tisdag 14 november 2023
måndag 13 november 2023
Näst sista inlägget
Vi har strax kommit till vägs ände, go' vänner. Men Helena ville inte att denna blogg skulle raderas, så alla är välkomna att återkomma hit och låta sig förfäras, förtjusas och förvånas i repris.
"Vad är en repris?" "Det får du veta senare!" (replikskifte ur Tillbaka till framtiden)
Här får ni veta lite mera om vad hon tänkt skriva vidare om under hösten/vintern:
* Nadav Lapid (se dikten i PS:et)
* Utveckling av tanken, och jag citerar: "För korkade har jag inte längre tid. Alibi för att inte leva?"
* Hyllning av Agnes Hjalmarsson, Helsingborg
* Hyllning av Tony Andersson i Karlskrona
* Erika Bjerströms kommentar om detta:
Läs f.ö. gärna sista sidan här
* Att vi förlorade den ukrainska prisbelönta författaren Victoria Amelina i en rysk missilattack
* Konstnärsparet Gipp/Olsson och deras kamp för upphovsmannarätt
* Utställningen "Vad är ljudet av ett hem?" som öppnade i Paris i juli.
Nu får ni nöja er - precis som jag - med att spekulera i hur Helena skulle resonerat, filosoferat och förhållit sig till ämnena ovan, men ni kan säkert tänka er...
Som skrivet; Det blir ett till inlägg från min sida - därefter låter jag kontaktuppgifterna ligga kvar en tid, till nyåret, kanske, innan de upphör att användas.
Konstverken - de ännu osålda - ställs för närvarande ut på Hultahuset i Borås. De kommer därefter (8/8) att finnas kvar till försäljning för dem som samtidigt vill bidra till välgörande ändamål (WWF).
Kontaktuppgifter till mig är kulturbo@telia.com och +46767688819
vi hörs, syns och allt däremellan
/bosse
PS: Anna, vakna och kom ihåg
Ensamhet är tid
tillbringad med världen
Här är rummet med alla i
Dina döda vänner passerar genom dig
som vinden genom ett vindspel
Var inte rädd, Anna
Slutet av vägen är så långt bort
Det är redan bakom oss
söndag 12 november 2023
Us and them - del oändlighet
Här följer en hyfsat sanningsenligt återgiven dialog oss emellan för inte så länge sedan:
”Om jag skulle åka utomlands över helgen, tror du att du skulle få hem mig på måndag?” frågade hon mig.
”Jag vet inte, skulle jag?”, motfrågade jag så där småtyket som jag brukade ibland.
”Nej, just det.”
”Vad föranleder frågan?” Jag tittade på henne över glasögonbågarna, och lät korsordet falla till knäet.
”Se här, notisen på SVT. Det har lyfts ett förslag till riksdagen, att människor som inte har ID-handlingar ska kunna stoppas vid gränsen”.
”Och?”
”Har jag ID-handling? Min gamla letimigation har inte förnyats på snart tio år, och passet… Vet du var det är”?
”Tja, jag såg det häromdan, när jag letade efter något annat. Men det….
”Det har också gått ut, ja. Jag kan inte lemigitera mig. Det kanske är det smartaste sättet att emigrera på. Ordna så att man inte FÅR resa tillbaka.
”Hmmm, du är något på spåret där. Men... heter det inte 'egirmera'?”
Jag påmindes om detta replikskifte när jag såg Helenas sparade anteckning om stadsministerns nationaldagstal. Sverige har urholkat det svenska medborgarskapet, var huvudrubriken – åtminstone på just den av henne sparade delen av talet. Hennes vidareutveckling av tanken, kanske på denna blogg, hade gissningsvis varit;
Vilken tur att det är Sverige som gjort det, och inte något annat land.
T.ex. Turkiet. Eller - ”Gud förbjude” - Ungern.
Även kriminella har lätt kunnat bli svenska medborgare, fortsatte den mäktigaste (?) av oss svenska medborgare. Utan att någonsin, sedan dess - så vitt vi förstått – fått motfrågan om det inte i ännu högre grad varit så att svenska medborgare lätt har kunnat bli kriminella. Men det kanske inte är lika intressant att belysa; då kanske vi skulle tvingas se systemfelet, vad detta beror på, i vitögat.
Svenska språket sägs vara vägen in, inte bara av Kristersson, och jag kan inte annat än att hålla med. Den dagen du kan förstå din omgivning kan du så mycket lättare bli en del av den. Men frågan jag och Helena ofta ställde oss i det sammanhanget, handlar om i hur hög grad den ”dåliga integrationen”, som är en betydande del av nämnda språkproblematik, i själva verket bromsas av dem som skriker högst och mest om hur dålig den är.
Puh, det är tur att vi har mycket kultur, som inte kräver något gemensamt talspråk. Här, t.ex
och här:
lördag 11 november 2023
Tankar en vanlig, ovanlig lördagsmorgon
fredag 10 november 2023
Konstnärlig frihet...
... är väl något som vi bekväma nordbor hittills bara tagit för givet, som en självklarhet. Jag kan inom mig höra Helena engagerat gå upp i falsett över hur betingelserna skiljer sig mellan olika delar av vår värld. På en sparad anteckning från i någon gång i våras kan jag läsa, och jag citerar (för det gjorde hon): "eftersom vi lever i en globaliserad värld tror jag att det är viktigt att komma ihåg att något som sker i en del av världen, påverkar en annan del av världen" Det handlar om Shahidul Alam, fotograf och aktivist från Bangladesh som fängslats för att ha spridit bilder från en demonstration, och kritiserat regimen i en TV-intervju. Han menar att konstnärlig frihet handlar om rätten att finnas till.
Inom psykologisk forskning är det allmänt känt att vi människor är olika på så väldigt många olika sätt, vilket i sig borde få vilken makthavare som helst att inse att det inte fungerar ens på speciellt kort sikt att kväsa människors olikheter på det sätt man har försökt - och fortfarande försöker - i så många länder.
Men...
än så länge kan vi åtnjuta rätten att finnas till i vårt land. Kan vi hjälpas åt att försvara den mot krafter som vill begränsa oss? Såklart vi kan!
Enligt teskedsordens-principen bidrar jag och Helena fortsatt med våra gemensamt framarbetade alster. Här är ett exempel:
torsdag 9 november 2023
Det är vår fredag!
Ja, så brukade vi utropa, ibland i kör, jag och Helena. Under den bästa perioden i mitt arbetsliv jobbade jag fyradagarsveckor - lediga fredagar var regeln med få undantag. Då myntades, upprättades detta uttryck i vår gemensamma tillvaro. Kanhända har detta redan berättats i något av Helenas alla inlägg (över 3800 stycken, jisses!) men jag har det som ingång till dagens rader ändå.
Har tittat igenom lite av hennes sparade urklipp, och anteckningar inför kommande inlägg, och kommer lite fortsättningsvis att redogöra lite för planerna hon hade. Ett handlar om Lars Stjernkvist, eller snarare; en av hans betraktelser i en krönika. Jag citerar hela ingressen: "Den avgörande skiljelinjen går inte mellan onda och goda, väst och öst eller höger och vänster. Den går inte heller mellan israeler och araber eller muslimer och kristna, utan den går mellan de som har humor, och de som saknar humor".
Helena skulle ju såklart, som hon brukar, möjligen ha satt in det här i ett annat sammanhang och vävt ihop det till en ytterligare tänkvärd och mustig text. Jag nöjer mig med att knyta an till min dags jobbuppdrag; musikstund tillsammans med ett gäng underbara individer där jag tog mig rätten att avsluta timman med Hasse Alfredssons "Styrman Karlssons äventyr med porslinspjäsen". (alternativa titlar finns om någon blir förvirrad)
Dagens konstnärliga alster:
(om någon av er känner igen något av dem är det inte konstigt, de presenterades härinne ibland när färgen precis torkat)
är dessa:
onsdag 8 november 2023
A propos musique
Jo, Helena var ju mycket bättre på franska än jag någonsin skulle kunna få förutsättningar att bli. Men jag var å andra sidan bättre på musik...
I våras fick hon idén att vi skulle gå igenom vårt digra musikbibliotek. (digra = i vårt fall runt 525 CD:s) "Vaddå gå igenom" undrade jag. "Lyssna på alla, ställa tillbaka dem i bokstavsordningen, eller rensa bland dem?" "Alltihopa det du sa", blev hennes respons. "Inte nödvändigtvis i den ordningen" *
Sagt och gjort - Återvinningsstationen (inte second handlarna, tyvärr) fick ta över ett sextiotal som vi avgjorde vid blotta anblicken att de aldrig skulle komma tillräckligt högt upp i någons lista för att bli aktuella att hamna i en spelare. Resten blev kvar, ståendes ännu mer huller om buller än det var redan innan, och förblev så, till nyss. För ni förstår kanske hur prioriteringarna fick byta plats med varann, Helenas hälsa och välmående fick detta och väldigt mycket annat att sättas på vänt. Jag har i alla fall börjat lite smått nu, har hunnit till en mix av Björn J:son, Bo Kaspers, Broder Daniel, Bruce och Black sabbath...
Nåväl; dagens presentation av konstverk följer nedan. C1-C8
Kontakta gärna om frågor och önskemål! Mail eller SMS går lika bra.
Vi hörs, syns och allt däremellan
/bosse
*/ett citat från Marcus Birro som vi ofta, glatt och gärna återanvände i våra egna liv!
tisdag 7 november 2023
På förekommen anledning...
Hej igen, blivande och varande vänner. Tack för allt stöd!
Jag fick lite frågor som jag ska försöka svara på så enkelt det går, även om vissa av frågeställningarna var aningen irrelevanta och/eller komplicerade.
"vad föreställer det?" Måste den frågan ställas bör man börja med att fråga varför man behöver ställa den frågan ;-)
Vi hörs, syns och allt däremellan
/bosse
PS: Kommentar på en funnen lapp Helena måste ha skrivit i (början av) bloggkarriären:
Angående konstnärligt arbete:
Det jag gör är inte alltid begripligt,
och verkligen inte alltid bra,
Men det viktigaste är att det är jag.
Eller åtminstone jagish.
måndag 6 november 2023
Halva mitt liv
Kära läsare, och andra. Helena, som drivit och skrivit här inne nästan dagligen sedan - för att vara exakt tretton - många år har försvunnit från oss. Hon tog sina sista andetag strax efter att jag - Bosse, hennes man - varit hos henne på lasarettet med gitarren och rösten i högsta hugg. Det kändes som att hon uppskattade det. Det enda budskapet hon klarade av att ge mig var ett "ja" när jag frågade om jag skulle ta en till låt innan jag packade ihop. För övrigt var hon så illa däran, så hon inte förmådde kommunicera alls. Jag tror det blev "Två av oss", en av hennes många favoriter jag lärt mig just därför.
Det var "The big C", som hon själv brukade uttrycka det, som ryckte henne ifrån oss.
Det var mycket som förblev osagt, många frågor jag hade velat ha svar på av henne.
Till exempel om hon ville att jag ska fortsätta skriva här inne i hennes frånvaro. Nu chansar jag vilt, eventuellt hämnas hon på mig för det, hoppas det blir den lindriga sorten i så fall...
Vad som däremot stod klart, var att vi en gång för alla skulle se till att bidra till välgörande ändamål (BRIS och UNICEF var väl de som stod högst i kurs) med en av de gärningarna vi kan; vår gemensamma konst. Som hon för övrigt varit inne på i flera inlägg här bakåt i tiden: Jag anfaller ett A4-papper med min blyertspenna. Hon tar över när jag utmattat mig tillräckligt med uppgiften, fyller i med kulspets och - framför allt - färg där och hur hon tycker det behövs. River sönder/av/bort där hon tycker det är motiverat. Till slut (när hon också blivit slut) kan det se ut så här:
Fast större, såklart. Jag skrev väl A4? Dessa - och ett sjuttiotal(!) till kommer att finnas till öga-mot-öga-beskådande inom kort.
En dikt till Helena - som visserligen skrevs för ganska länge sedan, och i samband med en annan närståendes bortgång - finns på youtube, tillsammans med en annan av hennes favoritlåtar (Bocturne, titeln var hennes förslag). Fungerar inte länken så sök på "Växer tanter på träd?" så hamnar ni på rätt account, det är f.ö. en av sagorna hon skrev när hon var i ett av sina essen. Den och ytterligare en hittar du på samma kanal.
(Essen, finns det ordet ens, man kan nog bara vara i ett åt gången...)
Vi hörs, syns och allt däremellan
/bosse
PS: Till den som undrade: "halva mitt liv" anspelar på
vårt förhållande (32 år) och dess relation till min ålder.