En något sträng pepparkaksgubbe

- Jaha, är hösten verkligen helt slut nu då? Ser han ut att tänka, den lille pepparkaksgubben. Och det är inte utan att jag förstår honom. För höstrusket har hållit på ovanligt länge i år, tycker jag. Åtminstone här i de lite sydvästligare delarna. Tur för mig, som älskar hösten.

Så även om det snart, snart är dags att sjunga: - Det är en ros utsprungen... Om ni nu gillar att sjunga förstås, i år har jag tänkt hinna julsjunga ikapp med både Dylan och Enya (där spåret 'Trains and winter rains' känns mer än passande denna regniga höstvinter) och så klassiska Rat Pack förstås, helst någon dag innan dan före dan. Som sagt, även om det börjar lacka så smått så kommer hösten förmodligen fortsätta att ta plats härinne ett tag till. I olika former. Vid sidan av allt det förväntansfullt juliga. Mer än så säger jag inte om det - nu. Ni får wait and see.

"... 1958 anställdes Thomas Hellström, ytterligare en vinstlott för Nittsjö och ..."
 

Så står det att läsa på signaturer.se. Läs mer om min lilla runda, bruna vas' ursprung här! Den påminner mig förresten lite om Gunnar Sträng - med sina hängslen.

Vasen köpte jag på Myrorna förra året, som en slags för tidig julklapp till mig själv. Tror att den kostade en tjuga eller så. Även om många av THO's keramiska verk kan bli mycket dyrare. Såg en numrerad uggla skymta förbi på en Traderaauktion - den var uppe i en bra bit över fyrsiffrigt!

Igår, på loppisen, såg jag en lite naggad tjäder (eller orre?). Och en liten, liten söt vit hare (eller kanin?) som de ville ha 150 kronor för.

Men allra mest påminner den lilla rundlagda vasen mig om att något av det bästa med den här tiden är pepparkaksdoften. Den som slinker ut ur köpeburken i små kryddigt aromatiska dunster, när man smyglyfter lite på locket. Nyåkers, gå gärna in och läs lite pepprigt, kryddig historia här!, deras alldeles lagom stora hjärtan - har ni smakat dem? Såå goda att det inte finns någon anledning för en tjej, nåja kvinna då, som bara utrustats med en alldeles lagom mängd energi, att greppa pepparkaksmåttet i år. Lite längre fram hoppas jag orka baka favoritsnällkakan No 1 för alla oss mjukisar - mmmm, mmmmjuk pepparkaka.


Nu önskar, pepparkaksgubben och jag, er alla en skön start på adventhelgen. Samtidigt som jag strax ber mannen sätta på den julmusik han helst föredrar att lyssna på, redan nu. Jag tror jag vet vad det blir.
:)
/helena



ps Sedan återstår det bara att tänka ut vilken av sommarens två auktionsfyndade adventsljusstakar som ska stå var. Ja, var? Bara, var ordet. Jo, sedan kan ni ju se vasens hängslen skymta fram lite mer här!, i inlägget om den ransonerade brickan, om ni nu hinner mellan adventsbestyren.

Spontant

Om någon tidigare ikväll hade sagt till mig att jag skulle köpa: en ganska ful, blommig plastkruka och en vit Goebel-porslinsduva, båda ifrån gamla West Germany, på välgörenhetsloppisen idag. Då hade jag inte trott på denne någon. Jag hade förmodligen skrattat den mitt i ansiktet (som någon uttryckte det på teve häromkvällen).

Och hade denne någon sedan framhärdat och sagt: - Vänta lite här nu, jag är inte klar än... Då hade jag förmodligen förberett mig på att lägga mig dubbelvikt av asgarv.

- Vänta lite här nu, jag är inte klar än, du köpte ju den där lilla mystiska grunkan i avskavt nysilver också, som ingen människa vet vad du ska ha till. Då hade jag definitivt börjat asgarva.

Om någon dessutom hade påstått att loppiskassen sedan, på hemvägen, innehöll en bok med julevangeliet i. Nänä. En superduper ful tavla som jag redan har börjat kalla för; tack-för-maten-den-var-säkert-jättegod-tavlan. Två små trätomtenissar med fyra alldeles oemotståndligt rosa kinder. Om någon hade påstått det, då hade jag nog brutit ihop fullständigt. Gapflabbat.

Som grädde på det berömda moset, som om det inte redan var nog, så sa någon att du skulle föreviga lite av förödelsen med en mörk, skuggig bild på ett halvsunkigt diskställ. Ha ha ha ha. Jag klarar inte mer. Snälla nån, sluta!

Men om någon sedan hade slutklämt i med att "hela det här loppiskalaset" inte kostade mer än 60 kronor sammanlagt, då hade jag förmodligen blivit helt tyst. Knäpptyst. Möjligtvis hade det slunkit fram ett litet - oj.




Skrattar bäst som skrattar sist.
:)
/helena



ps Detta var ett inlägg i avdelningen: Man vet aldrig när hon slår till - den spontanta tanten. Spon-tanten. Se upp för henne! Det är hon som hindrar en från att köpa allt det där snygga, läckra, som man egentligen hade tänkt köpa. Som de där rosa, mycket lätt begagnade, julkulorna.

Mumsspel

Ragnar Östberg. Ragnar Östberg! Bry er inte om mig, jag försöker bara memorera - Ragnar Östberg. Skaparen av vår huvudstads stilfulla stadshus. Kontroversiellt då - när det byggdes. Med all sin guldmosaik, bl.a. Bestämde mig i fredags att jag aldrig skulle glömma det namnet igen. Ragnar Östberg. Tror ni att det sitter nu? Förmodligen ända fram till Nobelmiddagen. Kanske.

Kommer ni ihåg att Martina berättade för Kristian och Fredrik, att Erik hade velat köpa ett praktverk - om just Stadshuset och Ragnar Östberg - men att hon hade tyckt att det var för dyrt? Hon verkade ångra sin sparsamhet när hon satt där i kupén. Och jag undrar om det finns något sådant praktverk att låna på bibblan? I så fall ska jag nog göra det.

Luuk, Lindström och Haag är efternamnen, om ni inte kom på det. Och programmet är förstås alla generationers ( i alla fall enl. diverse analyserande tidningsartiklar) favoritfredagsmysprogram; 'På Spåret'. Det var egentligen inte det jag hade tänkt berätta om, men om ni missade fredagens resrysare, så tycker jag att ni borde åtgärda det bums! Bara en sådan sak som att få höra Hoa-Hoa:s "tugg", borde vara värt licenspengarna.

I alla fall, det var en natt förra helgen, jag satt uppe en stund extra efter att mannen hade called it a day, och hittade en repris av 'Historieätarna'. Ett program som klippt och skuret för en historiejunkie som mig, kunde man kanske tänka. Men på något sätt har jag ändå lyckats missa det. Tills jag såg reprisen om 70-talet, min tidigaste barndoms älskade årtal. Oj, vad kul det var! Oj, vad kul och intressant det var! Med en extra tilltufsad, och ständigt kedjerökande, version av redan nämnde herr Haag. Och med Lotta Lundgren som hans mycket passande om än fiktiva TV-fru. (Gissar att han inte vill byta ut sin begåvade, coola IRL-fru - hon är ju så himla bra på resmålsfrågor också...)

Visst var maten lite färglös då, i min barndoms bruna bönorland, och bristen på färska grönsaker minns min inre sjuåring med gaffeln petandes i de smått överkokta och med precision perfekt tärnade morötterna väl, men att det serverades så mycket kall och smaklös mat - kattmat - sa någon - det minns jag inte. Urk på burk, liksom.

I kväll tar de sig tydligen an den oscarianska eran. Få se om jag hinner se det - "live". Tack gode gud för play! 'Antikjakten' sänds dessutom samtidigt på åttan. Håhåjaja. Alla dessa I-landsproblem.

Mycket Erik Haag blir det. Inte mig emot.
:)
/helena




ps Vad gjorde man om man vaknade upp mitt i natten på 70-talet? Och inte kunde somna om, menar jag. Ja, inte kunde man hitta en repris av 'Historieätarna' på TV:n i alla fall. Ingen repris alls, inget program alls faktiskt. Vad gjorde man då då? Drack ett glas mjölk? Läste en bok? Hm. Vi funderar vidare på det medan vi lyssnar, klick!, lite på 'Teknikens under', tycker jag. Eller ni får lyssna, jag ska försöka hinna in en sväng på en loppis, innan den hinner stänga, först.

För övrigt det allra bästa LIVE-band, som jag har upplevt - Wilmer X. Och då har jag ändå sett både U2 och en del annat smått & gott. Lyssna nu. (Vet inte riktigt varför det är en rosa panter? på bilden, men det här var i alla fall den bästa ljudmässiga versionen som jag kunde hitta.)

Toppen

Det här underbart vackra vattentornet alltså. Det förföljer mig. Jag ser det lite överallt. På foton. På motivtallrikar. På målningar. Och nu senast på ett - broderi?!

Jo, det är sant. Det var på en välgörenhetsloppis för ett par veckor sedan. I en sådan där fin gammal oval ram satt detta vattentorn amatörmässigt - på ett mycket charmigt sätt - insytt. 1900 står det högst upp på tornet. Så äldre än så kan nog broderiet inte vara.

Det ligger så fint också. Omgivet av en massa lövträd så ser man det nästan inte alls under lövsäsongen. Medan man nu ganska enkelt kan se det ståta utan något förföriskt, grönt sommarhalvårsgarnityr i vägen. Och såå kallt var det inte. Även om mannen tyckte det. Han gör åkarbrasor på bilderna, om ni undrar. Om ni scrollar snabbt upp och ner, så ser ni det nog.

- Måste du fota varenda liten detalj? Jag fryser faktiskt, sa mannen.

- Va? Vad sa du? Vaddå detaljer? Det gör jag väl inte? sa jag.

- Jag går i förväg, fnös (frös) mannen.

Det var den där trappan som gjorde att det knäckte till lite i mitt ömtåliga knä igen. Ni kommer kanske ihåg när jag fick spendera en stor del av förra hösten at Wounded Knee? I alla fall, jag skulle nödvändigtvis upp och titta på den där innergården. Det var minnet av en konsert med ett då, för femton år sedan kanske, lokalt superpoppis band och några andra band som gjorde att jag ville kika in. På den tid som flytt, eller nåt.

Ha, ha! Jag skrattar inte åt mitt onda knä. Nä, nä. Utan åt den lille overallklädde pojken som - till skillnad från vissa andra - sprang på mycket små och lätta ben uppför trapporna. Tittade sedan storögt in mellan gallren, ryckte i låset, vände sig om mot sin farmor/mormor och utbrast; - De vill inte släppa ut oss! Ha, ha och jag som inte ens visste att vi var inlåsta. Så kul, med olika perspektiv på tillvaron.

Hejdå, gamla fina vattentorn! Vi ses säkert snart igen. Om inte förr, så när någon rik helt främmande knös äntligen har bestämt sig för att låta just mannen & mig ärva ett av de där vackra, stora husen, som har äran att få ha den här utsikten - varje dag. Men det är klart, det finns ju ett par lägenhetshus där nedanför också. Annars får man väl helt enkelt fortsätta att stirra på det genom bilrutan. På sin väg mellan punkt B och punkt A.



Tackar som frågar, jag mår lite bättre. Inte toppen kanske, men ändå. Efter att ha tittat ikapp mig på 'Antikjakten', så funderar jag på att beta av ett par missade 'Hustoppen'-avsnitt. Vi får se. En del av de där nyaste husen tycker jag är lite sterilt tråkiga, även om det kan vara intressant att höra om hur de har tänkt runt det rent arkitektoniska.
:)
/helena



ps Här kan ni titta på mitt (och fotograf Bergmans) gamla svart/vita foto på tornet i fråga. Ni vet, det där de vinterlekande barnen verkar skida uppför trapporna. Det kanske är bättre för knäna? Och här inne på Myrorna sågs det också skymta förbi. Vattentornet alltså, inte knät.

First Aid Kit

Hej vänner!

Här sitter jag och försöker kurera mig. Genom att titta på House. Det är väl en halvbra idé, om ens det, när man känner sig - halvbra. Ja, att bli ytterligare medveten om hur många sjukdomar som det faktiskt finns där ute. Oändligt, verkar vara ett ord som passar här. Så nu när inte det hjälpte, så provar jag med det bästa som finns; ljudterapi.

Kanske blir jag inte direkt friskare av First Aid Kit's ljuvt nostalgiskt lindrande stämmor, men definitivt lite harmoniskare. Och vem vet vad det där dammiga stoftet innehåller egentligen, det som de släpper ut ur den där magiska kistan? Kanske är det stoftet som skapar drömmar? Friska drömmar. Oj, vilket svammel. Kanske bäst att kolla febern innan jag går och lägger mig igen?

Men först lite mer magiskt musikaliskt stoft.

:)
/helena



ps Och om jag vaknar med varm panna in the wolf-hour, då håller de mig nog sällskap en stund till.

Men orden är ljusa

Föränderlighet. Ett ord som inte förändras skulle man lite vitsigt kunna uttrycka det. Jag tänker på allt som har förändrats de senaste, låt oss säga, 20 åren. De år då jag har kunnat kalla mig vuxen - om jag velat. Och ibland har jag velat det. :)

Konstanter. Saker som aldrig riktigt förändras, känns det som. Som vädret, det ganska konservativa vädret. Årstiderna som utför sina skiftningar med årligt återkommande precision. Trots larmrapporter om ozonhålens vara eller icke vara. De ständigt stigande graderna och alla isar som smälter. En del saker förändras ändå inte, tänker jag, när jag läser mannens ord. De som skrevs för, låt oss säga, 20 år sedan.

MÖRK ÅRSTID
 

det är trist
vädret alltså
vårt käraste samtalsämne
blaskigt och dant
vinden viner runt våra knutar
det är ännu mörkt när vi går upp
på morgnarna
och mörkt när vi kommer hem
efter våra arbeten
och vi får en liten aning om den vintern
vi borde ha haft
med sitt lite lättande snövita ljus
som lyft atmosfären åtminstone
ett par aningar
det känns tungt att leva
under den mörka årstiden
tur för mig
att jag åtminstone har vår
i min själ
och dig att tänka på
så att mitt hjärta slår mig varm
 

/av Mannen




:)
/helena


ps 'Junge mit der Lanterne' heter konstverket av Ferdinand Georg Waldmüller (1793-1865) som finns avbildat på mitt lilla vykort. Vill ni öva tyskan så står det säkert en massa intressant om denne österrikiskfödde konstnär här! på wiki. Om ni bara vill bli ytterligare lite varmare i hösthjärtat och lite, lite ljusare i skumtimmesjälen så tycker jag att ni skall klicka in er och titta på den här målningen; 'Die Erwartete' från 1860 av samme Waldmüller. Vilka färger! Vilken himmel! Vilket ljus! Och det syns verkligen att hon är efterlängtad!

Nu börjar de krypa upp ur de skumma vrårna

Vissa år har jag överöst hemmet med blommor, redan vid advent. Och sedan fyllt på med fler, mer, allt eftersom det har närmat sig dagarna J. Men i år blir det nog inte så. Dels har jag inte råd att köpa så mycket blommor just nu, dels har jag hittat så många andra "blomlösningar", där ute i min favoritdel av handlingen. I första hand i andra hand, som vi säger. Döda blommor, skulle kanske en del säga. De kan kanske inte mäta sig med de levande, men de kommer inte heller någonsin att vissna, säger jag då.

Som de här tavlorna, de har inte hittat fram till sina rätta (gärna lite ljusare va?) platser än, men de är på väg. De har bara mellanlandat liksom, de vilar sig lite bara. Bidar sin tid. 'Aller Press 1957' står det på de stilistiskt femtiotalsriktiga illustrationerna. (Se bara på den Signe Persson-Melin inspirerade hyacintkrukan!)

Namnet 'Lagesson' tyder jag den snirkliga signaturen, på bilderna, till.

Tyvärr hittar jag ingen som helst info här inne på webben. Får kanske utöka mitt avancerade sökande till referensböckernas ännu ej försvunna värld. Eller kanske är det någon av er som vet något? Vem var Lagesson? Är bilderna några som har hämtats ur en veckotidning? Eller är det så att Aller Press bara har tryckt dem - för vidare distribution?

Tulpan, ros, nejlika och hyacint - det tycker jag är fint! Och några till. En del som doftar - vår!

Även om det väl inte finns någon ljuvligare doft än den pikanta pepparkaks kryddkvartettens, just nu.
:)
/helena



ps På tal om Signe Persson-Melin, så hittade jag en intressant sida här! Med en del av hennes produkter, till försäljning. Titta bara på de här lerkrukorna, för Nittsjö, med växtmönster. (Om jag förstår det hela rätt så går de att beställa via sidan för hemfrakt - också) De skulle säkert passa fint till, levande!, hyacinter. Eller kanske till en sådan där tjusigt rosarödmelerad amaryllis?

pps Jag vet inte om ni har luppen framme, men det står 10:- på respektive tavla. Det gör det.

Fula fisken & fina brickan

 

Minns ni att jag nämnde något om ett par fynd - där ett kom ifrån havet och ett ifrån 40-talet? Jag förstår om ni inte gör det, för det var ett bra tag sedan nu. Nu så, har i alla fall 'bildbevisen' äntligen letat sig ända in hit.

Jag måste erkänna att jag blev väldigt förtjust när jag fick syn på den prickiga brickan. Om nu fyrkantiga objekt kan betecknas som prickar? I alla fall, en träbricka med ransoneringskort/kuponger på. Hur läckert är inte det? Det här med att den skulle vara ifrån 1940-talet har jag ingen aning om egentligen. Själva brickan kan ju för all del vara tillverkad mycket senare. Men de här mycket dekorativa kupongerna och korten, som hjälpte människor under andra världskriget att åtminstone göra sitt bästa för att fördela förnödenheterna rättvist sinsemellan. Både i de länder som var direkt drabbade av kriget och andra, mera förskonade från de omedelbaraste fasorna, som i Sverige. De, små papperskupongerna, är i alla fall ifrån 40-talet.

Brickan har så rart, sirligt, utsågade hörn och någon har lagt ut de små kupongerna med en sådan kärleksfull slumpmässig? precision. Och sedan målat handtagen gröna. Och blanklackat hela ytan för ökad hållbarhet. Lackat in historien om en värld som satt i väntrum. I väntan på bättre tider. I en krigstid där man fick finna sig i att solidariskt dela upp de livsuppehållande livsmedel som nu tillverkades, odlades, i mycket mindre kvantiteter.

Allt möjligt ransonerades, som ni säkert redan vet. På min bricka står det bland annat; kött, matfett, socker, inköpskort kaffe och te, inköpskort mjöl och bröd. Och sko. Så det var alltså inte bara mat som inkluderades bland de ransonerade varorna, utan t. ex. även kläder och skor och rengörings- och tvättmedel. Statens livsmedelskommission var det som administrerade. Under krigsåren och ytterligare några återhämtande år där efter. (Se en lång lista av ransonerade varor - här på wikipedia!)

Snälla, ta er tid att lyssna på dessa historiska radiominuter från SR Minnen 1940, som handlar om brödransoneringstider här hemma i Sverige. - En mörk och en ljus? Eller får det kanske lov att vara en torr också, fröken? Så kunde det låta ungefär. I en tid när kupongklipparsaxen var nästan lika viktig som brödkniven - i matsalar och på restauranger runt om i landet. Klicka in er till radioklippet här!

Och så var det då fisken. Den fula. Eller fisken är nog rätt fin faktiskt - eller i alla fall var den nog det en gång i tiden. Det gamla Geflefatet skimrade säkert som av fiskfjäll då, då det begav sig och var nytt. Men nu är det brunt, krackelerat, nött, skitigt, välanvänt, stött och luktar faktiskt rätt ruttet. Om man håller det nära näsan, vill säga. Men jag tycker om det. Ändå. Och det kostade dessutom bara ett par kronor. På välgörenhetsloppis.

Så till stor nytta för någon, några, en gång i tiden, var de säkert - både kupongerna och fatet. Men här hemma hos oss ska de få vila sig lite på äldre dar. Jag vågar nog inte använda brickan alls faktiskt, vill gärna bevara dess minnen, ett tag till. För framtiden. Kanske tycker de att det kan bli riktigt skönt att få pensionera sig som avhållna historieberättande prydnader, här i evigakvinnor-hemmet. Hoppas det.



Nu hoppas jag på att få frukost på sängen. Snart. På en annan bricka förstås. Jag ska bara gå och lägga mig igen. Och låtsas sova.
:)
/helena



ps Om ni söker på ransoneringskort och ransoneringskuponger, så får ni upp en massa informativa sidor och bilder att vidare "nörda ner er i". Om ni vill.

Rumplamprum

En trött bloggerska tittar in med lite uppiggande, upplysande bilder! För vem - i alla fall som är ihop med en musiker - skulle inte vilja ha en gitarrlampa?! att lysa upp i mörkrets mörkaste tid?

Eller en sådan här abstrakt? glasskulpturlampa kanske.

Abstrakt och abstrakt - så abstrakt verkar just den här kanske inte vara ända, förlåt jag menar, ändå.

Jag vet egentligen inte säkert vem som har gjort skulpturlamporna, men i det - för just den där kvällen, stängda gallerifönstret låg det i alla fall en broschyr, som det står Alf Ekberg på. En konstnär som bl a jobbar med glas och is.

Hade jag haft en kappsäck full med pengar att lägga på presenter, så hade jag nog sett till så att mannen kunnat lysa upp sitt musicerande hörn av tillvaron nu, eller åtminstone i slutet av december...

Men vad säger ni? Ska vi inte avsluta den här bildserien med att bestämma oss för att alla borde ha en sådan här, eh, ryggslutsskulpturlampa hemma?




Om jag inte hade varit så veckoslutsslut så hade jag gärna velat gå på vernissage idag. Sven-Erik Johansson (född i Borås 1925) heter konstnären som galleriet ställer ut, just nu. Men det är ju en dag imorgon också. Hoppas jag.

"... Hans värld är full av sällsamma drömmar, befolkad av väsen på gränsen mellan människa och djur. Hans bilder vibrerar av känslostämmningar, dramatik, häftighet, förvåning, glädje, avsky. Tekniskt är han en virtous och varje bild är ett livfullt, burleskt och skakande skådespel. ..."
 

Citatet är hämtat ur vernissageinbjudan som damp ner i brevlådan häromdagen. En spännande, surrealistinspirerad konstnär som jag ofta ser representerad på dödsbo-(usch, det där ordet igen)auktionerna som jag ibland besöker. Även om han inte riktigt representerar "min konstsmak" eller min platta loppisplånboks storlek heller för den delen, så skulle jag gärna gå och uppleva de trettiotal originalverk "... och en mängd grafiska blad ..." som finns utställda och till försäljning. På Galleri Karlenström - här i min lilla stad - t.o.m. den 4:e dec. Och jag skulle gärna göra lite mer reklam för galleriet som jag ofta tjuvkikar in igenom fönstren på. På min väg mellan punkt B och punkt A. Synd bara att de inte verkar uppdatera sin vernissagehemsida så ofta... I alla fall inte när jag skrev det här.


:)
/helena


ps Jo, så var det ju det här med rubriken då. Det var - så klart - mannen som sa. Och konstaterade; -Om det där är en rumplampa, då måste väl den här lokalen vara ett rumplamprum i så fall? Och försök gärna att säga det ordet tre gånger i rad - fort! I rest my case - som de brukar säga.

Från ochtober till nåvember

För det var så mycket som jag ville.
- Skynda långsamt, sa en klok gammal kvinna. Gammal var hon i alla fall. Trodde hon.

Det kan ha varit jag. Eller du.

          Men ordet skynda går så fort.

Och ordet långsamt hinner jag sällan färdig-a-r-t-i-k-u-l-e-r-a innan kvällen.
 

Då, när den friska luften fortfarande är oktobermöjlig, och höstens färger har ett svar på min önskan.
Om lagom. Om lugn. Om lagom lugn.
 

Jag sväljer luft i stora andetag och längtar sällan längre fram än näsan räcker.
 

          Ser början på en bok. En bokstav, kanske två. För slutet finns väl inte om man aldrig ser det?

Nu kan alla goda intentioner halka. Halka längst ner på listan.
För orken bor inte här, i novembernatten.
 

Som att vakta ett mellanrum, tänker jag.
Ett rum som jag vill tapetsera med bilder från den gångna sommaren. 

Klä om den där gamla fotpallens förmaningar i ett tjockare tyg, känna dess nya strävsamma uttålighet mot min hud.
 

Lägga upp fötterna mot decembers förväntningar, dra in doften av blöta annalkande snöstjärnor, klappa minnet av nattsvartkatten, ta en kopp kaffe till.
Och en liten, liten pepparkaka.
 

:)
/helena