Njuter alltid av att bläddra i de här gamla konstmapparna. Folket i bild. Femtiotal, sextiotal. Bror Hjort, Isaac Grünewald och några till. Funderar på om jag inte borde rama in de här trycken. Tycker de är fina för att vara bara tryck. Kanske ska jag välja ut någon speciell, eller två? Som Tollie målad 1919. Tycker den är så fin.
Bläddrar förbi den roliga och spännande skådespelaren Tollie Zellman. Eller Berta Alice Victoria, som hon också hette. Hittar en bild med en liten kvinna på. Som verkar bära på en ännu mindre bäbis. Haha. Logiskt, eller hur? ;)
Älvsborgsbron i bakgrunden. Och Majorna. Älskar stadsdelar som nästan låter som kvinnor, visst gör man?
"... Färgstoffet är anbringat med en öm tafatthet i tusentals trevande ansatser. Ytan har fått ett emaljaktigt djup, en förädlad glans ..."
Undrar vad Bror Hjort själv tyckte om den formuleringen. Haha. Typiskt högtravande intellektuellt snack, sådant som säkert fick många att fly undan konstnärliga sammanhang och tänka att det inte var något för dem, tänker jag. Och vilken tur att så mycket konst är lätttillgänglig på ett annat sätt nu än då. Att konsten når ut på ett annat sätt idag. Där, på det området, har den digitala revolutionen verkligen gjort konstfulla underverk.
Mer konst åt folket!
Sköt om er.
Och kram.
/helena
ps Vi tar väl texten om Isaac Grünewalds porträtt av Tollie Zellman också. Så här låter den:
"Betraktarens uppmärksamhet koncentreras oundvikligt till den uppskattade komediennens ansikte. Med ett outgrundligt och på samma gång spefullt uttryck i ansiktet lutar hon sig framåt med huvudet stött mot handen och hennes arm reser sig som en kolonn för att lyfta detta intressanta ansikte, som är både påträngande och reserverat. Det bleka huvudet med dess rörliga mimik har Grünewald skildrat både med humor och med psykologisk inlevelse. Den våldsamma deformeringen av ansiktet är meningsfylld, den förmedlar ett intryck av dess rörlighet. En löst draperad schal, målad med livlig brio, gör kroppen mera abstrakt och frånvarande, men den känsliga och nervösa handen som ligger i knät, manar åter fram ett intryck av skådespelerskan. Färgen underordnar sig målningens karakteriseringsvilja och spelar ut ett intressant ackord av kallt rött mot varmt gult i fonden med några svarta effekter."
Haha. Tror bestämt att den mycket humoristiska Tollie mer eller mindre skulle ha skrattat ihjäl sig åt den - minst sagt - ingående beskrivningen. Kan vi inte bara konstarera att den är väldigt fin? Rar. Att hon ser harmonisk ut. Kanske lite trött? Men glad. DET är min ödmjuka tolkning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar