...och jag har snurrat fram ett hav åt min fisk.

Ibland tänker jag på hur mycket plats allt det rationella får i vår tillvaro, och det måste det ju. Någon måste planera våra vägar, så att vi kan komma dit vi vill. Någon måste bygga alla broarna. Någon måste städa korridoren. Någon måste tömma papperskorgen. Någon måste undervisa. Någon måste lära sig nya saker. Någon måste helt enkelt göra allt möjligt, annars skulle våra samhällen inte fungera.

Men ibland tänker jag att det rationella får så mycket plats, och tid. Och var hamnar då poesin? På undantaget. Och när jag säger poesi här, menar jag inte nödvändigtvis dikter, utan allt det mer ickerationella som ett liv också måste innehålla för att kännas meningsfullt.

Ibland undrar jag om all rationalitet har gjort människor stressade och olyckliga. Alltså inte det rationella i sig nödvändigtvis, utan bristen på andra värden. De mindre påtagliga värden som inte så lätt går att ringa in eller ta på. Poesin, som jag kallar det.

Förstår ni hur jag tänker?

Precis när jag sitter och tänker detta används människor som brickor på en spelplan. Människor som vill skapa sig bättre liv. Människor som du och jag. Människor med drömmar och behov av närhet och värme och mat. Människor byggda av många rationella fibrer - och några mer poetiska blodplättar. Som du. Och jag. Lite så. Och sucken sitter där som en smäck när jag ser bilderna från Turkiet och Grekland. Alltid är det något, tänker vi. Alltid är det något. Och alla dessa människor som alltid verkar fly. Orkar vi ta in allt? Eller väljer vi att blunda?

Sverige är inte fullt, det spelar ingen roll vad herr Å säger. Men vi har fullt av utmaningar framför oss. Precis som alla samhällen som vill utvecklas i en positiv riktning har. Själv bor jag ju i ett så kallat utsatt område (hatar, hatar, hatar, det begreppet!) och vet vilken oerhörd potential som finns här. Här bor människor med stora hjärtan. Här bor modiga människor. Här bor längtan. Och jag tror faktiskt att det bor lite poesi här också. Och här finns många rationella förslag och lösningar för att föra människor närmare varandra.

Det är mars och jag har snurrat fram ett hav åt min fisk. Ett stort hav. Ett sådant som människor fortfarande flyr över, fast vi slipper att läsa om det lika ofta. Men de sitter fortfarande där, i sina trånga lastutrymmen med andan i halsgropen. Och vi har det fortfarande bra, och gott om plats.

Glöm inte att göra plats för poesin i ditt liv. Det mättar hjärtat. Det föder längtan. Det ökar förståelsen. Det ger mervärde åt allt det nödvändiga rationella. Hjärtat ska inte bara slå, det ska leva lite också.

<3
/helena

ps Nähä. Det här duger inte, sitta så här och skriva kärleksbrev till er bara. Dags att damma lite. Och koka potatis.