fredag 30 oktober 2020

Höstkänslor med vårvibbar

Först funderade jag på att göra något med Liljan-ljusstakarna. Pynta dem på något sätt. Sedan tänkte jag om, för de är ju snyggast precis som de är, så det blev något annat. Något prassligt. Något återanvänt. Något kul och väldigt enkelt. Inspirerat av presenten som mannen fick i våras, minns ni?

Tog fram några skrynkliga, pastelliga ark silkepapper och rev och slet och virade och knöt snöre om. Ett par urdiskade glasburkar blev bästa ljuslyktorna. Som små lysande, snälla pappersspöken. Eller om man hellre vill tänka på de fladdriga papperssjoken som fallande löv? 

De är rätt snygga utan att vara tända också, faktiskt. Och vill man ha något annat motiv eller någon annan färg på lyktorna till jul, eller till våren eller så, då är det ju bara att knyta upp knuten och slita och riva av pappret igen och börja om.

Med det vill mannen och jag önska er en ljus och fridfull - och lagom småspooky - helg! Tänd och släck försiktigt, och utan att trängas, please. 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Se bara till att inget papper är i närheten av burköppningen och var noggrann med att ljusen står stadigt inuti "lyktorna". Kanske behöver de lite sand på botten, för stadighetens och säkerhetens skull.

love, läsning

Ett ljus vill jag tända. För alla de som kämpar. För de som kämpade. För alla oss som kämpar vidare, tillsammans, för att se till att så få som möjligt blir sjuka. Annars är det här inlägget faktiskt mest till mannen och hans elever. Allra mest är det till eleverna faktiskt. Ska strax förklara varför.

Den här veckan har gått så fort. Jag har tragglat på med mitt renskrivande och en del bildfixande, mannen har lärarvikarierat för ungdomar som behöver komma ikapp, och därmed måste använda sitt lov för att göra det. Jag beundrar dem något så kolossalt. Fatta, att de som inte har fått allt serverat, som på en räkmacka, kämpar på och fajtas för att komma vidare. På lovet, när de flesta andra vilar och har det lugnt och skönt, går de till skolan och gör sitt bästa för att lära sig det där de behöver lite mer tid för att lära sig. Beundrar är ett för dåligt klingande verb här, men det är det enda jag kommer på.

En del av dem, eleverna, har inte varit här i mer än ett år. En del ännu kortare tid. Och ändå kan de tala sitt nya språk så bra redan. Nu behöver de bara lära sig att skriva det där nya, väldigt annorlunda, språket fullt av sjuor och skjortor och stjärnor och kärnor och stjärnor i sina omloppsbanor och fruktdisken full av bananer. Fatta - hur de har kastats in i ett helt nytt liv, ett helt nytt sammanhang, och kämpar och står i för att lära, lära, lära sig allt det nya. Beundran är total, för dessa kämpar!

Läsandet är nyckeln. Jag har skrivit det så många gånger förut. Men det är så sant, så sant. Kan man hitta läsglädjen tidigt, då hittar man lättare nyckeln till språket - språken. Dessutom lär du dig att se på världen och livet från så många olika vinklar och vrår och synvinklar med hjälp av någon annans ord och berättelse. Vyerna vidgas och språkets djup och bredd kommer på köpet. Läsförståelsen ökar förståelsen för andra människor. Därför är den nyckeln till att få ett glädjerikt och kärleksfullt liv. 


Så. All min kärlek till mannen och hans kollegor som jobbat på med att hjälpa de som behöver en extra skjuts framåt - på läslovet. Och en oändlig ström av love, love, love till alla dessa tappra elever. Heja er! Ni är bäst!

<3

/helena

torsdag 29 oktober 2020

Engagera dig för en bättre värld!

Lilla, fina, randiga häst. Eller äh, zebra menar jag ju förstås. Fin är den - Lasse Åbergs färgglada zebra, men nu får den allt stryka på foten, eller hoven då, ett tag.

Nu ska det nämligen in något annat bakom den där ramen, är det tänkt. Något bra. Något mycket viktigt. 

Men oj, där låg visst något mer bakom zebran också. Något jag nästan hade glömt, i två ex. Tänk vad tiden går. 2007. Mm. Wow. Ibland fattar man bara inte var all tid tar vägen. Emil Jensen ja. Bästa bästa Emil!


Jo, angående det där nya som ska ta plats bakom glaset i ramen, och ett par andra små grejer som kom med posten idag, så är det faktiskt så att vi firar ett personligt jubileum i dagarna, och då menar jag inte att jag fyllde femtio tidigare i år, eller att mannen och jag firar trettio år tillsammans nästa år (på tal om wow vad åren går fort när man har kul!!!), inte heller bloggens tioårsfirande snackar jag om här. Nej, det är något annat vi firar i dagarna. Ett ett års-jubileum. Därav beställningen. Vi firar en bra sak genom att unna oss att beställa hem ett par andra riktigt bra grejer. Mer säger jag inte om det jubileet just nu. Men jag lovar att berätta mer om det en annan gång. Kanske kan ni gissa er till vad det handlar om? Kanske inte?

En liten snabbkoll till bara på den där affischen där bakom alltså. För jag tycker det är lite komiskt att...

...det var en zombieshow då, i maj, på våren (2007). Det borde väl vara sådant man gör mer på hösten? (Även om det mest får bli digitala monster och shower i år). Och kram-bingo. Mmm. Hur fint? Synd bara att det här med att kramas nästan känns ännu läskigare än zombies just nu...

Då är det dags att byta motiv. De globala målen ska få ta plats i köket. Tänker att det är en bra plats. En plats där man kan sitta ofta och bli påmind om allt bra som är på gång. Allt bra som det arbetas stenhårt för att uppnå. Snart är det 2030. Då ska vi ha nått alla målen - och helst lite till. Det står på agendan. I agendan. Det är alltid klokt och vettigt att tänka stort globalt. Och att engagera sig både lokalt och globalt.


Sköt om er.

<3

/helena

ps Det är en pigg 75-åring som just fyllt år, tycker jag nog. En fortsatt engagerad och angelägen jubilar: FN. Engagera dig lite du också, vetja. Köp en affisch eller nåt. Läs mer inne hos FN. Globalt. Och lokalt.

pps Som ni ser har jag lagt lite effekt på bilderna här, så affischen ifråga ser lite annorlunda ut i verkligheten. Bara så ni vet. Men fin är den - och dess budskap! - med eller utan extra effekt.

måndag 26 oktober 2020

Ett spöke kan mycket väl ha röd klänning...

Det kommer tändas många ljus den kommande tiden. Många människor kommer tända ett ljus till minne av någon när och kär. Ovanligt många ljus kommer brinna i våra minneslundar och på platser för kontemplation och eftertanke. Det är en svår tid för många. Men också en ljus högtid. En tid för långsamhet och reflektion.

Numera går alla-helgon-tiden hand i hand med halloween. Och tur är väl det. Vi behöver det lättsamma mörkret också. Kanske extra mycket i dessa tider. Vi behöver få skrämselskrattet i halsen. Vi behöver små gastar och gulliga skelett och trassliga, fula spindelnät. Vi behöver både lugnet, stillheten och det förlösande fnisset. Tror jag.

Själv önskar jag mig mer tid. För hade jag det skulle jag hinna blogga in alla ljusa och mörka tips jag har på tungan och näthinnan och i färskt minne just nu. Filmtips, lästips och en massa bra musik! Vi får väl se om/när jag hinner det. Renskrivandet går för långsamt, mina vänner. Och så har jag fortfarande en bild-deadline som gäckar och förföljer mig. Lite som ett efterhängset spöke faktiskt... Hehe.

Tänkte i alla fall dela en länk till en urgullig halloween-sång med er: Spooky spooky. Lite knasiga danssteg också, för de minsta. Tror jag hittade den under rubriken kids tv eller nåt. Det verkar vara flera låtar som följer på varandra, men den första är bäst. Så enkel och ändå catchy på något sätt, har gått och smånynnat på den i flera dagar nu. 

Vid den här tiden vänder jag mig alltid mot den gröna bokhyllan och plockar ner bilderboken med en död Anne Boleyn, som åker hästdroska, på framsidan. En bok full av allehanda gastar: Spöken och vålnader, av Rupert Matthews och Michael Bragg. Med svensk text av Natassja Heimbrand. 

Boken, som börjar bli riktigt vintage med sina mer än 30 år på bokryggen, är full av myter och legender och sägner runt människor, djur och fordon som rastlöst går igen och mer eller mindre stör och påverkar de levandes vardag. Älskar att bläddra bland oförklarligt tysta galopperande hovar och Londonbussar som vägrar stanna och sedan plötsligt bara går upp i rök.

Eller hör på det här: "... En del spöken tycks också blekna med tiden. Ett exempel är ett hus som på 1700-talet hemsöktes av en kvinna i röd klänning. På 1800-talet sade ögonvittnen att kvinnan hade en rosa klänning. Några år senare dök hon upp i vit klänning. År 1971 var svaga ljud av fotsteg allt som fanns kvar. Det verkar som om spöket har bleknat med åren. ..."

En spännande tanke, eller hur? Att spöken egentligen inte är vita vålnader från början, utan bara färgglada människor som bleknat med tiden. 

Men så länge vi minns dem som levde och verkade på jorden före oss - de många, många som alls gjort vår moderna tillvaro möjlig - så länge vi inte glömmer dem, kommer de alltid att få behålla sin glans, starka nyans och klarhet. Med eller utan röd klänning. Lite så, tänker jag.

 

Sköt om er.

<3

/helena

ps Och så måste jag ju få påminna er om min egen berättelse, om Linda Bläh. En berättelse som blandar det mörka med det ljusa. Det ljusa, som vi hoppas ska segra så ofta det bara går. Förra året samlade jag de tre små berättelsedelarna i ett inlägg - länk till det inlägget hittar ni här: Änglar. Och Linda Bläh.

söndag 18 oktober 2020

50 bilder, 50 ord - del 2

Vi fortsätter fira bloggens 10-årsjubileum med ytterligare tjugofem av mina foton. Fler foton som ligger mig varmt om hjärtat. Bilder som ligger kvar både i kamerans och mitt minne. Den här gången fjäskar jag lite mer för er - den här gången har jag redigerat dem. Ibland är redigering till sin fördel - och ofta mer eller mindre nödvändig, beroende på vad bilden ska förmedla, och vad du vill säga med den. Ibland är det helt naturliga naturligtvis allra bäst. 

Nu kör vi: Tjugofem foton plus tjugofem ord. Vi börjar med ordet till fotot ovan: Livstrådar.


 Sittplats. Låt-stå-plats!

Glas. Kristall.

Bio. Ljus.

Trä. Träd.

Snö. Barmark.


 Skörd. Disktrasor.

Rosa. Regnbågen.


 Kropp. Knopp.

Bar. Påpälsad.

Patina. Rost.

Stjärnklart. Självklart.

C-vitamintider. Tidlöst.

 

Tjugofem av mina käraste foton, personliga favoriter, i repris. Hoppas ni också gillar, igen.


Med det tar jag paus från bloggen. Förmodligen inte en lång en, men jag behöver tid att renskriva, och tänka. (Mannen hälsar att han tror det blir en jättekort paus, för han känner mig. Haha. Förmodligen har han ju rätt.)


Sköt om er.

<3

/helena

ps Här kan ni länka er till de tjugofem första, om ni vill.

lördag 17 oktober 2020

Babel & bulle

Ska strax hälla upp påtår här. Eller påtårar - som det väl måste heta i plural? ;) Ville bara komma in och säga att ni måste se Babel. I alla fall förra veckans. Inte bara för Louise Glücks skull, för Kjell Westös också. Och Tritonus, hans senaste roman. En musikalisk historia. Med djur och natur i. Låter som min melodi, eller hur? 

Tänkte att det borde kunna vara mångas musikaliska melodi. Gillade särskilt snacket om att konsterna går i varandra. Att jag inte är ensam om att höra signaturmelodier till olika saker och händelser, det visste jag, men det var ändå kul att höra Westö berätta om det. Och berätta om dirigenten som är en av huvudkaraktärerna i Tritonus.

Babel, ja. Är en periodare vad det gäller att ta mig tid att se den typen av kulturella program. Ibland hinner jag bara inte prioritera det. Ibland behöver ens eget kreerande tystnad från andra kulturella röster och håll. Men sedan vänder det, och det blir plötsligt skönt att lyssna på andras skaparkrafter igen. Det är väl någon slags naturlig, nästan organisk, växelverkan. 

I höst har det nästan blivit overload av konstnärlig input, men i våras lät jag allt sådant vila. Snart är det dags för tystnad igen, känner jag. Och mörkret och det svagare omvärldsbruset som vinterhalvåret ofta innebär, borgar för just det. En vilsam och, förhoppningsvis, fruktbar tid. Fylld av ord och rim och ramsor, utan reson. Och en tid för pyssel!

Den traditionella skrivarmånaden november närmar sig med de berömda stormstegen, och jag närmar mig redan slutet på mitt påbörjade mer sammansatta skrivprojekt. På två månader har jag hunnit skriva nästan hundra dikter. Nästan. Sedan är det ju det här med att godkänna dem också. Det lilla helvetet när man redigerar. Som innebär att tycka att de är okej som de är, eller börja om från början med vissa av dem. Jag brukar kisa mig igenom de kladdiga bläckskisserna, för att inte bli alltför kritisk i min genomläsning. Hehe. Bra tips, va? Hatar att renskriva, tycker mycket bättre om orden i kladdig, utsprunglig form. Gillar det överstrukna och det som hamnar i marginalen. Gillar inflikningar och broderande. Avgudar det som nästan inte går att tyda. Gillar att gissa vad jag skrivit. Ibland blir gissningarna bättre, tror jag.

Nähä. Påtår, var det ja. Se Babel, som sagt. Det i söndags, 11 okt, var förstås också fyllt av genomkloka, själfulla diktanalyser och fluffiga, växande vackra ordmoln. Avsnittet från 20 september var också givande. Gillade att Liv Strömqvist fortfarande kunde bli så rörd över sin favoritdikt, och de roliga konstnärernas (Carl Johan De Geer och Jan Löf) roliga samarbete. Ja, och Nachla Libre, som läser en sådan där dikt som landar djupt inom en. Tror det handlade om hennes morfar, eller om det var farfar? Bra var den i alla fall. Ur hennes senaste diktsamling. Jag har ett extra gott öga till Nachla Libre. En av initiativtagarna till ett väldigt viktigt poetiskt initiativ. Revolutionär poesi, mina vänner, sådant gillar vi ju. Även om just det tioårsengagemanget vilar sig nu, om jag fattat det rätt.

Luktar det bränt? Ahhhhh, kaaaaaffffeetttt....

<3

/helena

ps Johannes Anyuru (som ofta är med i Babels författarpanel). Honom har jag ju också ett väldigt gott öga till, sedan länge. Han höll på med scenpoesi redan som mycket ung. Den hade jag förmånen att få höra live några gånger. Den sitter fortfarande kvar i mitt hjärta. Och numera är han en del av kulturetablissemanget (antingen han vill det eller inte...) och engagerar sig dessutom i andras skrivande. My kind of guy.

fredag 16 oktober 2020

Vad heter muntergök på engelska?

Ljuset jag aldrig tänker tända är fortfarande inte tänt, som ni ser. Det är alldeles för fint för det. Som en slags pumpa, ser det ut. En stearinpumpa. Det blir ändå sällan bra när man tänder de här stora ljusen, man måste låta dem brinna så länge, om det inte bara ska bli ett hål rakt ner i dem. Som en krater. Som en klump med en djup ravin i. Bättre då att njuta av det som det är istället, som prydnad.

Cheerful person? Nej, den torra översättningen menade jag inte. Muntergök heter ju happy bunny på engelska. Lite kul med diverse djurreferenser där. "Jämför lustigkurre", står det jämte muntergöken. 

Se på djuren. De verkar ha hyfsat bra koll på läget, tänker jag. De skulle säkert tvätta händerna, om de bara kunde. Hålla lagom avstånd, gör de ju oftast mer än gärna. Låta bli after worken, tycker de är en självklarhet. Shoppa loss? Det tycker de är en förolämpning mot den välfungerande vargpälsen. Och att trängas vid den kollektiva transporten från en plätt till en annan, förstår sig varken fjärilar eller humlor på. De undrar nog mest vad som står på. Inte ens i myrstackens myller saknas det väl välbehövligt andrum?

Och även om de fyrfota kanske inte alltid älskar alla andra djur, så håller de åtminstone inte på och klagar på dem hela tiden. Eller är det därför de ylar mot månen och gnäggar rakt ut? Eller gäller det oss, gott folk?

Jag undrar ofta vad de tänker om oss människor, djuren. Om de studerar oss lite i smyg så där. Lägger pingvinpannan i djupa veck. Glor med uppspärrade uggleögon. Håller sig fundersamt under hundhakan och kliar sig förvånat i morrhåren. Undrar, undrar, undrar så vad de tänker om släktet Homo Sapiens? Det så kallade smarta djuret. Som de bär sig åt - är EN gissning. Som de krånglar till allt - är en annan. 

Jaja.

Den här glada haren ska i alla fall skutta ut från renskrivning och annat ordjobb nu. Ville bara önska er en riktigt bra helg först ju.

Sköt om er.

<3

/helena

ps Såg ni Utrikesbyrån häromdagen? Lite knasigt med hur det tjafsas hit och dit i olika länder nu, om det aktuella dagsläget. Siffror bollas hit och dit som heta potatisar. Fattar inte hur vi ska kunna se på det hela med något annat än humor. Även om det rådande världsläget känns spänt, ansträngt och osäkert för många där ute.

Senaste Utrikesbyrån handlade om just England, rättare sagt Storbritannien. Om hur det finns corona-skvallerbyttor där, tydligen. Och om att bara få röra sig medsols i köpcentrum. Och om hur diverse politiker och myndighetspersoner själva har haft svårt att hålla sig till de något hattiga reglerna. 

Kan inte låta bli att skratta åt den kvinnliga politikern som misstänkte att hon hade fått covid, så hon gick och testade sig. Bra där, men sedan gick något snett. Hon gick tydligen både på gym och skönhetssalong medan hon väntade på svaret. Svaret som visade sig vara positivt. Ooops. Hoppas hon inte råkade smitta någon. På gymmet? På skönhetssalongen? Nej, jag menar på tåget hem sedan. Jo, det sas så, i Utrikesbyrån, att hon tog tåget hem sedan, när hon fått veta att hon var smittad. Happy bunny? Knasboll, snarare. Eller dummerjöns.

torsdag 15 oktober 2020

50 bilder, 50 ord

Hej där. Bloggen fyller ju 10 år här i dagarna, och jag tänkte att det måste förstås firas på något sätt. Med blommor och blader och så många gamla foton att ni kommer få spader! Ungefär så. 

Allvarligt talat, tänkte jag återpublicera ett gäng av mina foton som jag tycker extra mycket om. Ett gäng foton som fortfarande ligger kvar på minneskortet i kameran, som ett slags portabelt fotoalbum. Bilder jag gillar att ha med mig. Saker jag vill minnas. 

Vi börjar med tjugofem stycken. Alla tagna ett mycket produktivt foto-år för mig; 2014. Håll till godo. Här kommer de tjugofem. Eller tjugofyra då, ett har ni ju redan sett. Ordet till första bilden är: Tjuvkik.

Vykort. Word!

Words! Prinsen!

Staden. Landet.

Iris! Timo!

Natur. Djur!

Himmel. Jord.

Grantopp. Horses!

Face. Ansikte.

Gräsmatta. Blom(st)ring.

Väder. Lek.

Viskan. Glädjetjut! 

Dröm. Vidare.

 

Det var det. Hoppas ni gillade. Tjugofem råmaterial, helt utan redigering. Precis som jag ser dem i kameran.

<3

/helena