tisdag 30 april 2013

Ingenting särskilt...


...bara den där broschen som jag tycker så mycket om. Den som sitter på vinterjackan...


...som det nog är bäst att ta på sig ikväll, ifall man inte hamnar tillräckligt nära...


...brasan. Annars så får man väl röra lite på sig, hjälpa våren på traven, sprida frömjöl med en lätt...


...kick, om man kan. För man vill ju helst slippa att...


...stanna hemma. När det finns hopp...


...om att få se en ekorre. Underifrån!



Hoppas att eran Valborg blir fin! Ur alla synvinklar.


:)
/helena

söndag 28 april 2013

Missing, Maj-Lis, maskrosor



Ibland ser man bara sprickan. Ibland ser man det som växer ut ur den också.


Det har varit, är, en orolig helg. Bara ett par, tre, kvarter härifrån bor Maj-Lis, som försvann ifrån sitt hem i torsdags. Alla har letat - polisen, hemvärnet, hundarna, helikoptern, barnen, grannarna. Och Missing People och andra frivilliga. Det är dessa ideella hjältar som jag vill tillägna årets första maskrosor. Maskrosorna fångade jag igår. Intill en varm trädgårdsmur.

Om mitt knä och jag hade varit lite mer överens den senste tiden, så hade vi också - jag och knät - letat efter Maj-Lis. Men jag vågar inte riktigt lita på att knät och jag skulle dra år samma håll. Men vi har sökt lite ändå. Spanat ut från bilrutans inrutade begränsning. Bättre än inget. Och så har vi tagit ett par promenader också, i ett par strategiska villakvarter. Men vi såg bara katter, de pratade visserligen gärna med oss - om både ditten och datten och grannkatten - men de hade nog inte heller sett Maj-Lis.

Missing People - gå in och läs mer om dem vetja - det gjorde jag. Och imponerades ännu mer av de ideella krafterna, som lever, trots allt.

Den 21:e maj anordnas det en konsert till förmån för denna värdefulla organisation; "Let us bring hope". Hjältar, som sagt. Som kommer ut och letar, efter de som du saknar. Heja.

Maskrosorna är till er! Sa jag det?

Och jag fortsätter spana efter uppdateringar om Maj-Lis. Lite oroligt. Snart ska vi ut en vända igen.

:)
/helena


ps HÄR! kan ni läsa om hur man kan bli medlem i Missing People. Ni som har lite bättre knän. Och ett gott hjärta!

lördag 27 april 2013

Sol & Zoologiskt

 
" ... Den lilla svalan
har ingen talan
vad gäller pratet
om klimatet
 
      Och lejonhannen
där på savannen
drar ingen slutsats
om han utsatts
 

 Och dromedaren
är oerfaren
och håller klaffen
som giraffen
 
   Och igelkotten
och kaskeloten
och jättepandan
håller andan  
 

ty den förmågan
att lyfta frågan
har inte djuren
i naturen
 
De är i klorna
på människorna
vad gäller hotet
emot klotet ... "
 

Ibland känns det bra att börja med "Sista Versen", så nu gjorde jag det. Känner ni igen den? Det är den ständigt lika energiske, eftertänksamme, snillrike, ordunderfundige Claes Eriksson (Galenskaparnas skarpaste hjärna!?) som har skrivit den. Och den är så bra så bra, tycker jag. Och mannen, som var snäll och skrev ner hela den "Sista Versen" åt oss, efter att vi sett showen; "Claes Eriksson Max" på DVD förra helgen. En show med mycket av allt, som Eriksson själv säger. Och det är det bara att hålla med om! DVD:n finns att köpa här på Ginza, om ni har missat eller vill se den igen.

Tänk att de firar hela 30 år tillsammans nu - Galenskaparna och After shave! Eller som Anders Eriksson lär ha uttryckt det; "Två grupper med dåliga namn som slog sig ihop och bildade ett sämre"

Annars tycker jag, i alla fall, att ni ska lyssna på hela den "Sista versen" här! För det jag skrev ner ovan var bara början på slutet, så att säga.

:)
/helena


ps Egentligen ville jag mest visa upp mina nya, redan brukade, fast knappt använda, våriga saker för er; scarfen med uggla, räv, rönnbär och en massa andra djuriska och naturiska motiv köpte jag på Myrorna för 15 kronor! (tror att den såldes på Lindex när den var "first hand"). Solglasögon - i nyskick! inhandlades på Emmaus för den tjatiga tjugan. Och halsbandet - i en stil som jag aldrig trodde att jag skulle gilla igen - men det gör jag! Det köptes för en lika tjatig lapp, på samma ställe. Snipp snapp, så blir den trötta vinterbleka kroppen kanske lite, lite soligare än förut. Och plånboken och naturen skrattar ikapp. Eller nåt.

fredag 26 april 2013

TÄVLING!! - för alla med barnasinnet kvar!


Nu mina vänner, är det dags! Vi piggar upp oss med en utlottning/tävling!


Häromdagen var det världsbokdagen och då nämnde jag något om det. Nu har jag grävt djupare bland mina foton, i mappen som jag döpte till; "Alla vill väl läsa?!" i början av veckan. Och ur den trollar jag fram lite bilder på Michael Morpurgos bok; "Kaspar: en kunglig katt". Det är den ni kan vinna. Om ni har tur.

Men vi tar det ifrån början. I höstas någongång hade mannen turen att "ärva" ett antal recensionsexemplar av - mestadels - ungdomsböcker, av den snälle Herr Tidningsrecensenten. Ett arv att förvalta minsann, på bästa sätt. De flesta böckerna kommer vi att använda som uppmuntran, i vårt arbete med att försöka främja ungdomars utvecklande av sitt eget skrivande. Och sedan jobbar vi vidare med tanken att man därefter även ska kunna prova att framföra sina egna alster, och annat, inför en publik.

Ett exempel på sådant arbete är den poesitävling vars bidrag jag har publicerat lite pö om pö - och fortfarande har några kvar att publicera! - här på eviga kvinnor-bloggen, under höst- och vårterminen som pågår. Här! hittar ni den senaste publiceringen, om ni blir nyfikna, och vill läsa poesi.

Till saken! Bland dessa "ärvda" ungdomsböcker finns det ett antal barnböcker också. Bl. a. den nämnda boken om katten Kaspar. Så då tänkte jag så här - efter att ha rådgjort med mannen - att vad kunde passa bättre att lotta ut/tävla om här hos mig än en bok som handlar om en händelse som hände för längesedan? Och som dessutom handlar om en katt? Inget förstås.

Men eftersom alla vill läsa, så nöjer vi oss inte bara med en bok! "En bok om längtan lika vild som havet ...", står det på baksidan av Kathi Appelts bok; "Flickan och havet". Den har ni också chansen att vinna! Två böcker - två vinnare!


Två böcker om dramatiska händelser. Om sorg och längtan. Om livet. Det är vad ni kan vinna. Så ta nu chansen - barn i alla åldrar! Ja, åtminstone vi barn mellan 10 och en sisådär 105 år. För jag tror bestämt att de passar alla oss vuxna barn också. Varför inte passa på att högläsa lite för varandra?

Ni behöver bara lämna en kommentar, så blir ni automatiskt med i tävlingen, och om ni vill berätta om en bok som har påverkat er starkt, en bok som ni aldrig kommer att glömma, så vore det kul. Barn- eller vuxenbok eller mittemellanbok. Vilken bok som helst. Eller någon annan typ av läsning kanske? Ett blogginlägg? De två som kommenterar på det sätt som påverkar mig starkast - vinner! Klart som korvspad.

Tävlingen är öppen för alla som har en adress i Sverige, dit jag kan skicka er eventuella vinst.

Om ni hellre vill mejla, så hittar ni mejladressen ute i högermarginalen, under den oskuldsfulla katten. (Inte den svarta - den andra)


Lycka till! Två veckor har ni på er, lite drygt. För vi säger väl att tävlingen pågår till och med söndagen den 12:e maj. Jo, så säger vi.


OBSOBSOBS! Jag förlänger tävlingsperioden till den 27:e maj. Pga att jag inte hunnit göra så mycket reklam för att den pågår och på grund av litet intresse? Två!? ynka mail har jag fått. Så, kom igen nu. Kommentera eller maila och vinn en bok!


Utlottningen är klar! Det blev Emilia & Sarah N. som mailade in och berättade om några av sina bokpassioner och därigenom fick varsin "havsig" bok skickat till sig. GRATTIS!

:)
/helena



ps Här! och Här! hos adlibris kan ni läsa lite mer om böckerna om ni vill. Och kanske provläsa ett par sidor också?

torsdag 25 april 2013

Årsringar



På vägen hem, när ljuset fortfarande stod högt fast det både regnade och hade blivit kväll, såg jag in genom ett fönster. Där satt en flicka och åt någonting. Hoppas att det är något gott, hann jag precis tänka innan bilen redan körde om nästa hus.

Tanken, och det alldeles vanliga bruna huset med sitt alldeles vanligt nyputsade fönster och sin alldeles bedårande vanliga lilla gardinkappa och sin sedvanligt vanliga lite halvrisiga fönsterplanta, fick mig att börja fundera på vanligt folk. Vi som är som folk är mest. Det verkar vara så ovanligt idag. Att vilja vara vanlig. Med en alldeles vanlig - överblommad - clivia på den dammiga fönsterbrädan.
 
"... Jag fyllde min mun med ord, tuggade dem, svalde dem. Jag tog vissa ord i min mun som praliner. Fors, älv, flod, fjäll, berg, hav, vik, sol, moln, regn, snö, dag, natt. Jag föll platt för den svenska naturens enstavighet. ..." Så citeras Theodor Kallifatides, på baksidan av "Ett nytt land utanför mitt fönster". Den borde inte få ligga olyssnad längre, tänker jag. Nu finns den på e-bok, vårt exemplar är på mc. Eller kasettband, som man sa. Blir nog bra att lyssna på i bilen, om vi åker på en tretimmarsfärd någongång snart. Nu när däcken till slut har bytt till sommarskrud.
 
Sedan passerade vi fiket där mannen läste poesi förra veckan. Det var där han hittade skylten med den glada, pigga kaffemostern på. Och så tog han ett foto. Ett lagom suddigt mobilfoto. Till bloggen. Till min blogg. Min alldeles ovanligt vanliga lilla blogg.  

Skylten får mig att tänka på den braiga serien som jag redan har tipsat om, säkert flera gånger om. Där dåtidens nyheter ska avhandlas på en timma, i det nya mediet. I söndags pratade de om Lajka (eller Muttnik som amerikansk press kallade henne lite vanvördigt, enl Wiki.) och Sputnik, och jag tänker på hur människor har behandlat djuren. Och varandra.
 
Jag skulle vilja kalla henne balla Lajka. Bara för att jag kan, och får, och på grund av det som hon fick utstå. Och förmodligen lite för att jag bor så nära Göteborg.


 - Bakåtsträvare!
Det säger folk ibland, när man berättar om sitt intresse för det som har varit. Och för de som redan har farit. Och jag kommer att tänka på uttrycket; att dra lärdom. Och dess betydelser. Ja, jag tror att r:et på slutet är viktigt här.
 
"En tesked jord och hav" Av Dina Nayeri. Den vill jag läsa. Om en flicka som var 11 år, i Iran, exakt samtidigt som jag var det, här. Vad skilde våra uppväxter åt? Säkert en hel del. Fast jag tänker; att vara i den där åldern är väl ändå, också, alltid, att vara i den där åldern? På något sätt, oavsett. Och smaka på titeln; "En tesked jord och hav". Varför kom inte jag på den? Kanske för att jag inte har skrivit någon bok. Än, skulle jag vilja skriva. Men det vågar jag inte. Än.


Varför stavas skilde i preteritum utan j:et egentligen? Och varför heter det preteritum numera? Förr kallades det imperfekt, har jag för mig. Preteritum har jag lärt mig att det kallas nu. Ibland eller alltid? Ja, jag är inte heller smartare än en femteklassare. Men lite smartare än Bert är jag nog allt. För jag visste att det var schottis som de dansade, barnen. Har jag berättat att jag dansade folkdans när jag var liten? Lite töntvarning på det kanske, men en söt sådan va? Schottis var en favorit.
 
Och den här boken ska jag läsa, fast att jag inte vill. Men jag måste, utan att blunda. Hat är jobbigt. Bättre att tycka om lite mer. Tänker jag. IRL också.

När vi kom hem så diskade jag muggarna. De danska årsmuggarna. De fint signerade danska årsmuggarna. Som jag hittade i välgörenhetsbutiken med den fina hemsidan. Tänk att jag bara var två år då, när OS gick i München. Och så kunde jag inte låta bli att le lite extra åt mitt nya kunskapsfynd, när jag såg att någon hade ropat hem ett par andra årgångar på Tradera, för 52 kronor. Plus frakt. Våra fyra nya, gamla, små frukosttemuggar kostade 60 kronor. Totalt. Oberörda av åren som gått ligger de nu nydiskade, en uppochnervända. Utan minsta spår av tidens tand. Helt utan teavlagringsrand.

Rand. Räta. Rak. Linje. Jag har alltid haft svårt att tänka mig tiden som en linje, mer som en rund våg som böljar. Fram och tillbaka. Och fram igen.


 Och tillbaka, hoppas man, ibland.
 
 
I köket ligger böckerna jag lånade. Och här strax bredvid ligger filmen, om det berömda konstnärsparet. Om Sigrid & Isaac, om strömningar, om konst, om kärlek och hat. Så långt borta. Så nära. De väntar på att få berätta. Berätta historier, som berör. Som rör, oss.
 
:)
/helena, som inte har nyputsade fönster.




ps Här på RoyalDesign.se kostar årets lilla mugg 399:-. Om ni undrar. Den är - också - fin. 

tisdag 23 april 2013

Bibliomani & Pontracina


" ... Richard Heber, som föddes 1773, var en hängiven bibliofil; för honom intog boksamlandet den främsta platsen i tillvaron, och enligt hans ättling Osbert Sitwell var Hebers talspråk att 'en gentleman måste ha minst tre exemplar av varje bok: ett att ställa i hyllan, ett att läsa och ett att låna ut'. ..."
 
Idag är det Världsbokdagen. Dagen när man kan grubbla ihjäl sig över alla underbara böcker som man aldrig kommer att hinna läsa. Eller så skippar man hela biten med att grubbla, och läser en liten stump i det man råkar ha i närheten istället.

"Passionen att samla" heter boken som Caroline Clifton-Mogg (med foto av Simon Upton) har skrivit och som citatet ovan är hämtat ifrån. Boken handlar om - samlare. Helt otippat. Sidorna är fullständigt fullsmockade av föremål som folk har samlat från golv till tak (bokstavligen i vissa fall!) i sina hem och jag har kommit fram till att jag nog mest är en blandning mellan kategorierna Entusiaster och Inredare. För här delas samlarna in i nio olika kategorier, beroende på vad och hur de samlar.

En mycket rolig bok att bläddra i! Eftersom den har några år på nacken så får man antingen skaffa den second hand - här på Bokbörsen fanns ett antal ex. när jag senast kikade in, eller så får man göra som jag och låna den på bibblan.

Ett av mina senaste små fynd - på tal om entusiastiska samlare - är den söta lilla snipan. The Pontracina står det under den och Johnson Bros. Ett styck engelsk - oemotståndlig! - gräddsnipa fick följa med hem från helgens loppisräd.

Kunskapsfynd kallar Eli på bloggen femtiotalsjakten det, när man vet att fyndet man hittat kommer leda till att man surfar upp en del nya kunskaper, av ren nyfikenhet. Den lilla Pontracina:n är definitivt en sådan. Men mer om det en annan dag. Idag är det böckerna som är på tapeten. Eller i alla fall framför den. Visste ni förresten att...

" ... I Katalonien i Spanien har man sedan 1900-talets början firat skyddshelgonet St Görans (St Georges) dag den 23:e april genom att ge en bok i gåva till dem man tycker om. Av tradition får givaren en ros tillbaka. ... "  citatet hittade jag här hos unesco.se
 

:)
/helena


ps Unesco inspirerades av den gamla fina bokgivartraditionen och införde 1995 World Book and Copyright Day. Och nu blev jag så inspirerad av det hela att jag går och funderar på att lotta ut en bok, eller två, till er, kära läsare! Så håll utkik efter orden; utlottning, böcker och för barn i alla åldrar. Om allt går som det ska, så hittar ni en liten utlottning här inne, om någon dag! 

måndag 22 april 2013

Som är inte bara början på sommaren


Våren är inte vacker.
Än.
Den är ful.
Om man inte lägger märke till detaljerna.
Som
kärleken till rost.
Som
det växtligt gängliga, det lättförgängliga.
Som
det nära och lättillgängliga - en ny, gammal bucklig brosch på jackan. Signerad. I tenn. För en tia. Från Emmaus.
Som
färger som ingen riktigt vet namnet på - geggamojabeiget? och snart-blir-allting-grönt-igen-ska-du-se-brunt?
Som
flickan och pojken som - nästan - slåss om att få vara först med att sälja dig årets majblomma. Så söta! (Ja, blommorna är ju också ganska fina förstås.)
Som
rolig konst på väggen i väntrummet.
Som
det belåtna leendet på mannens läppar när han får sin nya majblommepin, av dig. (Den 341:a i den lilla!? pinsamlingen)
Som
trädgrenar som bär örhängen. Flyktiga, lätta. Vackra.

 
:)
/helena 

söndag 21 april 2013

Älskade pixelmåne!



- Se här, sa han och höll upp den lagom kladdiga mobilskärmen, i den kompakt kycklingdoftande luften, strax framför henne.
 
- Jaha, vad är det? sa hon.
 
- Men ser du inte? fortsatte han.
 
- Nä, vaddå? Menar du den där lilla suddiga, vita pricken? sa hon.
 
- Jag har ju plockat ner månen till dig. Sa han.
 
:)
/helena

fredag 19 april 2013

Åh, nej, inte rosor...


Vad ska ni göra i helgen?

Själv funderar jag, och den motsträviga kroppen, på om det inte börjar bli dags att acceptera att påsken oåterkallerligen är över. Dags att fälla ner sina färgglada stjärtfjädrar, och börja värpa på nästa års ägg då kanske.

På söndag börjar en andra säsong av den brittiska serien "The Hour" - den tänker jag inte missa, i alla fall. Om en nyhetsstation. På 1950-talet. Om en kvinna i karriären. Om en kvinna bland alla män.

I morgon är det vernissage på en utställning som tar avstamp i det lite märkliga faktum att Beatles var här i vår lilla stad och spelade 1963. Jodå, tro det eller ej, så var det. En utställning som låtit de medverkande konstnärerna inspireras av popens födelse. Läs mer detaljerat här! på konstmuseets sida. Men jag funderar på att vänta ett tag med att gå, tills knät känns lite bättre igen.

Igår kom mannen hem med rosor, som han fick som tack. Och jag kunde återigen konstatera att spontanitet är överskattat, eller hur det nu var? För jag utbrast som rubriken lyder. Men det är ju inte så att jag inte tycker om rosor, de är förstås helt ljuvliga! Det är väl mera så att de inte tycker om mig. Jag tror att de tycker att jag är den tråkigaste människa som man kan tvingas bli vassatt (vilket ord va? vas-satt) hos, för det dröjer sällan länge innan de börjar nicka till...

Det är därför som jag vill be om ursäkt för att just fotona från köket är lite murriga - jag kände mig helt enkelt tvungen att föreviga dem så fort de kom in innanför tröskeln - i fall de skulle få för sig att "slumra till" redan under natten. En snabb blick ut i köket talar om att de faktiskt fortfarande lever! Och att det nu är mycket ljusare än det var då, igår.

Kanske blir det ett par loppisar för mig under helgen, eller nån auktion. Eller så stannar jag bara hemma och luktar på blommorna.

:)
/helena



ps Om ni har missat de två nya avsnitten av "Bukowskis" så tycker jag verkligen att ni ska ta igen det nu. På åttan. På play. Alltid kul att titta in i de riktigt rikas värld. Liksom tjuvkika. Och få njuta av all underbar konst och alla andra fantastiska föremål och vintagekläder som hamnar under den gamla anrika klubban där! Och tänk om mitt lilla loppade Paul Fischer-kort hade varit en riktig målning - då hade jag inte behövt tjuvkika längre. Fast jag tycker ju förstås om att tjuvkika.