Ska strax hälla upp påtår här. Eller påtårar - som det väl måste heta i plural? ;) Ville bara komma in och säga att ni måste se Babel. I alla fall förra veckans. Inte bara för Louise Glücks skull, för Kjell Westös också. Och Tritonus, hans senaste roman. En musikalisk historia. Med djur och natur i. Låter som min melodi, eller hur?
Tänkte att det borde kunna vara mångas musikaliska melodi. Gillade särskilt snacket om att konsterna går i varandra. Att jag inte är ensam om att höra signaturmelodier till olika saker och händelser, det visste jag, men det var ändå kul att höra Westö berätta om det. Och berätta om dirigenten som är en av huvudkaraktärerna i Tritonus.
Babel, ja. Är en periodare vad det gäller att ta mig tid att se den typen av kulturella program. Ibland hinner jag bara inte prioritera det. Ibland behöver ens eget kreerande tystnad från andra kulturella röster och håll. Men sedan vänder det, och det blir plötsligt skönt att lyssna på andras skaparkrafter igen. Det är väl någon slags naturlig, nästan organisk, växelverkan.
I höst har det nästan blivit overload av konstnärlig input, men i våras lät jag allt sådant vila. Snart är det dags för tystnad igen, känner jag. Och mörkret och det svagare omvärldsbruset som vinterhalvåret ofta innebär, borgar för just det. En vilsam och, förhoppningsvis, fruktbar tid. Fylld av ord och rim och ramsor, utan reson. Och en tid för pyssel!
Den traditionella skrivarmånaden november närmar sig med de berömda stormstegen, och jag närmar mig redan slutet på mitt påbörjade mer sammansatta skrivprojekt. På två månader har jag hunnit skriva nästan hundra dikter. Nästan. Sedan är det ju det här med att godkänna dem också. Det lilla helvetet när man redigerar. Som innebär att tycka att de är okej som de är, eller börja om från början med vissa av dem. Jag brukar kisa mig igenom de kladdiga bläckskisserna, för att inte bli alltför kritisk i min genomläsning. Hehe. Bra tips, va? Hatar att renskriva, tycker mycket bättre om orden i kladdig, utsprunglig form. Gillar det överstrukna och det som hamnar i marginalen. Gillar inflikningar och broderande. Avgudar det som nästan inte går att tyda. Gillar att gissa vad jag skrivit. Ibland blir gissningarna bättre, tror jag.
Nähä. Påtår, var det ja. Se Babel, som sagt. Det i söndags, 11 okt, var förstås också fyllt av genomkloka, själfulla diktanalyser och fluffiga, växande vackra ordmoln. Avsnittet från 20 september var också givande. Gillade att Liv Strömqvist fortfarande kunde bli så rörd över sin favoritdikt, och de roliga konstnärernas (Carl Johan De Geer och Jan Löf) roliga samarbete. Ja, och Nachla Libre, som läser en sådan där dikt som landar djupt inom en. Tror det handlade om hennes morfar, eller om det var farfar? Bra var den i alla fall. Ur hennes senaste diktsamling. Jag har ett extra gott öga till Nachla Libre. En av initiativtagarna till ett väldigt viktigt poetiskt initiativ. Revolutionär poesi, mina vänner, sådant gillar vi ju. Även om just det tioårsengagemanget vilar sig nu, om jag fattat det rätt.
Luktar det bränt? Ahhhhh, kaaaaaffffeetttt....
<3
/helena
ps Johannes Anyuru (som ofta är med i Babels författarpanel). Honom har jag ju också ett väldigt gott öga till, sedan länge. Han höll på med scenpoesi redan som mycket ung. Den hade jag förmånen att få höra live några gånger. Den sitter fortfarande kvar i mitt hjärta. Och numera är han en del av kulturetablissemanget (antingen han vill det eller inte...) och engagerar sig dessutom i andras skrivande. My kind of guy.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar