Det kan ha varit min allra första LP, eller så kom den nummer två efter ABBA. Grease var min första "vuxna" filmupplevelse, om man inte räknar Emil och hans grisekno, haha. Jo, det måste varit så, jag var inte ens tio då.
Läser på insidan av det musikliska konvolutet. Det handlar om kärlek, ungdom, skolan och sommarnätter. Om att tillhöra de coola, eller inte. Allt känns väldigt aktuellt med den varma sommardagen utanför och skolstarten alldeles i närheten. Olivia Newton-John. Hur många var vi inte som ville göra förvandlingen från puppa till fjäril? Precis som hennes Sandy i Grease. Oavsett hur unket det luktar om askungesagor när man har hunnit bli en luttrad medelålders kärring, är det svårt att låta bli att le åt sin inre tioåring. Hon sitter ju ändå alltid kvar där inne, på en gren, på ett revben, i bröstkorgen och påminner en om allt som man var och är och måste minnas lagom mycket av för att vara en bra vuxen.
Du dög precis som du var, Sandy, utan förvandlingsnummer. Med det vill jag minnas Olivia Newton-John.
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Sitter och scrollar upp och ner i den långa listan med roller. Anne Heche. Hon spelade inte bara någons fru, flickvän eller syster, men det är nog ändå så jag minns henne allra bäst. Hon var väldigt produktiv på vita duken i slutet av 90-talet, noterar jag. (Inser att vi var nästan exakt lika gamla, redan då...).
Radade upp mer eller mindre stora roller, gjorde hon. Flera som vi såg, mannen och jag. Minns henne relativt väl från Psycho. Tror vi såg den på Göteborg filmfestivals största duk (Draken) till och med. Alltså nittiotalets nyversion av den klassiska duschdraperi-skräckisen.
Hon spelade mot min favorit Vince Vaughn, minns jag. Både i den kanske något medelmåttiga Psycho och i den betydligt mer sevärda Return to Paradise.
På tvåtusentalet såg jag henne skymta i Hung, mot Thomas Jane. En komisk TV-serie om medelålderskrisen, tror jag. Tittade kanske inte så intensivt, men minns den ändå vagt. Jag såg aldrig Men in trees, den var väl väldigt populär, har jag för mig? Där hade hon ju en större roll.
Efter att jag läst om hennes tragiska bilolycka och död, läser jag en artikel som har något år på nacken. Tror det var i The Guardian.
Läser om hur illa delar av filmindustin behandlade henne när hon var tillsammans med Ellen Degeneres. Och då handlar detta om (relativt) modern tid, mina vänner. I ett av världens mest filmiskt framstående och moderna länder.
Hur kan det vara så farligt med kärlek? Hur kan det spela så stor roll vilket kön det är på människan du älskar? Jag hoppas verkligen att Anne Heche's mod ledde till att några fler ögon öppnades inför att kärlek inte väjer för fördomar och andra oviktiga grejer.
Hoppas, hoppas att dagens unga verkligen förstår hur många som har gått före och banat väg, och fått kämpa och lida karriärsmässigt för sina (privata) livsval - och sin kärleksfullhet.
Hursomhelst är det i Från himmel till helvete (Return to Paradise, från 1998) jag kommer minnas henne bäst. Kampen hon för, för sin bror. En kort och intensiv kamp. Men en helt oförglömlig film. Med en helt oförglömlig och glimrande rollprestation av Anne Heche.
Vi är många filmlovers som kommer sakna hennes öppna ansikte och kavata uppenbarelse. Och hennes mod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar