, alla sakerna. Höglund-vasen och alla de andra tingen vi strosade förbi. Egentligen tycker jag ju inte om att trängas där i lönetider, men ibland får man göra undantag. Tänkte mig att det var ett bra sätt att utnyttja den där timman som vi får tillbaka. En hel timma att spara till något särskilt. En återvunnen timma.

Gillade tavlan med en grupp musiker på en scen. En liten, liten tavla bara. Men musiken däri, i tavlans själva epicentrum, kanske tog över hela ljudrummet en gång i tiden? Och överväldigande sin publik?

En sjöstjärna i glas. Nästan en sådan som jag redan har. Men den här var också fin. Lite mindre. Kanske ett barn? En ättling till min. Hoppas att någon låter den få simma med hem sen.

Snödroppen och skogsnävan. Som ett litet, animerat herbarium. Så passande för en modern barnrumsvägg anno 2020, tänkte jag, när jag bläddrade förbi de två tidstypiska motiven.

Mannen provade ett par vinterkängor. Men de var för stora. Eller om det var hans fötter som var för små. Anyway. Synd. För de var snygga och såg nästan oanvända ut. Ingen hade haft dem tillräckligt länge för att ha hunnit doftmarkera... Kanske hade de tillhört en filbunke. En sådan som inte låter sig stressas så lätt. En sådan vars fötter sällan doftar svett...

Så många adventsljusstakar. Gillade en rund i kopparfärgad metall. En sådan där du kan ställa lite större ljus. Och en liten klockformad lampa. Guldfärgad. Men stjärnformade hål, för ljuset att lysa ut ur. Strålande fin.

Böcker med stelnade ansiktsuttryck. Spöken och gastar och Lilla spöket Laban. Och läslusten som ett sken i barnens ögon? Eller är det bara ett önsketänkande? Eller såg vi bokstavligen läslusten i busungarnas blickar? Jo. Jag tror faktiskt det. Jag vill i alla fall tro det.

- Nu går vi och fikar va? Den unga mamman lutade sig ner mot flickan som längtansfullt lät leksaksaffärens ljus reflekteras i hennes glada iris.
-Nähä, du vill gå in där först va? Mamman förstod. Mamman fick vänta på sitt kaffe med dopp. En liten stund till. Och det gjorde hon nog gärna.

Och det slog mig, när jag såg den lilla tjejens blick - att precis så gjorde ju jag: Tog en tur i mina "leksaksaffärer". Lät blicken vandra mellan allt småsegt (sådant som man ser överallt) och mer välbevarat, udda godis. Välsmakande vintage. Mmm.

En väl spenderad timma.

Vad ska ni göra med eran timma? Spara den till jul? Eller slösa upp den på något oemotståndligt ögongodis?

<3
/helena

ps Lite off topic kanske, men ändå. Om ni har tre timmar över tycker jag att ni ska se Fallet Hammarskjöld (finns på SVT Play ett bra tag till).

Tala om skräck - på riktigt. En dansk filmare och en svensk amatördetektiv söker sanningen om det som hände en man som i sanning ville förändra världen till det bättre. Om det som sägs här är sant, om ALLT som sägs här är sant, då är det här en av de läskigaste dokumentärer jag har tagit del av. Ge inte upp, om det känns segt efter en timma eller så, det blir bättre. "Bättre", alltså. Välgjort, med en humoristisk vinkel. Även om det som kommer fram är allt annat än komiskt.