En strålande blå himmel. Träden gör inte en viskning. Allt är stilla, utom småfåglarna som dansar fågeldansen, eller nåt. Här hemma är det ändå lite segt, vi var uppe och såg en film på linjär-tv, som man säger numera. Fyran visade Fences (2016). En film som jag har väntat på att få tid att se, och nu öppnade sig en möjlighet att sitta i soffan och njuta framför tjockteven.
En väldigt pjäsig film. Kanske inte så konstigt med tanke på att den bygger på en pjäs. Denzel Washington har regisserat. Och som han har regisserat! Regisserat sig själv till stordåd. För det är fadersgestalten Troy som står i centrum, mästerligt spelad av Denzel himself. Med en av mina absoluta favoritskådespelare vid sin sida - Viola Davis, som hustrun Rose.
En film om vår mänsklighet. Våra tillkortakommanden och våra strävanden mot att göra det bästa vi kan. Så gott vi kan. Om att saker förändras med tiden. Om att vissa saker aldrig förändras. Om att bygga fences.
Om ni orkar se en pratig film uppbyggd i storartade, vardagliga scener - då ska ni se Fences. Den upprör, rör om och berör.
Det var nog mest bara det. Och ja, just det - mannen med morgonrufsigt helghår och jag önskar er en riktigt fin dag på alla sätt!
<3
/helena
ps Förresten. By the way och allt det där. Nu tror jag att alla foton i föregående inlägg ska synas. Vet inte vad som var fel egentligen, men jag la helt enkelt bara in de bilderna igen. Så nu kan ni, förhoppningsvis, ta del av alla korten i blåskalan. Och se förvaringskristallen den fina åter skina i all sin glans, hoppas jag.
pps Viola Davis fick en välförtjänt Oscar för sin lyhörda, lågmälda, strålande rollprestation i Fences.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar