Fem särskilt fina - våra hjärtan är med er

Jag läser om den äldre kvinnan som reflekterar över vilken tur det är att barnen inte drabbas så hårt, att det är en tröst i bedrövelsen. 

Jag hör den italienske intensivvårdsläkaren prata om att han är rädd, men att det är något man måste övervinna. Hör honom berätta om alla patienter de försöker göra friska igen. 

Jag läser vidare om de som tycker att det otäckaste som finns är att det finns människor som fortsätter att prata om ytligheter, som saker och ting. 

Jag läser om sonen som undrar om hans skötsamma, hjärtsjuka pappas sista stund har kommit. Jag läser in orättvisan mellan raderna. 

Och jag hör dem alla. Förstår dem alla.

Men, trots att det sliter i hjärtat att läsa om alla som måste ta ett hastigt isolerat farväl av sina kära anhöriga som inte klarade sig, tror jag att vi behöver ytan mer än någonsin. När det stormar runt oss. När information och desinformation haglar över oss. Då behöver vi vända oss både längre inåt och utåt. 

Vi behöver få vila i våra mer lättsinniga intressen en stund, vi som kan. Vi som inte behöver jobba dygnet runt för att samhället överhuvudtaget ska fungera nu, och vara förberett för vad som än kan komma framåt. 

Vi behöver koppla av. Koppla bort våra rationella sinnen en stund och låta oss översköljas av musik, vackra ting och dåliga komedier. Eller vad som helst som får oss att koppla av en stund. Därför har jag gjort det här inlägget, för att vi behöver det.

Mest av allt vill jag tillägna de här bilderna - och orden - de som kämpar. De tusentals inom vården, i framförallt södra Europa, som bokstavligen går på knäna dygnet runt nu. Det här är en cyberkram till dem. 

Det här är en innerlig tanke till alla de tusentals som mist en nära anhörig och nu är otröstliga. Till dem som bara får säga ett hastigt farväl utan någon egentlig begravning, på grund av de rådande omständigheterna och restriktioner de inte kan göra något åt.

Jag plockar fram några av tingen som jag tycker om. Väljer med omsorg. Beslutar mig för att låta de italienska stridstupparna få stå tillbaka för mer mjuka värden. Visserligen är det en strid som många utkämpar runt om i världen just nu, men ändå. Ändå tycker jag att vi ska välja våra symboler med omsorg. Kanske nu mer än någonsin.

Det här är ett ytligt inlägg till alla barn och barnbarn som mist sina kära. Ja, till alla som mist någon de inte vet hur de ska klara sig utan. Det här är ett ytligt inlägg till alla er - runt om i hela världen - som försöker göra vad ni kan, så gott ni kan, för att hjälpa många eller någon eller er själva. Det här är ett ytligt inlägg, men känslan är äkta och djup.

1. Den gula intarsia-blomman kommer från Sorrento. Hur den hamnat i en välgörenhetsbutik här i vår lilla stad, det vet jag förstås inte. Men jag anar att det kan vara en souvenir.
2. Liksom barnhuvudet. Som är en replik, av en okänd italiensk mästare, från tidigt 1800-tal. 
3. Liljan, från Ystad. Kan mycket väl vara världens vackraste ljusstake, om ni frågar mig. Och en av världens smartaste? Jo, jag tänker på att de från början hade en glasinsats som gjorde det möjligt att använda dem som vaser också. Vas, till en solitär eller till ett par väldoftande vårprimörer kanske.
4. Textilen. Virkad, med ett motiv som rör vid hjärtat. Två amoriner. Puttis, om ni så vill. Eller änglar. De är så söta, och handarbetet så väl utfört. 
5. Ljus. Något så enkelt som stearinljus går ofta att hitta lätt där ute i second handvärlden. 

Någon hann kanske inte tända det där sista ljuset. Nu får vi göra det istället. Om alla tänder ett ljus, då blir det många som lyser upp för dem som sörjer och kämpar. I Kina. I Italien. I Iran. I Spanien. I USA. Ja, överallt, även i vår närhet. Våra hjärtan är med er.

<3
/helena

ps "Att sluta leva är också att dö". Läs Jennifer Wegerups tänkvärda krönika, om du inte har hunnit göra det ännu.

pps Och här kan du se (nästan) hela det virkade "tygsjoket" i all sin gulliga glans, om du vill.