tisdag 31 maj 2022

I ögonvrån

Har jag använt den rubriken nyss? Det skulle kunna vara så, för hela maj känns som en månad som mest passerade så - i ögonvrån. Inte av nonchalans, inte en chans, mer på grund av mängden händelser på världsnivå. Ett informationsflöde så frekvent flödande - många gånger om händelser som är rent förödande, för demokratin och de mänskliga rättigheterna. 

Jag känner en rastlöshet av rättslösheten som florerar på så många ställen i världen just nu. Det kryper under skinnet. Allt skulle behöva debatteras, diskuteras, ja, rent av dissekeras ibland. Men det går inte, så mycket tid finns inte. Så många pennor existerar inte, som skulle behövas för att plita ner varenda tanke som tänkts i skenet av en skev värld.

Tror bestämt att ni vet hur jag menar. Hur det är omöjligt att bena upp allt. Hur Nato-frågan (för att bara ta en av alla moment 22-frågor som finns) gnager liksom hål i huvudet - hur det efter tillräckligt mycket idisslande blir svårt att skilja rätt och fel från varandra. Även om en allians som mest finns till på grund av att det existerar någon som tror att det går att lösa något med "hjälp" av vapen, inte känns rätt någonstans egentligen, absolut inte i maggropen.

Vi kan inte bortse från att det är tillgången till vapen som är roten till mycket av det onda här på jorden. Det är människan som dödar och bär sig destruktivt åt, men lättåtkomligheten är det som kan få en (ung) människa som mår dåligt att kunna agera på ett mer än nödvändigt destruktivt sätt. Happy man don't kill. En sak Rickfors konstaterade i en av sina låtar för länge sedan. Och sannare än så kan det väl varken sjungas eller sägas?

Happy man don't kill. Det är bara så. Det är svaret. Men frågan är hur vi ska få alla människor att må bra, eller åtminstone få dem att må mindre dåligt? Tillhörighet, det är ett svar. Att känna att man har en självklar plats. Att känna att det man är, och kan tillföra, behövs. Att vara behövd är en oslagbar känsla, det vet alla vi som har människor och livsuppgifter som inte skulle bli lika bra utan oss. Vi måste få fler att känna att de behövs. Att deras unika sätt att vara är något samhället vill - och ska - ta tillvara. Människors enorma inneboende resurser att tillföra något bra till sin omgivning, de måste tas tillvara bättre. Den oändliga potentialen som våra barn och unga bär på, den måste förädlas och slipas mjukt, som en snuttefilts-diamant.

Den där reservoaren som finns inom oss alla, en källa fylld av kreativitet och uppfinningsrikedom, den måste vi förvalta hos barnen och de unga tidigt. Allt vad vi behöver finns här inom oss. Ytterligare en låt som säger det uppenbara, även om det inte är en lätt uppgift som ung och nybliven vuxen att själv kunna sortera fram vad man själv behöver för att tillföra något, både till sig själv och andra. Där måste vi äldre vuxna finnas med och guida och råda, tänker jag. Och det här går inte över en dag. Inte det heller, inga positiva förändringar går fort, inte om de ska hålla i längden - och det är ju det vi vill.

Långsiktiga lösningar måste nötas in. Dag för dag, måste vi visa alla barn och unga att de är älskade och behövda. I skolan, på fritids, i hemmet. Och inte att förglömma - i samhället och världen. Vi måste börja värdesätta unga människors åsikter och synsätt högre. Det är ju de som ska ta över sen, eller snarare alldeles strax.

I ögonvrån passerar det faktum att ungdomsförbundet tycker annorlunda än sina äldre motsvarigheter i regeringen, bara för att nämna Nato-frågan kort igen. Kanske är det faktiskt så: Att det är dags att börja lyssna på de unga på riktigt en gång för alla. Det är deras framtid vi vuxna "leker" med. Oavsett om vi ignorerar brådskan att vända den akuta klimatsituationen, eller frågan om att fortsatt försöka hitta fredliga, diplomatiska - och vapenfria - lösningar på jordens och dess många mångfacetterade invånares utmaningar.

Det var maj det. En vacker månad, trots allt. Synd att så mycket vackert bara fick passera i ögonvrån. 

Sköt om er.

Och kram.

/helena

måndag 30 maj 2022

Hej, kan ni hjälpa mig?

Bad-hair-day? Nej, nej nej. A-very-very-good-brain-day! Naturligtvis. Och häpp. Och lite andra glada tillrop.

Snabb som en fjärilslik kobra i tanken då alltså? Nja. Okej. Inte som en hel IQ-klubb kanske. Men okej. 

Nej, hjälp vilket trams, måste hitta mitt sans och komma till min fråga: Tycker ni att jag ska byta till vårt senaste lilla klimatalster där på väggen? Eller ska hen som sitter där bakom glas och ram få vara kvar? 

Bloggläsare, bloggläsare bakom skärmen här, säg mig vilken konstig, knasig målning som vackrast, hehe, i hela världen är? Typ. Klura på den.

Man får inte roligare än man gör sig, har jag hört. Hoppas ni tyckte det här var lite kul i alla fall. Om inte, kommer snart ett aning seriösare ps att dyka upp i ert omedelbara synfält.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Majken, Emma, Sofia och Alexandra. Det här ps:et är tillägnat dem. Ni minns kanske att jag samlar på goda nyheter? Gärna sådana som på olika sätt sätter miljöns bästa i centrum. Det kan handla om vår närmiljö. Det kan röra sig ute i den stora vida världen. Och det kan självklart också handla om mellanmänsklig miljö. Saker som handlar om att vi ska trivas tillsammans, helt enkelt.

"Ett gäng tioåriga tjejer i fjärde klass i Tärnaby har bildat klubben 'Rädda Jorden'. Varje dag efter skolan springer de runt och plockar skräp runt skolgården och..." 

Emma och Majken och deras kompisar alltså. Vilka tjejer, va? Heja heja! Vi saxar lite mer ur deras klimatsmarta prat:

" - Vi har läst och sett på filmer och fått mycket information om att vi måste rädda klimatet och det här är vårt sätt att hjälpa till..."

"Konstnären Sofia de la Fuente syr just nu på ett regnbågsfärgat lapptäcke, som ska vara klart till prideparaden i Sölvesborg. ..."

You go girl! Yes. Regnbågen är stolt över dig, Sofia. Det är jag säker på. Det som började som en motreaktion kan också bli en ny start och tanke - få fler att jobba aktivt för mångfaldens bästa, tänker jag mig. 

" - Alla som vill kan hjälpa till. Det blir en symbol för att vi hör samman, säger hon."

"Alexandra Rojas Nordqvist, 18, läser på gymnasium i Västerås och har startat ett projekt med sikte på att jobba miljövänligt. Just nu är hon i full färd med att bygga en skola i Bolivia med ekobricks, som skapas av plastflaskor. ... ... Skolan ska byggas av ekobricks, en teknik som går ut på att använda sig av plastflaskor och annat som är tänkt att slängas, men i stället återvinns. ..."

Vilket initiativ, va? Tänk vad en kurs i ungt företagande kan leda till. Vilken miljövänlig idé. Både för planeten och de ungas möjlighet att få gå till skolan. Heja heja!

Tre goda nyheter, hämtade från min goda-nyheter-mapp, som i sin tur är hämtad från diverse artiklar på svt.se.

Några initiativrika människor som haft - och har! - väldigt bra tankar och very-very-good-brain-days. Yes!

"... - Jag vill att de som ser lapptäcket ska känna värme i hjärtat. För det finns en bit av alla som hjälpt till att sy det. Det finns ingen gräns för hur stort det får bli, säger hon (Sofia de la Fuente, reds.anm.)." 

Regnbågen har den effekten på oss. Värme i hjärtat. Hoppas de här kvinnorna, tjejerna, flickorna värmde ditt lika mycket som mitt.

söndag 29 maj 2022

Fem särskilt fina - stjärnglans & slips

Hej på er. Vi fortsätter vårt lilla vintage-bröllops-tema. Här kommer en kille. En äkta man. Ett musikaliskt snille.

Känner ni igen honom? Och hans underbara LP:design? Ni får kanske klura vidare medan vi spanar in min första kamera. Tänk att jag har sparat den. Med snygg orange originallåda och allt. Genomskinlig plast som lock, så att man skulle kunna se hela härligheten. Tror bestämt att jag fick den i present, någon gång i tonåren. Agfamatic 1008 pocket. Tycker den är så himla fotogenisk, med sin mycket tydliga röda knapp där uppe. Den enda röda knapp jag gillar. (Ja, jag syftar på alla mer eller mindre halvgalna karlar med röda knappar där ute i världen. Usch. För att uttrycka det milt.) Men nu ska vi fokusera på alla härliga män! Eller åtminstone på en.

Paul Simon! Vem skulle inte vilja ha honom som wedding-singer, jag bara undrar? Älskar titeln på det här albumet: There goes rhymin' Simon.

Gillar han också dockmöbler? ;)

Och något nytt. Alltså enligt den klassiska bröllopsdevisen med något blått och lånat och fått och gammalt och nytt och det där, ni vet. Cult-design. Maria Lord. Tycker så mycket om den här textrika dekoren som togs fram till något Linné-jubileum, har jag för mig. Prydde både små krukor, vaser och ljushållare. Jag har en liten vas och en kruka, som pryds med vitsippor, smultron, blåbär, tussilago och annat smått och grönt. Inte nytt-nytt, men köpt first hand för ett bra tag sedan.

Men oj, vad tiden flyger i dessa hektiska bröllopsbestyrtider! Redan dags för sista fotot i vårt vintage-tema.

Den här slipsen, ur mannens gedigna samling second hand-slipsar, passar nog bättre, va? Randig skjorta och rutig slips - och en urgullig Paul Simon!

Det var det. Hoppas ni gillar, snart är det pingst. Fast nuförtiden gifter sig väl folk lite när som helst på året. Men fortsatt gärna i ljumma ljuva sommartider, förstås.

Sköt om er.

Och kram.

ps Vilken rolig idé - att nämna alla låttitlarna på framsidan och baksidan av skivkonvolutet. En liten illustration för varje låt. Kul idé, som sagt. På första fotot i mitt bildregn tidigare i veckan, där kan ni skymta baksidan. Om ni skulle vara nyfikna på det också.

lördag 28 maj 2022

Street art - på riktigt

Läser om den stora gatukonstfestivalen som pågår i Stockholm just nu, och fick idén att jag skulle visa er lite fler av fotona jag tog av vår egen street art här hemma på vår gata i stan (OBS! Det där sista måste läsas med trotsig och hög Lotta på Bråkmakargatan-röst). Alltså. Här i vår lilla stadsdel, här målades det en hel del förra året. Häng med.

Oftast ser vi gatukonstnärernas verk veckla ut sig över storslagna väggar i våra städer, men den här gången handlar det verkligen om just street art. 

Det här handlar om gatans smycken. Eller snarare golvens. I det här fallet asfaltgolvens utsmyckning. Mattor!

Målade mattor i massor. Som slingrar sin glada väg mellan flerfamiljshusen. Det var höst i luften när jag fotade - hög luft och låga förväntningar? Haha. Nej, hög och klar luft och höga förväntningar på att den lågt placerade konsten skulle leverera framför min nyfikna kameralins. Och som den gjorde det!

Medan graffiti-eventet i Snösätra, söder om Stockholm, dansar fram med hjälp av färg och dj:s bland annat, kommer jag att tänka på när det låg ett tjockt lager med snö över alla dessa mattor i vintras. Ni kommer kanske ihåg att jag undrade vad som skulle hända med mattorna sen, om de skulle bli fula och färglösa? Och jo, nog har många av dem nästan försvunnit till den här våren, det måste jag säga. Därför är det kul att konstatera att jag tog mååånga bilder när de fortfarande var väldigt fina.

De hade hunnit bli så lagom slitna då, i höstas, efter att ha legat klistrade mot marken i några färgglada månader.

Några gav inte asfalten en chans, andra matchade. Den här hade matt-svans. Eller äsch, matt-frans, heter det ju.

Rund och go och rosa och blommande!

En matta måste väl också kunna måtta dig med ögonen och ljuda ett grönt och bedjande mjau? Mjaaauuu.

Home sweet home.

Ett litet smakprov på jordnära gatukonst. För er som saknar hur det såg ut innan vintern härjade. För er som inte kommer ihåg alls. För er som inte har sett dem, in the first place. Ja, för alla er som gillar street art, såklart!

Sköt om er.

Och kram.

ps Det var ett av de lokala bostadsbolaget här i Borås som, tillsammans med några av de boende, planerade och designade sina drömmattor. Till sin hjälp att måla och genomföra gatukonsten på plats, här på Hulta förra försommaren, hade de den ideella organisationen Artscape

Undrar vad som ska hända med färgresterna av mattorna nu? Ska någon konstnär/artist komma och fylla i dem igen? Eller ska tiden få fortsätta ha sin gång och låta dem försvinna helt? Det är något vackert i tanken med att något bara finns och har sin blomstringstid under en begränsad tid, känns mänskligt på något bra sätt. Visst?

fredag 27 maj 2022

Ett talande citat. Och lite annat morsgrisigt babbel.

- Det är som medicin, musiken. Så sa hon, ungefär, den äldre damen som mannen spelade för. Och så höll hon handen på vänster sida av bröstkorgen. Hjärtmedicin i musikaliskt format. Hur behjärtansvärt? Hur gråtigt? Hur fint? Kunde inte låta bli att småhulka lite av ful glädjegråt när mannen kom hem och berättade det, efter att han spelat på tre särskilda boenden igår. 

Patti Smith. Ja, hoppet är inte så långt som det kan kännas. En annan årsrik kvinna med musiken nära hjärtat. Och engagemanget! Hörde att hon fick något fint pris i veckan - och som hon är värd alla priser i världen, tänker jag. Men det bästa var ändå att läsa om hennes glädje över utmärkelsen och framförallt hennes reaktion; att hon måste jobba ändå hårdare nu. Still going strong!

Oprah Winfrey. En annan av mina stora förebilder. Malala, en tredje. Bara för att nämna tre. Det finns så många fantastiska kvinnor! Men det vet ni ju redan. Några av dem är mammor. Några har inte hunnit bli det ännu. Några har valt en annan livsväg. Men jag tror att de flesta kvinnor ändå är "mamma" till något. Ett projekt eller en livsuppgift av något slag. Eller agerar extra mamma till någon väns barn. Eller finns där helt enkelt, ett lyssnande öra, i samband med någon organisation eller förening med ungas bästa i tanke och blick. Lite så. 

Väldigt många kvinnor världen över är mamma till minst ett eller annat behjärtansvärt uppdrag här i livet. Det känns skönt att tänka på.

Det finns så många mammor som kämpar. För sina små, ofta med sitt eget liv som insats. När jag läser om neddragningar av bistånd till livsviktigt demokratiarbete och mer rättvis fördelning av jordens resurser, då vill jag bara skrika: Nej!!!! Kampen får inte börja gå åt fel håll. Det finns så många människor som behöver oss mer än någonsin. I Afghanistan är musik mer eller mindre förbjuden, bara en sådan sak. Musiken som har en sådan unik uppgift att fylla - att hela oss. Förena oss. Kvinnorna i Afghanistan behöver oss. Flickorna måste få gå i skolan, både där och i resten av världen. Alla barn måste få lära sig läsa och skriva. Det arbetet måste fortsätta nu. NU.

Så när jag läser om nedskärningar runt fredsskapande åtgärder och forskning, då vill jag bara gråta. Sätta mig ner som en våt liten fläck bara. Säcka ihop. Pyspunka. Men det får vi inte göra. Här måste tas krafttag mot egoism och närsynhet. Vi måste lyfta våra solidariska blickar långt utanför våra egna gränser. Vi får göra så gott vi kan, helt enkelt.

Ett sätt är att skänka en liten slant eller två till valfri organisation som jobbar med bistånd och socialt arbete runt om i världen. Ge alla mammor en chans att vara bra mammor. Öka mammornas möjligheter att finnas där för sina barn, genom att ge dem livsluft och livslust. Och nödvändigheter som mat för dagen och rent vatten. Men också jämställdheten och självbestämmandet måste främjas på många platser. Kvinnors självklara rätt att bestämma över sitt eget liv och sin egen kropp. 

Aborträtten. Aborträtten hänger tätt samman med att vara en bra mamma, tänker jag. Alla barn måste vara välkomna och önskade. Det ÄR en rättighet. Abort är alltid en nödlösning, men det är en nödvändig nödlösning. Det finns ingen annan väg att gå. Inte om man vill agera mänskligt och humant - och säkert för både kropp och själ.

Nåväl. "UNICEF finns på plats och kämpar för barn i krig och katastrofer världen över - i länder som Ukraina, Syrien, Jemen och Etiopien. Barnen och deras familjer får akut sjukvård, tak över huvudet, mat, rent dricksvatten och psykosocialt stöd. Din hjälp behövs nu."

UNICEF. En av alla organisationer som står på barnens sida jorden runt. Röda Korset är en annan. Och Rädda Barnen. Kanske har du ett fjärde alternativ som du föredrar att stödja? En seriös, världsomfattande organisation med 90-konto. Ge en valfri stor eller mindre summa till alla mammors ära. Ge alla mammor en chans. Ge alla barn en chans.

Att vi enskilda individer skänker de kämpande mammorna där ute en tanke och en slant är en sak - en mycket god och bra sak - men vi som bor i rika länder får aldrig sluta ställa krav på högsta nivå. Biståndet får aldrig, aldrig minska. Inte så länge det finns en enda plats på den här planeten där barns självklara rättigheter kommer i kläm.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Lite yta i ett ps har väl aldrig skadat någon? Lite yta alltså. Dessutom är vintage inte bara yta, det handlar om en väl förankrad livsinställning. Ett ställningstagande mot resursslöseri - och för en mer hållbar livsstil. Vi använder ju de älskade tingen om och om igen. Här hittar ni Fem särskilt fina med Hugo Gehlins fina tryck/snitt av mor och barn i fokus.

torsdag 26 maj 2022

Jag, jag, mina syskon, mor! Och jag.

Sssccchhh. Vi måste vara tysta. Smyga. Tassa på tå, passa på - för här ska serveras en överraskning till bästa mannen, tänkte jag. Är ni på? Med och så? Okej. Det här är grejen: Tänkte göra mannen till huvudperson här inne idag, som en lite kul grej. Oftast, när mannen ska figurera här inne på något sätt, vet han ju om det, men den här gången tänkte jag ropa: surprise! 

Vi letade ju fram mannens första album för ett tag sedan, och då fick jag syn på det här oemotståndliga uppslaget. Några fina ungdomar, en utsikt som heter duga och en kökssoffa - vars lock vem som helst med vintage nära hjärtat skulle vilja lägga både vantarna och hela kroppen på.

Och ett grönsaksland som behövde lite tlc, uppenbarligen. Ett grönt trädgårdsland med min underbara svärmor i!

Och jag då. Eller inte jag jag, utan mannens lilla jag såklart. Tycker det är så kul hur han verkligen har gått in för att skriva ordentliga beskrivningar under fotografierna. Det märks verkligen att det är hans första egna album, där han fick fästa in väldigt många versioner av sig själv. Jag i köket. Jag och mina syskon. Och jag. Haha. Gullungen. Gull-gubben, har han ju hunnit bli nu då. Sssccchhh. Vi låtsas inte om att jag sa det där sista, va? ;)

Hoppas ni gillade lite svartvitt på en röd dag. Snart kommer mannen hem från ett av sina tre små spel-, sjung- och underhållningsjobb som han har idag. Sssccchhh. Smyga, smyga. Tassa, tassa. Tissla, tissla. Det här ska ju bli en överraskning. Tror ni att han kommer gilla den?

Sköt om er.

Och kram.

ps Här kan ni se den läckra framsidan på albumet, om ni vill. Gjorde ju en Fem särskilt fina med det inkluderat för ett tag sedan.

onsdag 25 maj 2022

Blommande kök

Ett litet snabbt hej och hallå här från mig. En önskan om en skön helg, kanske långhelg för vissa av er. Min önskan är att den blir vilsam och trivsam. Och grön och skön. Det börjar bli så vackert där ute nu, i spenaten, som vi brukar säga. Syrentider. Sommarlovet bara en armslängd bort. 

Men först tar vi röd dag, va? Vilar lite, oavsett om det blir aktiv vila eller något slöare. Kanske orkar vi sända en eftertänksam tanke till de som har det svårt, de som saknar någon att krama. Alla barn som dör, hade inte tänkt att prata allvar under den här lätta, korta hälsningen, men det är svårt att låta bli. Jaja. Världen behöver en kram, så är det bara. En stor och lång och innerlig bamsekram. Från hjärteroten.

Vi får ta nya tag sen. Göra världen till en bättre plats, det är ju något vi gör tillsammans, på vars och ens sätt, dag efter dag. Oförtrutet och envist jobbar vi vidare mot intolerans, rasism, egoism, generaliseringar och syndabocksmentalitet. 

Dag för dag jobbar vi vidare för att skapa en värld där fler och fler människor mår bra och hittar sin plats i livet. Tillsammans. Det är det som är nyckelordet här. Du och jag. Vi har bara varandra, glöm inte det. 

Då säger mannen och jag trevlig helg då!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

tisdag 24 maj 2022

Klart drottningen ska ha en bakelse. Eller två.

Jo, det var visst en tävling, det skulle skapas en bakelse, till drottningens ära. Elizabeth alltså. Nummer två, även om de flesta av oss säkert tänker på henne som nummer ett. En riktig stål-kvinna. Snart firar hon alltså sjuttio. Det vill säga sjuttio år på tronen. Fatta! Många är glada om de får bli sjuttio år, vilket inte är en självklarhet på något sätt. Den brittiska troninnehavaren har haft sitt jobb så länge. En hel mansålder, skulle man kunna säga.

Till saken. Jo. Jag ville helt enkelt inte vara sämre, ville också skapa något maffigt och gott till tronjubileet. Men här blir det mer grädde på burk, så att säga. En charmig bunta skärm-bakelser, som ni förstår. Vi börjar med något riktigt smarrigt. Körsbär på toppen. Mycket grädde. Några väl valda maränger. Och en krämigare än krämig kolasås. Mums!

Vi går vidare med en lakritsdröm. Hoppas Bettan gillar salta sötsaker, det gör hon nog, verkar ju vara en salt böna. En hallon-hund där uppe på äppelmoset. Hon gillar ju hundar, det vet vi. Den här gången blir det kanske inte riktigt den ras som hon är van vid, men en sötnos är det ju ändå. Så det så. Jum. Och Voff.

Hehe. Nu blir det knasigt värre. Trollade fram en bakelsehatt ur...hehe...hatten! Lite vattenmelon-känsla här. Och violsmak, tror jag. Brittiskt värre. Nja. Men en riktigt parant hatt-dam måste förstås ha en hatt-bakelse. Häpp!

Sedan smög det sig in lite blågult, svårt att låta bli. Färgerna på allas våra fredliga näthinnor. Något med citron. Men inte sur på tungan, bara sval och angenäm och angelägen. Chokladkräm på det. Och blåbär. Låter inte så dumt, va? 

Klart att vår engelska mormorsros måste ha en rosig skapelse att fira med. Tänker mig att rosenbladen består av mjuk och solmogen aprikos. Smörkräm, som smälter i munnen. Och något segt till det, pikant - krokant. Till en riktigt rivig raring-tant!

Till slut, nu får det vara bra, vill ju inte att vår drottning ska spricka, mer än av stolthet över sin långa livsgärning då. Spunge-cake. Visst heter det väl så? Sockerkaka. Med lite lite glasyr på. Fluffig, som frisyren. Lätt, som tanken fortfarande flyger där under. 

Återstår väl bara en enda sak att säga då: GRATTIS! Och smaklig afternoon-tea, kära drottning E. Det var det.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

Månros

Hej, mina vänner. Hade förberett ett ganska roligt inlägg (om jag får säga det själva alltså...). Några bilder jag skapat på ett tema. Sedan såg jag Albina på nyheterna. Såg kratern, förödelsen, på hennes innergård. Hörde förtvivlan i hennes röst. Och frågan vi hört från så många håll i Ukraina under de här tre gångna månaderna: Varför? Varför? Vad har vi gjort för att förtjäna det här? Att få våra hem och liv förstörda? 

Hon såg så uppgiven ut, när hon visade reportern runt i vad som återstod av hennes hem. Hon undrade om det var någon idé att tro på framtiden. Gissar att jag inte var den enda som kände ögonvrårna klia och svida, när hennes röst bröts i förtvivlan. 

Ukraina. Vi delar inte bara era vackra färger, som rymmer både sol och fält och hav och längtan och den blå himlen där ovan, vi delar er sorg.

- Ge inte upp, ge inte upp, min kära. Jag ville luta mig in innanför skärmen och sjunga Afzelius för dem som vandrar i ruinerna. Men jag har inte hans förtroendeingivande sångröst. Bara ekot av den.

Dessutom bestämde jag att ni ska få två inlägg här och nu. Ett eftertänksamt. Och ett lite roligt, för att jogga våra neddragna smilband en aning. Vi som kan le, vi måste ju ändå får göra det - ibland. Alltså. Lite ovanligt här inne kanske, med två digitalt skapade inlägg på raken, men någon gång ska ju också det ske. Först en dikt, till Albina. Sedan något helt annat.


Den lyser

Bomber kan inte fälla den

Skäran står sig slätt bredvid

Månskäran

Allt har den sett

Krigen

Och gråten

De förtvivlade ropen

Och ändå, den är förvånad

Skärrad

Den ser Albinas ansikte i natten

Lyser och lyser och lyser, för att ingjuta mod

Ser så många liv slockna

Slockna

Slockna

Men ge inte upp, min månskära

Min månros i natten

Den lyser

Skaver husresterna mjuka med sina strålar

Och riktar sin svidande kritik mot mörkret

Inte natten, aldrig den

Mot mörkret som saknar mänsklighet

Månen lyser upp - när den hör barnen leka

Lyser, lyser, lyser

På solrosens envetna kamp

På Albina

En stjärna tänds, den viskar med klar stämma

- Ge inte upp, min kära

Månen måste orka, även när bomberna faller

Lys, lys, lys

På Albina

In i hennes bleka hjärta

Månros




/helena

måndag 23 maj 2022

Bildregn från vintage-vardagen

Plötsligt händer det - ett bildregn! Det var när jag gick och plockade bland prylar som ska användas till diverse fotningar den här veckan, som jag kom på det: Det var väldigt längesedan jag fotade min dag. Helt enkelt några oredigerade bilder från vardagen full av vintage. Så, nå, vad säger ni? Är ni på? Okej. Vi tar det väl från början.

Min arbetsdag bland vintage-sakerna började med att jag plockade bort ett par små klimatdebattmålningar som var torra bakom öronen nu.

Sedan ströks strykning snabbt från dagens göromål - check!

Ett nätt lager damm ströks bort från den här pippin. När jag ändå gick förbi liksom. Damma i förbifarten, bra grej.

En speciell gammal tidning letades det efter, en god stund utan resultat. Fann den här istället. Kul att läsa om jul när sommaren precis är i antågande. Det brukar jag göra varje sommar, som de trognaste av er säkert vet.

La upp mina sötaste saltaste nappar på ett snygging-fat - blir ju ännu godare då, menar jag. Kaffe...

...måste man ha till. Det är sedan gammalt. Saltgodis plus kaffe; lika med en favorit ända bak till ungdomstiden. Med andra ord; alltid. Typ. Gott gott.

Borde kanske ätit en apelsin som mellis också? Men jag tittade i alla fall på några, när jag passerade den här smaskiga vintage-tavlan på väg tillbaka till skrivbordet.

Redigerade en del foton, bland annat till er. Deja vu, eller hur? 

Försökte sedan skapa en bild jag gått och funderat på. Något med moln. Äsch. Det blev inte bra. Vi går vidare.

Började bli dags att tänka på mat, igen. Någon fin en skulle ju komma hem från jobbet snart, ska bara vattna klart. Så, det gick fort.

Efter maten lades scrabble-brickorna upp på bordet. Dags att baka baka liten ordvrängarkaka. Ungefär så.

Nja, hade ingen bra bokstavsdag, blev mest pannkaka, eller inte ens det. Men det var charmigt att vi la hona. Och fux.

Kanske flaxade tankarna iväg på annat? Noll ord-koncentration? Vintage on my mind? Always.


Vi la undan penna och protokoll och mannen gick och vilade en stund. Det är krävande att tänka ut ord direkt på maten, ska ni veta.

Själv kunde jag inte sluta tänka på vart det där inredningsmagasinet tagit vägen, som jag ska använda i ett inspirationssammanhang snart, är det tänkt. Hittade det fortfarande inte. Argh. Arg? Nä. Bara lätt irriterad.

Paus-bild. En favorit i repris (fast nytagen för dagen ändå). Ett av alla nya sätt att använda de redan använda sakerna på. Ett gammalt kub-pussel som får bo i vasen jag ärvt från farmor. Tycker det blir en bra kombo så här.

Åh. Suddiga penslar och välanvänd färglåda, såå fint. En avfotad halvsida, ur en tio år gammal Sköna Hem.

Det börjar dra ihop sig, kvällssolen är på ingång. 

Kom bara på; att jag glömt påminna er om att titta på Bella. Bella bland kryddor och kriminella. Finns på SVT, Öppet arkiv, men bara en vecka till, om jag förstod det hela rätt. Har en hel radda skärmdumpar därifrån, som jag glömt att dela med er, och snart är det försent att se den. Äsch. Hoppas den läggs upp på nytt, för er som inte hunnit puttra och klura tillsammans med Claire Wikholm, och en hel radda andra bra skådespelare, i denna lättsamma, halvgamla, sköna serie-pärla. 

Nähä, hör ni. Visserligen är den här gamla skatan en nattuggla av rang och ohejdad vana, men nu får ni inte vara med längre. Nu ska jag göra lite andra grejer. Vintage-grejer? Såklart!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps "Om gud hade menat att vi skulle springa utan att komma någon vart, hade han gjort oss till mimare." Haha. Kan man annat än att gapflabba åt ett sånt citat? Sagt av karaktären Bella (som är lika delar kokboksförfattare och amatör-deckare, i teve-serien jag nämnde ovan: Bella bland kryddor och kriminella) när hon får syn på någon självplågande stackare som motionerar med hjälp av löpband på något gym, som hon väl råkade passera på sin utstakade väg mellan punkt a och b eller så. Haha.