Mina vänner. En ny vecka. Ett nytt blad att fylla. En blank sida, som för många av oss redan är fullklottrad med arbetsuppgifter, drömmar och mål och mening på vår färd. Och i mitt, och många andras fall, fylld med meningar vi ska fylla med innehåll och lagom mängd begriplighet. Det där med begripligheten är förstås helt avhängigt - och beroende på - om det handlar om något krasst som ska förmedlas på ett krasst sätt, eller om vi pratar om mer poetiska värden.
Böckerna är sorterade, de jag pratade om häromdagen, om ni minns. Puh. Tog ett par stadiga timmar i anspråk att skriva en lista över alla drygt trettio titlars innehåll och genre. Men där finns det mesta i den bokhögen, kan jag konstatera. För barn. För vuxna. För mindre barn. För de som älskar historia, spänning, poesi och allt det där andra.
Många av dem vill jag behålla själv. Men det ska jag nog inte. Syftet är ju faktiskt att föra ordet vidare. Men kanske tjuvläser jag ändå ett par innan de får ny adress. Som: Var kommer du ifrån, egentligen? På baksidan läser jag bland annat: "I den här boken har vi samlat berättelser om vardagsrasism, blandat med fakta och tips på hur vi tillsammans kan göra skillnad."
Tänk att få den där frågan jämt. Hur jobbigt? Bara för att man inte ser ut som normen. Tänk att alltid bedömas som annorlunda, på ett förutbestämt, stereotypt, rasistiskt vis. Tänk att inte ens hinna öppna munnen för att berätta vem du är, innan du får frågan. Fatta! Jag skulle bara inte klara av det.
Boken är fylld av berättelser som kommit in till plattformen TNKVRT. Vittnesmål, om hur det är att hela tiden tvingas bemöta fördomar. Om hur det är att aldrig få känna tillhörighet i landet där man bor, verkar och ofta även är född.
Kanske behåller jag den här boken själv. Åtminstone ett tag. Varje berättelse skär ett sår i hjärtat. Som storyn om lärarvikarien som kände ett pirr av förväntan inför att börja sitt nya jobb, i en ny klass, i en ny stad och bara möttes av frågan. En fråga som gjorde honom förvirrad. En fråga som väl bara kunde bero på att han pratade skånska, eller?
Här finns också så tänkvärda rader mellan de unika, individuella berättelserna. Hör bara på det här under rubriken: Erkänn att det finns rasism:
"För att kunna bekämpa ett problem krävs det att man kan prata om problemet. Det är därför det är så viktigt att inse att det finns orättvisor i samhället som baseras på hudfärg, kultur, etnicitet och religion. Visst är det fint att säga att man 'inte ser hudfärg och att alla är lika mycket värda', men faktum är att rasismen inte slutar existera bara för att man blundar för den. Då skickar man bara vidare ansvaret till någon annan. För att kunna arbeta mot rasismen måste man se sig själv som en del av både problemet och lösningen."
WORD!
Vi tände, vi släckte för miljön, vi tände igen och släcker när den ljusa dagen blir längre och längre. Vi ställde fram klockorna och suckade lite och sov för lite och gick upp till måndagens bestyr ändå.
Och vi håller andan i skuggan av vår nya följeslagare - den oberäkneliga pandemin. Men vi gör vad vi kan. Vi hanterar det nya begreppet "social distans" och kramas en aning mindre och med längre armar, men desto innerligare slängkyssar slänger vi omkring oss, och håller oss nära varandra med hjälp av goda tankar. Och vi när ett gemensamt hopp om att telepatin vi sänder våra kämpande medmänniskor världen över ska läka lungor och hålla knäande vårdpersonal på benen.
Vad ska ni göra den här veckan? Förutom att nysa i armvecket och tvätta händerna en femtielfte gång? Vad ska ni göra idag?
Personligen ska jag smälta dokumentären vi tvingade oss att se. Om Syrien. Om ett land i spillror, bokstavligen. Om ett krig som västvärlden försökte glömma och förtränga så länge det bara gick.
Vi hör om de bortskämda västerlänningarna som kom dit för att leka herre på täppan. Vi hör om kvinnorna som stängdes in tills någon kom dit och "befriade dem" genom att gifta sig med dem. Mycket ska man höra i en så kallad modern värld...
Vi hör om alla de unga männen - med öppen blick och framtidstro - som snabbt förändrades, hårdnade. Unga, förvirrade människor på jakt efter mening och mål, som förvandlades till maskiner. Till vapen, i en kamp, en förlegad dröm om vi och dem och en maktfullkomlighet som osar av otäcka minnen och obehagligt bekanta ord som propaganda och ockupation. En omodern dragkamp med sadistiska, rasistiska förtecken, som de flesta unga rekryterade nog inte ens själva förstod det verkliga syftet med.
Vi hör dödssiffrorna. De svindlar. De stavas sexsiffrigt. Vi hör om alla de civila offren. Vi hör om den utstuderade tortyren. Vi hör om mördare. Mördare. Vi hör om bomberna som föll urskiljningslöst, för att "lösa" en konflikt som man blundat för så länge.
Vi undrar varför ingen kunde medlat och hanterat och agerat annorlunda för att verkligen löst något på ett mycket tidigare stadium?
Syrien. Inte bara ett land långt bort. Ett sargat land, som sörjer alla sina kära anhöriga. Dödade. Det ofattbara antalet civila, helt oskyldiga, offer. Varför tog det så lång tid innan våra blickar riktades mot ett av de värst konflikt-, krigs-, terrordrabbade områdena i världshistorien?
Den där sista frågan ska jag ställa mig själv idag, imorgon och på onsdag och torsdag och sedan vilar jag kanske lite på fredagen. Den sista frågan vill jag ha besvarad. Så är det bara. Vi måste bli bättre på att agera i tid. Vi måste dra lärdom av historien. Och historien, den både slutar och börjar idag.
Sköt om er.
<3
/helena
ps Visst är mitt översta foto fint? Med sol över rödfärg och mossig grindstolpe. Men det är inte bara en idyllisk bild. För mig symboliserar vyn över en välbekant del av min myllrande stadsdel något mer. Den förmedlar känslan i att välja var man lägger sitt fokus. Vart man riktar blicken. För om jag hade valt att vända kameran aldrig så lite åt andra hållet, hade allt sett annorlunda ut. Där finns den stora, kommersiella byggnaden som inte är så vacker. En nödvändig fyrkant. En kontrast till gammalt trä och målad charm.
Vi kan alltid välja att rikta blicken dit vi vill, det kan ingen hindra. Men vi får aldrig blunda för verkligheten. Vi måste tvinga oss själva att se - och förstå - hela bilden. Världsbilden. Och det utanför bilden.
