Titta bara. På den här fina. Som jag hittade. Ett av de där fotona som är cirka trettio år gamla nu, från tiden när vi flyttade till Borås, mannen och jag. (I all blygsamhet skulle jag nästan vilja kalla motivet lite Thunbjörk-skt.)
Han flyttade lite före, sedan kom jag, och vi bildade vårt första hem här, strax till vänster utanför bild. På Hässleholmen i Borås. Där trivdes vi ganska bra. Kan ju delvis ha berott på att vi hade syrenlila skåpsluckor i köket. Riktiga försommarluckor.
Men det berodde också på människorna här, givetvis. Minns att det fanns en chosefrihet, ett gemyt. Det kan förstås varit tidsandan som var annorlunda också, men inte bara. Det var enkelt att vara människa här, om man tyckte om människor, vill säga. Gamla, unga. Från alla håll och kanter. Många med arbetarbakgrund, som jag och mannen.
Knivholmen. Minns att stadsdelen hade dåligt rykte redan då. Det var någon som talade om för mig att det kallades så - Knivholmen. Och jag fattade ingenting. Visst, det hände att det bråkades och stökades en del i grannskapet, men inte mer än vad som kan anses normalt, när så många människor bor tillsammans på en relativt liten yta, som en stadsdel i en halvstor liten stad ofta är.
På kvällarna gick jag runt det lilla grönområdet längst upp på kullen. En liten rekreationsslinga. Alldeles ensam gick jag där, utan en tanke på, eller känsla av, att något farligt kunde lura bland grönskan i mörkret. Brukade gå och möta mannen när han slutade på jobbet på macken en bit bort. Han kom där gåendes i sin vitrandiga skjorta, med kardborreslipsen på.
Kommer ihåg att jag brukade förbereda kaffebryggaren på timer, så att kaffet var klart när vi kom hem. Mackorna låg och väntade i kylen. Idyll? Ja, jag skulle vilja sträcka mig så långt. Och än idag tycker jag att Hässleholmen är fint. Får alltid en fladdrande lätt känsla i magen när jag går/åker/kommer förbi. Och det är ju inte långt dit, vi bor ju i systerstadsdelen Hulta idag, bara ett litet stenkast över riksväg fyrtio.
Grönt och fint (hör en ljus falsettröst från Galenskaparna när jag tänker de två orden här) är det. En stor park har de dessutom idag, och närheten till skogen, den finns kvar. En större slinga finns där, flera stigar. Och den lilla slingan på toppen här framför de två äldre damerna, den finns också kvar.
Vad vill jag ha sagt med det här då? Inget egentligen. Mest bara en reflektion över att en stadsdels dåliga rykte kan vara så missvisande för helheten. En stadsdel består av så många olika element, de allra flesta av dem är som luft och vatten och jord och eld - naturliga och vackra. Några få har gått vilse där och stör ordningen för flertalet. Så är det överallt. I alla städer och delar av städer, världen över.
Nu är jag tant. Då när jag tog det här fotot (är nästan säker på att det är jag som tagit det, men det kan ha varit mannen, för lustigt nog hade vi varsin exakt likadan kamera när vi träffades...) var jag en ung tjej som nog inte ens kunde greppa att det skulle kunna hända mig - att jag skulle bli medelålders och lite lagom små-beige. Men det är en ynnest att få bli gammal. Något inte alla får förmånen att bli. Kanske kommer klokheten också? Jodå. Den dimper inte ner som ett brev i inkorgen bara, men med lite idog ansträngning så.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Här kan ni ta del av några fler analoga bilder, om ni vill, från samma tid i våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar