Tollie, vilket fint namn det är. Har ni tänkt på det?

Njuter alltid av att bläddra i de här gamla konstmapparna. Folket i bild. Femtiotal, sextiotal. Bror Hjort, Isaac Grünewald och några till. Funderar på om jag inte borde rama in de här trycken. Tycker de är fina för att vara bara tryck. Kanske ska jag välja ut någon speciell, eller två? Som Tollie målad 1919. Tycker den är så fin.

Bläddrar förbi den roliga och spännande skådespelaren Tollie Zellman. Eller Berta Alice Victoria, som hon också hette. Hittar en bild med en liten kvinna på. Som verkar bära på en ännu mindre bäbis. Haha. Logiskt, eller hur? ;)

Älvsborgsbron i bakgrunden. Och Majorna. Älskar stadsdelar som nästan låter som kvinnor, visst gör man?

"... Färgstoffet är anbringat med en öm tafatthet i tusentals trevande ansatser. Ytan har fått ett emaljaktigt djup, en förädlad glans ..."

Undrar vad Bror Hjort själv tyckte om den formuleringen. Haha. Typiskt högtravande intellektuellt snack, sådant som säkert fick många att fly undan konstnärliga sammanhang och tänka att det inte var något för dem, tänker jag. Och vilken tur att så mycket konst är lätttillgänglig på ett annat sätt nu än då. Att konsten når ut på ett annat sätt idag. Där, på det området, har den digitala revolutionen verkligen gjort konstfulla underverk.

Mer konst åt folket!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Vi tar väl texten om Isaac Grünewalds porträtt av Tollie Zellman också. Så här låter den: 

"Betraktarens uppmärksamhet koncentreras oundvikligt till den uppskattade komediennens ansikte. Med ett outgrundligt och på samma gång spefullt uttryck i ansiktet lutar hon sig framåt med huvudet stött mot handen och hennes arm reser sig som en kolonn för att lyfta detta intressanta ansikte, som är både påträngande och reserverat. Det bleka huvudet med dess rörliga mimik har Grünewald skildrat både med humor och med psykologisk inlevelse. Den våldsamma deformeringen av ansiktet är meningsfylld, den förmedlar ett intryck av dess rörlighet. En löst draperad schal, målad med livlig brio, gör kroppen mera abstrakt och frånvarande, men den känsliga och nervösa handen som ligger i knät, manar åter fram ett intryck av skådespelerskan. Färgen underordnar sig målningens karakteriseringsvilja och spelar ut ett intressant ackord av kallt rött mot varmt gult i fonden med några svarta effekter."

Haha. Tror bestämt att den mycket humoristiska Tollie mer eller mindre skulle ha skrattat ihjäl sig åt den - minst sagt - ingående beskrivningen. Kan vi inte bara konstarera att den är väldigt fin? Rar. Att hon ser harmonisk ut. Kanske lite trött? Men glad. DET är min ödmjuka tolkning.

Lyxen av att samsas

Rivstart för ny kärnkraft. Det är så en rubrik låter, ungefär. Och i mitt huvud ringer varningsklockorna och påminner om den förpackning Kaliumjodid jag såg ligga och skräpa hos en vän. "Länsstyrelsen har ansvar för att skydda allmänheten vid en kärnkraftsolycka. Det vilar också ett ansvar på dig att vara införstådd med vad som gäller." Det står så, jag lovar.

Det skickas alltså ut jodtabletter på posten, som om det vore smågodis, ungefär. Fast med lite större brasklapp. Bara några mil från den vackra och konstfulla inlandsstaden där jag bor, ligger kusten och kärnkraftverket. Bara några mil från jodtabletterna. 

Och varningsmottagaren, som enligt planen kommer skickas ut senare under året eller i början av nästa år (enligt uppgift på bladet som medföljde jodtabletter och broschyr), till de som bor i en beredskapszon - nära nära intill det radioaktiva som potentiellt kan spilla över på många oskyldiga (små) liv. 

Vi ser det i kriget, strax bortanför knuten, där hör vi rapporterna om soldater som inte respekterar varken nuvarande reaktorer eller de som legat och slumrat, pyrande och fortfarande farliga, sedan jag var sexton år. Våren nittonhundraåttiosex, Palme hade nyss försvunnit ifrån oss - och nu föll det radioaktiva över skog och mark och grödorna där. Cesium. Inte jum.

Fast vi bodde så långt ifrån, påverkades vi, under lång lång tid. Då läste vi Tjernobyl på löpsedlarna. Och allt stod i brand på något obehagligt diffust sätt, även om det mest var i periferin i en sextonårings brådmogna liv och vardag.

Jag har skrivit så många gånger om det jag tror på: Kärleken till mångfalden. Bland människor och djur. Delat så många tankar med er, om naturen och det mänskliga, om värdet i att både tala klarspråk och ändå behålla en värdighet i så många nära samtal du kan. Ändå rinner det över ibland, dubbelmoralens bägare rinner över och jag vill bara skrika. 

Men ilskan driver mig ytterligare framåt, när jag läser att högern vill rivstarta ny kärnkraft. Valfläsket osar värre än Tjernobyl någonsin gjorde över de aldrig så hjortrongula tuvorna året när jag fyllde sexton. 

Det är klart att det är mer än bekymmersamt att vi lever i kristider där många på marginalen får betala ett alltför högt pris både bildligt, och högst bokstavligt i form av väldigt många nollor på vinterns energipriser. Men säg till sextonåringen i mig: att energipriserna är viktigare än framtiden och hållbarhet på riktigt, och hon förlåter dig aldrig. Säg det till alla som levt under en pågående kärnkraftsolycka (och då levde vi här i vår del av världen ändå hyfsat långt ifrån omedelbara cancerrisker och akuta strålningsskador), och hen förlåter dig aldrig.

Jag läser om främlingsfientlighetens framfart inom Palmes parti 2022, och tänker på hur han brann för världen och de mänskliga rättigheterna. Skulle Palme känt igen dagens arbetarpolitik och det sätt som Magdalena A för taktpinnen med stenhård retorik långt ifrån det mjuka vi kallar demokrati och ett verkligt engagemang? Han var visserligen en aning nja-sägare i kärnkraftsfrågan, men hans brinnande världsögon hade en glöd som få. Världen är stor, och ankdammen så liten. 

På svt.se läser jag rubriken som får mig att rysa, av både obehag och senkommet behag. Väldigt senkommet. "Han kan bli den första samiska politikern i riksdagen". Va? Jo, ni hörde rätt. Som om hela Sapmi var en blind fläck för rikspolitiken. Som om samernas frågor fortfarande inte riktigt räknas. Tänk. Tänk att vi pratar så mycket om andra världsdelars undanskuffade, men nästan inte vet något om vår egen ursprungsbefolkning. Åtminstone inte vi som bor söderut. I Stockholm/Rosenbad verkar de inte ha vidare koll. Eller åtminstone inte bry sig. Vidare i texten läser jag: "Det har gått 250 år sedan sist en samepolitiker satt på en ordinarie plats i Sveriges riksdag. Men i höst kan det bli ändring på det."

Äntligen. Hoppas, hoppas. Horisonter vidgas och fler människor möts och börjar förstå varandra, på djupet.

Miljöpartiet. Det är de han kandiderar till. Visst. De är relativt små, det måste vi ändra på. Och jag tänker att många starka röster och gröna energiknippen borde kunna ta plats där - om vi bara gör fler medvetna om hur viktigt det är att välja för barnens bästa. Alla barns bästa. 

Tanken snuddar och stannar. Vid människorna som levde i samklang med allt levande runt sig. Som inte bara skövlade och kalhögg. De som levde med ett öga upp mot urskogens toppar, och ett öra ner mot marken full av myllrande myrar och kryllande djurliv. Tänk om allt det stannat kvar i oss. Om lärdomarna från det enkla och livskraftiga hade stannat kvar som en självklar del av våra moderna närmiljöer och våra vidgade omvärldssjälar. Om vi levt som de lärt oss. Grönt.

Jag läser vidare. Drömmer vidare. Stannar till, med ledsna ögon, vid ännu en rubrik.

Jag beklagar djupt det språk, den retorik, det hårdföra, som driver S-profilen från Biskopsgården bort från sin riksdagskandidatur. Jag känner henne visserligen inte. Vet inget om hennes innersta tankar och hennes drömmar för vår gemensamma framtid, men jag känner hennes vanmakt inför det traditionella arbetarpartiets förflyttning mot något gränslöst ovärdigt i språk, bemötande och mänsklighet. 

Vi kommer aldrig lösa brott och straff genom att börja generalisera och kasta godtyckliga ord runt omkring oss, tänker jag och surfar bekymrat vidare.

Det här är inte ett lättsamt inlägg. Det här var kanske inte vad ni behövde läsa idag. Men människorna som känner sig kränkta av det oerhört invasiva språkbruket från flertalet politiska riktningar idag (även om det finns grader i helvetet) kan inte fly från känslan inombords, den som säger att man inte får tillhöra. Den som fjärmar och drar bort, istället för att locka till ett liv där alla räknas in och hjälper varandra att göra världen till en lite lite bättre plats. Dag för dag. Tesked för tesked.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps "... En kärnkraftsolycka kan leda till utsläpp av radioaktiv jod. Att ta jodtabletter mättar sköldkörteln med icke radioaktiv jod och hindrar sköldkörteln från att ta upp radioaktiv jod. För barn och gravida är jodtabletter extra viktigt eftersom sköldkörteln hos barn och foster är känsligare än hos vuxna. Forskningen visar att den som är över 40 år inte löper någon risk att utveckla sköldkörtelcancer av radioaktiv jod. För personer över 40 år gör därför jodtabletterna ingen nytta. Djur ska inte äta jodtabletter.

Det är viktigt att du tar jodtabletter vid rätt tidpunkt och bara på uppmaning av länsstyrelsen. Tar du jodtabletter för tidigt eller för sent minskar effekten. Jodtabletter kan användas tillsammans med annat skydd som att stanna inomhus eller utrymma till annan plats. ..."

/ur utskickad broschyr från berörd länsstyrelse, MSB och Strålsäkerhetsmyndigheten

 

Tur att man är över fyrtio. Och tur att man inte har någon sköldkörtel. Och tur att man inte är en närsynt egoist - för då skulle jag säkert inte ha förtidsröstat på ett grönt framtidsparti. Ett grön framtid för kidsen och deras kids. Ett miljömedvetet val, som vill se långsiktig hållbarhet för hela jorden på både nära nära - och väldigt lång - sikt.

Här samsas julblomman med irisen. Och katterna.

Jo då, några katter har bytt revir. Några andra broscher har bytt adress. Det har, med andra ord, rensats lite.

Vikväggen. Den kära. (Och uttjatade?). Den har fått sig en lätt make over. Några saker har lämnats vidare i second hand-hjulet, några andra saker har bytt plats med varandra - och några (katt-)broscher har, som sagt, fått flytta. 

Det bästa är att fler blommor har fått slå ut här. Som de inramade trycken, märkta Aller Press 1957. Blev bra, tycker jag. Vad tycker ni?

Sköt om er.

Och kram.

ps Jo, måste förtydliga det där med broscherna en aning. Bestämde mig alltså för att alla i samlingen skulle få plats på den här mjuka märkes-brickan (ni vet en sådan där man brukade samla baddaren, grodan och simborgarmärket och så). Både kattbroscherna och de andra, ska nu samsas där. Vill inte att de dräller runt och väller ut, liksom. Även om jag även fortsättningsvis kommer ha några av de allra finaste på andra platser också. Som fjärilen. Och, hör och häpna, då och då kommer jag ju också ha någon på mig. Broschen - bästa bästa tant-smycket!

Här hemma - överexponerat & nyfiken i en struts

Dags, hög tid, att ändra och fixa till lite ordentligt på vikväggen. Den som numera ska fungera som klädhängare, också, är det ju tänkt.

Det var mannen som la smulpajen, jag kompletterade med några ägg. Eller åtminstone själva strutsen. Visste ni att det går cirka tjugofem hönsägg på ett enda strutsägg. Jo då. Åtminstone enligt det gamla uppslagsverket.

Efter en så tuff ordfejd var det ingen hejd på fikandet. Kaffe och American peanut var ju inte peanuts precis.

I den gamla rostiga kaffeburken står grönskan fortfarande hyfsat fräsch och spirande. Men vad är det där?

Den alldeles nya lilla pärlan, av pärlor, matchar den årsrika kudden perfekt, som ni ser. Mannen har fått den, av Anastasia, tror jag. Och sedan gav han den till mig. Så fint. Och jag funderar och funderar på om den används bäst som brosch, halsband eller ring? Eller som cool prydnad? Hursomhelst är den glad och höst-underbar! Tack! Tack! Ett tack till A. Och ett till B, eller bästa mannen då, som ni bäst känner honom som.

- Nu lägger jag dig, sa han - mannen - och la geni. Hoppsan, inte bra för mitt ego det där. Men sedan la han nyfiken, och jag konstaterade att det väl också måste vara jag. Vetgirig i alla fall. Haha. Ett vetgirigt geni. Jojo. Blygsamheterna haglar visst här inne. Visste ni förresten att hannen ruvar på dagtid och honan på natten. Eller om det var tvärtom? Strutshannen alltså. Och hans vetgiriga geni. Eller honan då. Hehe.

Och de här äggen alltså. Choklad och grejer och en och annan jordnöt. Salty caramel. Mumsfilibabba. Det har vi nog aldrig lagt på den ordrika spelplanen, vad jag kan komma ihåg. Läser någonstans att det ska stavas som två ord: mums filibabba. Konstiga ord finns det gott om. Och det här ordet är ju verkligen gott. Hehe. Häpp!

Nog tramsat, nu är nyordningen på vikväggen nästan klar, det får ni säkert se någon annan dag. Men den här tavlan ligger fortfarande kvar. Blir galen på den. Men snart snart snart ska den hitta sin nästa plats här i livet.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Moafåglar. Har ni hört talas om dem? Nej, det hade inte jag heller. Stora, stora fåglar tydligen, som fanns en gång i tiden. Alltid lär man sig något - när man förvandlar strut till struts och lägger ett nyfiket geni på spelplanen.

För din skull

För regnets skull. 

Det lätta regnet.

Det som faller som en lättnad efter hetta och torka.

För fjärilens skull.

För allas rätt att vara sig själva.

Var.

När.

Hur.

Var, när och hur de vill.

För fred och frihet.

För människans fortsatta samklang med naturen.

För asylrättens skull.

För demokratin.

För trädens skull.

För vartenda litet träds skull.

För binas skull.

För alla barns skull.

För blommorna.

För kärleken.

För din skull förröstade jag grönt igår.

Sköt om er.

Och kram.

Trädkram.

/helena

Får jag locka med ett lock?

Två lock, om vi ska vara sanningsenliga, men det är bara ett som har kommit upp på gott & blandat-väggen nu.

Det gula emaljlocket, så fin färg. Krämig och härlig. Till slut fick det komma upp på väggen. Kannan, som locket tillhör, användes som blomkruka en gång för säkert mer än tjugo år sedan, sedan blev den för rostig, på grund av flitigt utomhusbruk. Men locket blev kvar. Den som spar han har...många lock.

Matchar det andra gamla locket fint. En av de bättre färgkombinationerna enligt mig, ljusgult och svart.

Allt kan man hänga på väggen, om man bara vill. (Som ni ser). Dahlian har kommit upp igen. Ovalt, krackelerat och smått underbart. Och det senaste lilla tillskottet i tallriksväg. Älskar motivet. Högläsning. Mer högläsning åt stora och små! Kanske har ni skymtat det förut?

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Ursäkta suddiga kvällsfoton, men vi tar det lite snyggare en annan gång. Ville bara visa er "ett vintage-locks sista ryck". ;)

Och, även om bilderna inte är så snygga, vill jag tillägna det här blågula inlägget till mannen, killen, familjefadern, karl'n - ja, just han som ni säkert läste om. Han som hade sparat till en dröm, en båt, i cirka tjugo år, och sedan sålde han den. Varför? Jo, för att kunna köpa en ambulans att skicka utrustad till de hårt ansatta människorna - inte minst många barn - i Ukraina. Fatta! Att det finns sådana människor. Visst gör det världen lite ljusare - varje gång man hör talas om människor med stora, generösa, varma och modiga hjärtan.

Tröttnar aldrig på det gröna, men

Tänk om man skulle måla om bokhyllan i hallonrött. Hm. Det vore kanske kul och fint och sött ett tag, men...

...sedan skulle det säkert inte gå många minuter innan jag skulle sakna allt det gröna igen. Så där ja. Det är något med hur ljuset faller ibland, som dessutom gör det gröna ändå grönare. Löv, trä, träd, katt, katt i träd. Älskar alltihopa ju!

Fast en blandning vore kanske lite småkul? Liksom hallongrönt. Hehe. Nja. Vet i katten. Knasigt. Knäppt. Men snyggt!

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Märks det att jag har mycket annat att göra idag - än att blogga? Haha. Koka soppa på en spik alltså. Visserligen en grön spik, men ändå. Så kan det gå, ibland. Och det är också rätt okej. Eller hur? Men ljuset faller i alla fall in så fint här. Just här och nu.

Här hemma - rostat, rostigt & röd blus

De där surdegarna alltså. Hur kommer det sig att det alltid finns sådana i ett hem? Som hallen. Hur mycket saker samlas inte på hallbordet? Något papper här. Något papper där. Något helt annat oviktigt papper där, som man tydligen inte kan låta bli att spara på. 

Vad göra? Ja, säg det. Slänga det som ska slängas, direkt, är ju ett sätt. Ett annat - att se till att det inte finns så många platser där onödigt "skräp" kan ansamlas. Det där har jag jobbat stenhårt med genom åren - att skapa, eller rättare sagt avveckla platser som uppmuntrar till att man slentrianmässigt lägger något på hög där. Det har gått bra, även om det så klart måste få finnas platser i ett hem som är mindre städade i sin utformning. Det gäller ju livet, och livet måste levas, och det måste få synas kreativa spår efter det, förstås. Men inte överallt. Helst inte i hallen.

Den här härliga gamla kaffeburken hittades när ett sådant "ansamlingsställe" här hemma började benas ut. Oftast handlar det ju om att det redan finns bra, ledig förvaringsyta i bostaden, där sakerna som tillfälligt hamnat på hög mycket väl skulle få plats, om de bara kunde leta sig dit, gärna direkt, utan att passera gå (eller halldepån då).

Annars? Jodå. Provade min nya röda blus. Va? Tycker ni att den ser blå ut? Nä. Nä. Det är den ju inte. Den är inte heller ny, i och för sig. Den är röd och engagerad, som second hand-butiken där den är köpt - Röda Korset! Så det så! En röd blus. Skön är den också, sval och bekväm och helt okej och inte alls så ful som jag först misstänkte.

Ja, det är en blå burk. Det ser ni väl. ;). Den är grön inuti, har visst blandats färg i den, en gång i tiden. Hade helt glömt bort den, där den stod. Men nu får den komma fram och pryda sin plats, med lite grönt i. Bara att sätta en färdiganvänd glasburk med vatten inuti.

Nähä. Nu ska det allt smaka med en kopp kaffe, hör ni.

Gevalia. Bäst att göra reklam för ett annat märke också. Kaffe i röd burk. Här kan ni kika på den, igen, om ni vill - och få en del matnyttiga tips om vad som kan vara lämpligt - och mindre lämpligt - att skänka till diverse secondhand-butiker med brinnande människointresse och socialt arbete i fokus. Som Röda Korset, till exempel.

Sköt om er.

Och kram!

/helena

ps Lite off topic här på sluttampen, fast ändå inte. Mest är det ett närbesläktat sidospår till vår rostiga och välanvända kaffeburk. Vet inte hur jag hamnade där, eller varför. Men plötsligt var jag i Hishult. Hos Maltes. En härlig lanthandel full av burkar och allsköns annat. En massa massa bättre begagnade och underbara saker med patina på. 

Vintage, verkligen. Se bara på kassaapparaten! Och kaffemaskinen av den äldre skolan. Och mycket annat, som sagt. Skyltar och skruvar och småspik. Så mycket snyggt skrot att ögonen vill hoppa ut! Tänk att få botanisera därinne en hel dag - eller vecka. 

Kanske är det just du som ska köpa den gamla lanthandeln? Och bli den som får gå igenom mängder med saker och ting och prylar och tingestar och ett och annat föremål för beundran. Från svunna tider, även om många av dem ser ut att vara i skapligt nyskick. 

Maltes är till salu. Åtminstone var det så när jag surfade in på svenskatorp.se häromdagen. Kul grej, köpa hus fullt med spännande saker redan från början.

Tid, ju

Hur hade det varit om någon helt sonika hade räckt upp sin, mer eller mindre, regeringsdugliga hand och bett att få ordet och sagt:

- Hör ni, vad säger ni, ska vi inte skjuta upp det ett år eller så? Jag menar, borde inte folk få lite vila från allvar och dramatik (och en j-a massa rasistiskt skitsnack!) - och vi här i riksdagen få mer tid att ägna oss åt viktiga världsfrågor som fred och frihet, och det där lilla problemet vi har med miljön också tydligen? Vad säger ni, ska vi låta dem slippa rösta på pest eller kolera eller det enda hållbara, bara den här hösten? Vi kan ta sluten votering om det, om ni tycker det känns bättre än öppen handuppräckning.

Haha. Vad tror ni? Visst hade det varit skönt att slippa allt valfläsk, bara den här hösten, bara den här tiden, när vi hoppas att vi precis är på väg att ta oss förbi det värsta av pandemin (här i vår välbärgade del av världen), via vaccinering och vett och etikett nog att stanna hemma vid symtom. 

Den blir inte mer elastisk med tiden, vill jag lova - tiden. Även om det känns som att man blir mer och mer duktig på att sträcka på den, sträcka ut den, till max. Ändå. Ändå är det så mycket som ska hinnas på en enda höst, tänker jag och tar en klunk kaffe till medan jag slösurfar runt bland lite onödiga prylar... 

Håhåjaja. Alltså, hur hade det varit om vi sluppit valet den här post-covid-hösten, till exempel, jag bara undrar. Att vi, som enad värld, är förbi covid-19 är en sanning med mycket modifikation förstås, som ni vet, men ändå. 

Vi behöver ju, exempelvis, mer tid att fundera över om det här med Nato verkligen är den så bra idé. Även om det verkar vara försent att ångra sig, kan ju en fredlig flicka alltid få drömma och önska. Wish upon a star och sånt. Snart är det jul ju. Snart-ish.

Det var bara det.

Sköt om er.

Och rösta rätt - för miljön, för alla människors bästa, för djur och natur.

/helena

ps Alldeles snart går det bra att förtidsrösta, vilket känns som ett väldigt tidsbesparande sätt att rösta, för oss som redan bestämt oss. Själv bestämde jag mig redan när jag var tio ungefär. Att kärnkraft inte är en hållbar framtidslösning, till exempel, och så tycker jag fortfarande. 

Rösta grönt och skönt. Det finns ju ett par hyfsat hållbara alternativ, faktiskt:

Där är maskrosen, den mesta överlevaren. Miljöpartiet. De behöver så många stödjande växtkrafter - från alla alla ivriga gröna fingrar - som möjligt nu. Och klövern, Centern, som tur är finns det också ett människovänligt och miljövänligt mittenalternativ, för er som föredrar det.

Grader i helvetet

- Snart är helvetet en sval plats, jämförelsevis. Så sa någon klok och nickade mot den tickande väderkartan.

 

Snart 

är det nu

Är det du

som ska släcka bränder hela dagarna

 

Småskaligheten i frågan är uppenbar

Det som händer är för stort att greppa

 

Facklan är tänd och det är du som bär ansvaret

du

ja, just du

 

Det hjälper inte att svartmåla och ge dåligt samvete

sa nån lagom syrligt

nä, inte det heller, sa någon annan

 

blunda

 

det

 

hjälper

 

definitivt

 

inte

 

sa

 

du

 

Ja, just du

 

 

 

 

 

/helena

Fjärilsdansen

Naturligtvis var jag tvungen att försöka skapa en bild av det jag såg, som jag beskrev för er igår. När två fjärilar följde varandra i en vindlande vacker dans över gröna strån och utslagna blommor. Det här är slutresultatet.

Men jag tänkte att vi kunde skynda långsamt fram, och ta det mera steg för steg. Det var så här det började.

Eller så här, om vi ska vara riktigt petnoga. Så här diffust började det. Med bara några blygsamma digitala drag.

Sedan sprinklade jag på med lite mer struktur, och började redan här känna mig relativt nöjd med det hela.

Här blev de ytterligare lite mer distinkta, nästan lite arga (över den pågående massutrotningen bland insekter?!)

Vände och vred lite på det hela, och fick då fram en slags blågul variant som jag vill tillägna hela det kämpande ukrainska folket - och den starka, flygande snabba längd- och trestegshopparen Maryna Bekh-Romanchuk. 

Vår egen kära - oövervinnerliga - Mondo i all ära, men det blågula och guldglänsande i allas våra tankar går till Ukraina i första hand. 

Här är en annan variant. I mörkret. När bomberna faller därborta, är fjärilarna också rädda då? Det var bara en tanke som slog mig.

Tillbaka till början, som är slutresultatet av synen jag såg dansa över ängen. Två glada fjärilar i en lång och virvlande dans över täckande tuvor och mer glesväxande strån. Fjärilsdansen. 

Låt oss stoppa insektsdöden, låt oss tänka på miljön i första hand.

Sköt om er.

Och de minsta små också då.

/helena

ps Stavhopp, måste inte det vara den mest akrobatiska fjärilsdansen av dem alla? Och jag som älskar ord, måste få tillägga att årets manliga EM-final nog innehåller de tre mest intressanta och vackraste namnen på medaljörer någonsin. Smaka bara på dem: Pål Haugen Lillefosse. Bo Kanda Lita Baehre. Armand Duplantis. Poesi. Namn-poesi. Akrobatik-poesi. Flyga-högt-poesi. Fjärils-poesi.

Såg fjärilar, gick in på Myrorna, kom ut med en tulpan.

Vad är det fjärilar håller på med, när de fladdrar så där tillsammans? Två fjärilar som liksom verkar röra sig ihop, tillsammans, runt varandra hela tiden. Är det som man tror - kärlek? Svärmisk förälskelse över rabatten.

Det såg vackert ut, som sinnebilden av sommaren, när de rörde sig runt runt över den överdådiga grönskan. (Skriver detta samtidigt som en pappa långben, harkrank, förtvivlat försöker hitta en väg ut igen, inte ett lika roligt fenomen som fjärilarnas upptåg, men jag ska snart hjälpa den ut, ska bara skriva klart här först ju.)

Älskar att röra mig genom sommarstaden. Gick genom nästan hela stan, förbi fjärilar och jättebalsamin (som är så förrädiskt fin och otroligt invasiv mot mångfalden). Stod en lång stund och bara betraktade skådespelet innan jag gick vidare. Först något vanligt, tråkigare ärende, sedan lite fotojobb, därefter en sen eftermiddag och tidig kväll i ledighetens tecken. 

Vi åt glass, den näst bästa. Magnum strawberry. Finns inte raspberry längre? Den var så god. Okej, det gick bra ändå. Sedan spelade vi boule i parken, stannade och tittade på det gulliga, men ganska stora, insektshotellet en lång stund. Såg ingen som hade checkat in ännu, kanske är semestern slut, kanske har de börjat jobba, som de flesta andra nu? ;)

Jag hoppas ni aldrig förväxlar denna ljuva sippa med en illmarig, illvillig partisymbol? Mannen läser just för mig hur infernaliskt obehagliga de är. SD. Det är sällan jag ger dem utrymme eller energi. Men ibland får det bara vara nog! Hur mycket jag än förordar att vi alla koncentrera oss på det som fyller oss med goda känslor och positiv energi, går det inte att låta bli att reagera ibland. 

Eller, reagerar gör jag alltid. Knyter näven. Gråter. Svär. Förbannar. Bär mig åt. (Som om det skulle hjälpa.)

Men, har kommit fram till att inget blir bättre av att ge dem luftrum. Det bästa vi kan göra, vi som tror på mångfald bland människor, blommor och bin, är att visa att vi är bättre än så. Stå upp för demokratin och asylrätten. Visa människor att vi bryr oss om dem, visa att vi inte är egoister. Visa rasisterna på dörren, istället. 

Kan inte de göra ett eget återtåg, in under stenen som de kom ifrån? Ibland är det svårt att inte misströsta, men det får vi inte. Vi måste stå starka tillsammans, visa att vi inte tillåter någon att behandla våra medmänniskor illa.

Anyway. Tillbaka till det lättsamma livet. Till den underbara konstnären som har skapat förlagan till det här vykortet. Ulrica Hydman Vallien. En enkel tulpan? Nja, snarare intrikat i sitt uttryck. Underbar, om ni frågar mig. Så underbar att jag betalade alldeles för mycket för den här relativt enkla ramen och ett vykort med en tulpan på. Men så kan det gå. 

Såg flera saker som var mycket mer prisvärda, som glaspäronet med härligt friska färger. Eller krukan med mannen och mig på. Huh? Jo, ett sådant motiv med en trubadur och hans sköna dam, ni vet. Det stod Idyll, undertill. Romantik! Yes!

En snygg kantig kruka signerad Gustavsberg och Karin Björquist, ratade jag också. Likaså en liten näpen sockerskål, Bengali, har alltid gillat porslin i krämvitt med röd dekor. Någon brosch, gick jag också förbi, fast det var gröna blommor på. Och en ananas med lika friska färger som päronet. 

Ett stort kvalitativt tygsjok som skulle kunnat platsa mer än väl för att hotta upp soffan i höst. 

Allt gick jag bara förbi. 

Funderade faktiskt på att köpa en lampskärm, den var så rar med sin solblekta patina. Liksom färgstark som tusan på ena sidan, och helt "urvattnad" på den andra. Mysig på något sätt. Men nej, vi har redan så himla många lampskärmar, flera som bara ligger och väntar på att användas när mörkret och andan faller på.

Hur kommer det sig att man kan hitta flera mer prisvärda saker, härliga var och en, och ändå komma ut med en relativt enkel tulpan? Jo, för att man inte är någon snobb. För att man inte kan hejda impulsen som kommer när man ser en av sina favoritkonstnärers signaturer. Därför kommer man ut med en något massproducerad tulpan. 

Och för att det inte gör något att betala lite för mycket, när delar av priset går till någon som behöver lite hjälp på traven här i livet. 

Bara i second hand-världen, mina vänner. Bara där.

Sköt om er.

Och kram.

/helena

ps Det här kan definitivt vara den mest udda tavelupphängning jag någonsin gjort. Ivrigt, ivrigt gick jag runt och ville hitta den perfekta platsen för min bättre begagnade blomma signerad bästa UHV. På köksväggen? Nä. I den gröna bokhyllan? Där måste väl finnas plats? Nä. I sovrummet då. Nä, där ligger redan en tavla och bidar tid. Alltså, nä. Ovanför vattenkannan och byrån då? Nä. Där är upptaget.

Hm. Plötsligt såg jag bara att den matchar vägg-blusen i jobbhörnan. Att det kändes som att fjärilarna där ville svärma tillsammans med min nyfunna lökväxt. Fint så. Och lite knasigt förstås. Men fint.