Det kommer tändas många ljus den kommande tiden. Många människor kommer tända ett ljus till minne av någon när och kär. Ovanligt många ljus kommer brinna i våra minneslundar och på platser för kontemplation och eftertanke. Det är en svår tid för många. Men också en ljus högtid. En tid för långsamhet och reflektion.
Numera går alla-helgon-tiden hand i hand med halloween. Och tur är väl det. Vi behöver det lättsamma mörkret också. Kanske extra mycket i dessa tider. Vi behöver få skrämselskrattet i halsen. Vi behöver små gastar och gulliga skelett och trassliga, fula spindelnät. Vi behöver både lugnet, stillheten och det förlösande fnisset. Tror jag.
Själv önskar jag mig mer tid. För hade jag det skulle jag hinna blogga in alla ljusa och mörka tips jag har på tungan och näthinnan och i färskt minne just nu. Filmtips, lästips och en massa bra musik! Vi får väl se om/när jag hinner det. Renskrivandet går för långsamt, mina vänner. Och så har jag fortfarande en bild-deadline som gäckar och förföljer mig. Lite som ett efterhängset spöke faktiskt... Hehe.
Tänkte i alla fall dela en länk till en urgullig halloween-sång med er: Spooky spooky. Lite knasiga danssteg också, för de minsta. Tror jag hittade den under rubriken kids tv eller nåt. Det verkar vara flera låtar som följer på varandra, men den första är bäst. Så enkel och ändå catchy på något sätt, har gått och smånynnat på den i flera dagar nu.
Vid den här tiden vänder jag mig alltid mot den gröna bokhyllan och plockar ner bilderboken med en död Anne Boleyn, som åker hästdroska, på framsidan. En bok full av allehanda gastar: Spöken och vålnader, av Rupert Matthews och Michael Bragg. Med svensk text av Natassja Heimbrand.
Boken, som börjar bli riktigt vintage med sina mer än 30 år på bokryggen, är full av myter och legender och sägner runt människor, djur och fordon som rastlöst går igen och mer eller mindre stör och påverkar de levandes vardag. Älskar att bläddra bland oförklarligt tysta galopperande hovar och Londonbussar som vägrar stanna och sedan plötsligt bara går upp i rök.
Eller hör på det här: "... En del spöken tycks också blekna med tiden. Ett exempel är ett hus som på 1700-talet hemsöktes av en kvinna i röd klänning. På 1800-talet sade ögonvittnen att kvinnan hade en rosa klänning. Några år senare dök hon upp i vit klänning. År 1971 var svaga ljud av fotsteg allt som fanns kvar. Det verkar som om spöket har bleknat med åren. ..."
En spännande tanke, eller hur? Att spöken egentligen inte är vita vålnader från början, utan bara färgglada människor som bleknat med tiden.
Men så länge vi minns dem som levde och verkade på jorden före oss - de många, många som alls gjort vår moderna tillvaro möjlig - så länge vi inte glömmer dem, kommer de alltid att få behålla sin glans, starka nyans och klarhet. Med eller utan röd klänning. Lite så, tänker jag.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Och så måste jag ju få påminna er om min egen berättelse, om Linda Bläh. En berättelse som blandar det mörka med det ljusa. Det ljusa, som vi hoppas ska segra så ofta det bara går. Förra året samlade jag de tre små berättelsedelarna i ett inlägg - länk till det inlägget hittar ni här: Änglar. Och Linda Bläh.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar