Originell titel, eller hur? Hälften av allt mysigt nonsens där ute handlar väl om precis de fyra sakerna nu, minus minimöblerna då kanske. Kom inte på något bättre, men den innefattar det mesta som kommer ske här och nu. Förutom att jag borde tagit med sandpapper också. Och en lappad lap-top. Där har ni nog rubbet som strax, precis, nu, komma skall. Då kör vi!
Jo, jag plockade fram det gamla äppeltyget - Paradis i design av Ann-Cathrine Sigrid. 1994, står det på stadkanten. Tiden går, vet inte hur länge jag haft de här stuvbitarna? Hm. Länge. Tror jag använde ett tredje till en skyltning en gång i tiden, de här två blev kvar och över. Nu funderar jag på om jag ska klippa och klistra lite.
Jag tänkte nämligen klä om dynan till dockskåpssoffan, den är så blekt och fläckig och ful, måste alltid lägga en liten, liten kudde för att dölja ett fult ställe mitt på, så nu tänkte jag bli minitapetserare och fixa något nytt fräscht tyg till de små vättarna, eller vilka det nu kan vara som ska sitta där? Småfolket, de som vaktar hus och hem, ni vet. Haha. Nej, då. Vill bara fortsätta ha min barndoms dockmöbler till prydnad och fotograferingsobjekt.
De stora öknarna breder ut sig och på mitt köksbord ligger en hel miniöken...
Här sitter jag och jobbar, bland annat med fler julkort, på naturtema, bland annat. Njuter av en solstrimma som dansar fram över golvet. Hej på dig, lilla solstråle.
Och så tänker jag på de som jobbar där ute i det globala. De som sliter med de stora frågorna. Som exempelvis Nasrin Sotoudeh. Och Bryan Stevenson. För att inte tala om Lottie Cunningham Wren och Ales Bialiatski. Känns namnen igen? Om inte, lägg dem på minnet! De fyra är årets Right Livelihood Award-mottagare, vilket ni kan läsa allt om inne på The Right Livelihood Foundations sida.
"We honour and support courageous people solving global problems"
Själv var jag bara tvungen att skriva ner en hel lång formulering ang. varför respektive människorättskämpe har förtjänat att uppmärksammas och belönas. För att jag vill minnas de som jobbar för positiv förändring i världen. Och för att jag älskar att samla på engagerade, dedikerade människor! Den långa harangen ska jag bespara er, åtminstone nu.
Ni får klicka in er på RLF:s hemsida istället, om ni är lika vetgiriga och nyfikna som jag. Förkovring av det värdefullare slaget. Inget gör en så glad som att få ta del av människor som för de goda kamperna framåt, var och en på sin kant, inom sitt område.
Kanske om jag vänder den lilla soffdynan lite så här då? Då får väl hela det roströda lövet plats? Nej, det går inte. Måste hitta något mer finmönstrat till vättarnas, hehe, sittplats. Men bara ett av kärnhusen på äppeltyget då? Bara själva mitten, med en liten pinne? Det måste väl få plats? Jodå, det gör det. Men.
Det känns ändå lite synd att klippa sönder de två relativt stora tygbitarna. De borde få göra nytta på en större möbel eller så. Och handduken från linnefabriken är så fin att den borde hamna på väggen. Har aldrig använt den som handduk, den har fortfarande sin prislapp kvar, efter många år bland tyghögarna. Men de är mindre nuförtiden, som ni vet - tyghögarna. Har rensat en massa.
För även om det skär i textilhjärtat att lämna in mjuka, vackra våder, tycker jag det är ännu mer synd att låta tyg, som kunde komma till verklig nytta hos någon annan, bara ligga och...ja...ligga. Men den här höstiga handduken måste få stanna kvar här hemma. Se bara på de små gula asplöven. Skulle faktiskt passat fint med ett sånt på minidynan, men nej, här får saxen allt hålla sig undan.
Men först sandpappra. Finkornigt. Småskaligt. Hur i i hela friden ska jag kunna nå in emellan de där små ryggspjälorna då? Hm. Måste nog be vätten om hjälp ändå.
:)
/helena
ps Det var på grund av Internationella Barndagen - och lärarnas dag - som jag började fixa lite med några av småmöblerna. Till de små människornas ära, och lite kommande fotogrejer. Mannen fick en fin teckning med sig hem igår, tänk att en vikarie kan bli belönad så rikligt med små, stora mästerverk. Han talade om för pojken som gjort den: Att den kommer nog hamna inom glas och ram där hemma. Och den lille goe killen undrade vad det var - glas och ram? En tavla, sa mannen. Den ska bli en tavla. Så nu måste jag leta fram fler ramar här på studs. Känns ju inte direkt som en jättejobbig uppgift.
pps Jo, ni undrar kanske över kopplingen mellan barnen och människorättsaktivisterna? Jo, jag tänkte på att det är ett svar som fler unga borde ge, när de får den något uttjatade frågan; vad de vill bli när de blir stora: Människorättskämpe. Det är ett svar som behövs, ett svar som heter duga. De behövs, kämparna. Överallt. I den stora världen. Och i den lilla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar