Naturlig stjärna

Ja, jag vet inte, det blir kanske en grön jul... Utanför ligger det tunna täcket kvar, fläckvis. Minusgraderna håller Celsius sällskap, fortfarande. Så visst braskar det, lite. Därför kan det bli en slaskig jul. Men kanske inte, för snötäcket är så tunt, så tunt. Kanske räknas det inte riktigt som braskande ändå?

Hursomhelst. Vi får vara tacksamma att vi bor i ett land där våra hem kommer stå kvar till jul. Det kommer inte komma en otäck vibration från jordens inre. Seismograferna kommer inte skjuta i höjden här hos oss. Vi kommer med största säkerhet slippa rasmassor på grund av jordbävning. Alltså blir jag väldigt glad för en vit jul. Eller en grön. Bara det blir en högst levande jul liksom.

Braskande eller inte. Brådskande var det när grannkidsen skulle ut i morse. Redan innan nio sprang de runt med pulkor och uppspelta röster i resterna av snöfallet som kom häromnatten. Tyckte mig nästan kunna se deras upphöjda smilband dansa där i snön, på flera hundra meters håll. Fint att se att de inte har tid att tänka på upphittade kroppsdelar, jordbävningar, sprängdåd och det meningslösa våldets marscherande över våra skärmbilder. Och allt annat som vi vuxna inte kan blunda för. Fint att se dem njuta av stunden.

Det är min favoritstjärna. En av de loppade, virkade. Tycker särskilt mycket om den här. Tog ett tag innan jag fattade varför den här enkla känns så speciell. Ni som känner mig fattar säkert varför jag gillar den så mycket. Ni fattade det säkert snabbare än jag.

Jo. För att den påminner om ett spindelnät. Spindelväv. Det finns ingen flitigare syfabrik i hela världen än spindeln egen vävkammare. Jag menar, finns det något vackrare (visserligen med stor klichévarning på...) än ett regnvått spindelnät i flödande solljus? Nej, jag tror inte det. Skulle väl möjligtvis vara rimfrost på trädens grenar då.

Det var bara det. Har ju redan hunnit gett er en hoppande, glad adventsljusstake.

<3
/helena

Hoppande lågor

Ett litet lördagshej här från mig! Var bara tvungen att fixa en adventsstake till oss som älskar att njuta av hästsport, särskilt hoppning. Och givetvis är alla ljusen redan tända. Jag menar, vad finns det för hinder för att bränna alla ljusen på en gång, när tidens anda ändå verkar gå ut på att bränna alla ljus i båda ändar? Ha och äta saffranskakan. Och köpa nytt nytt nytt och uppgradera i oändlighet. Just saying. Just wondering?

Men. Det är skönt att se att motståndet mot masstillverkning och dignande överflöd av lyxprodukter har sina självklara, lysande motpoler. Second hand är det nya, gamla svarta. Eller snarare det nya gröna. Det evigt gröna.

Och. Jag läser om utdöende ord som vårda och förvalta och känner att jag verkligen vill landa i just sådana ord. Och inte bara ord - handling också. Hållbar handling.

Det var nog bara det.

Imorgon är det brandvarnarens egen dag. Låt oss hoppas att alla fungerar och inte får någon anledning att skrika på oss. Glöm inte att tända. Annars finns det ju ingen anledning att komma ihåg att släcka sedan...

:)
/helena

ps Jo det var ju det också...det kommer kanske in en liten sak till, strax. Kunde inte låta bli liksom.

Sovrumsstjärnor, öppna juldörrar & poesi.

Det tunna, tunna täcket utanför
Det som förvandlar allt
Det som får ljusa röster att höras genom smala, snöfebriga fönsterspringor och överrösta överfulla köphysteri-inkorgar
Det som får oss att tänka onödigt poetiska tankar
Det som får oss att undra om vintergräset snart ska bli för varmt och kasta det av sig igen
Det som för en sekund får oss att glömma att vi är vuxna
Det som får vissa av oss att glömma det i flera sekunder

<3
/helena

High 5! vintage - Advent

Bästa, raraste blomsterflickan. Hur många gånger har den här hjälpsamma figurinen figurerat här inne, tro?

Och här kommer en kurvig Sol Britt också.

Ibland vägrar bakgrunden att hålla sig i bakgrunden.

Jag håller på och fixar med ytterligare ett julkort vintage-style, om ni undrar. Här ovan tror jag att vi är nära ett slutresultat. Men vi tar väl och passar på med en stämningsfull High 5! vintage först, när vi ändå är i gång. På g, som det heter. Here we go:

1. Rostig och dan, mjölkspannen som sett bättre dagar. Eller inte. Inte för oss som dyrkar den rostbruna patinan mer än allt guldglänsande guld i hela vida världen.
2. Pressglas i form av en ljusstake. Vardagens kristall. Och vilken vardag sedan! Söndagsvardag, så att säga.
3. Nysilver. Så många vackra saker det finns i detta material. Ibland har man tur och hittar en pjäs som har sin glasinsats intakt, ibland inte. Hursom är de fortfarande väldigt användbara. 
4. Jag såsade inte alls när jag fann Sol Britt från Gefle i en välgörenhets second hand för några år sedan. Jag sprang fram till kassan! Nåja. Men nästan. De små soliga blommorna kan verka oansenliga, men dekoren är delikat.
5. I adventstider borde det kanske bara vara fyra föremål som trängs på ett intrikat, nytt, sätt med varandra, men här har det faktiskt lyckats bli nästan sex. Textilen, med Borås ur ett äldre perspektiv, ropade jag in på auktion en gång. Tycker så mycket om de små människorna som kilar omkring där i gatubilden. Och röken ur skorstenarna påminner oss om att det är andra tider nu. Klimatsmartare tider. 

Blomsterflickan fick fronta det hela för att bilden behövde ett kvinnligt perspektiv. Vilken bild behöver inte det?

<3
/helena

ps Jodå. Det dyker nog upp ett julkort i samma stil så småningom. Eller två.

Här hemma - gröna stjärnor

Det behöver inte vara svårare än så - att ställa en gammal pressglastallrik framför det första tända ljuset.

Gärna en assiett med spetsmönster på. Den blir som en slags köksbordets stjärna då. Och några virkade skönheter pryder ett par andra platser. Duken, som legat i skåpet i många år, får äntligen komma ut och vädra decemberluft. Den behöver förstås en snabbdejt med strykjärnet, sedan ska den nog kunna glänsa över hem och vardagsrum, tänker jag mig.

Hemmet är glåmigt, trots all stjärnglans. Den största stjärnan vägrar envist att visa sig. Kanske vankas bot och bättring till helgen? Såg visst en avlägsen trycksvärtsol närma sig på en ledsen väderkarta här någonstans. Återstår väl att se.

Sköt om er.

<3
/helena

ps "... Tova berättar medan hon och kompisarna bär ut kläderna till borden att hon hade den stundande megarealisationen Black Friday i tankarna när hon fick sin idé. - Ja, det hänger ju ihop. Där är ju en enorm köphets, och jag tänkte att håller vi en klädbytardag innan dess kanske folk stillar sig lite, skrattar hon. Tjejerna betonar att det känns bra att bejaka intresset för mode och kläder och samtidigt hålla nere på den överkonsumtion som tär såväl på jordens resurser som på klimatet. ..."

/ur artikeln Bytt bättre än nytt på Bäckäng
från Borås Tidning 27 november 2019

Vad är det jag alltid säger? Det är de initiativrika ungdomarna och kidsen som kommer rädda oss - och planeten! Heja, vilka handlingskraftiga gymnasietjejer! Det här vintage-inlägget dedicerar jag till er. Heja, heja er!

Love stardust forever

<3
/helena

1, 2, 3, 4 burkar eller koppar eller vad man nu har

Kanske sitter man där vid köksbordet på söndagsmorgonen och undrar vad som hände? Hur gick det här till, egentligen? Hur kunde första advent komma så fort? Kanske brer man sig håglöst en ostmacka till och häller upp den andra koppen te, eller kaffe. Och plötsligt kommer snilleblixten som ett julkort på posten:

Man tager förstås vad man haver. Man behöver inte stappla ut i kalla förråd eller stå på näsan längst in i ett stökigt skåp fullt med julsaker, om man inte vet var adventsljusstaken hamnade efter fjärde advent förra året. Det är bara att öppna första bästa köksskåp och ta fram något som man redan har. Fyra kaffekoppar. Eller fyra snygga teburkar. Eller fyra dessertskålar. Eller vad man nu har där hemma.

Och har man inga snygga stenar att dekorera med, går det lika bra med en halv kopp socker eller så. Häll bara ner en försvarlig mängd socker i botten så kommer det att gnistra och glimma högtidligt runt den första lilla lågan. Eller ta en stor näve russin som stadga/dekoration annars, funkar säkert också lika bra. Tänk bara på att väta det översta lagret, för säkerhets skull.

TÄNK PÅ BRANDRISKEN! SLÄCK I TID! OCH HA GÄRNA EN ELDFAST BRICKA UNDER!

<3
/helena

ps Kanske har man full koll. Kanske vet man precis var adventsljusstaken står, år från år. Men ändå. I alla fall. Vill man göra något annorlunda i år. Utan att köpa nytt. Utan att köpa något alls. Utom möjligtvis några lämpliga stearinljus då. (Och ja, jag vet att vita ljus är miljövänligast, men de här orangeröda fanns kvar här hemma sedan lång tid tillbaka).

En riktigt, otroligt, ful tomte

Så där ja, då har den kommit ner på pränt - årets tillskott i tomteparaden. En gammal klassiker från mina tonår: Tomten jag vill ha en riktig jul. Med de rara rösterna från Busungarna.

Men det är inte den gulliga texten det handlar om här, det här handlar om Werner & Werners version. Med alternativ text av Cato till Fridéns originalmusik.

Tänkte att ni kanske också ville börja öva på den här roliga texten redan nu. Det är ju förresten hög tid om man vill känna sig säker på tomtemanschetten - och texten - i tid till Luciafirande och glöggpartyn. Då kör vi.


TOMTEN DU ÄR SÅ OTROLIGT FUL  (av Fridén/Cato)

Snön ligger vit på furor och gran
stjärnorna gnistrar och glimmar över sta'n
men i sin släde tomten fryser
åh, en sån stackars fan

att vara tomte är rena botten
man får bara skit vart man knackar på
dörren den öppnas sen så hör man
små ungar i kör

refr.
Tomten, du är så otroligt ful
en blick på ditt fejs gör att man ryser
tomten, du är så otroligt ful
röd som ett bloss näsan den lyser
tomten, du är så otroligt ful
nu har vi fått nog av dina konster
tomten, du är så otroligt ful
ja du ser ju ut som ett monster

Pyssel och pynt i koja och slott
hembakta gubbar (pepparkaksgubbar) och en massa gott
ensam i natten vankar tomten
åh, en sån stackars man

nej, det är öken att vara tomte
nu ger jag upp och kastar min mask
men vad tror ni då att jag får höra
när dörren den öppnas

refr.
Pappa, du är så otroligt ful
en blick på ditt fejs gör att man ryser
pappa, du är så otroligt ful
röd som ett bloss näsan den lyser
pappa, du är så otroligt ful...
o.s.v.


Fultomte, kultomte. Och fritt fram att sjunga på valfri dialekt. Men helst inte på låtsastyska va? Känns liksom en aning passé.

:)
/helena

ps Jag har ju faktiskt tagit fram en lite vackrare, andäktigare sång som en av årets två "nya" komplement till vår/mannens redan tjocka, tjocka mapp fylld med diverse julmusik och dylikt. Julnoter. Julnötter, som vi säger...

Här kan ni länka er till Mike Scott's stämningsfulla text till hans (och The Waterboys) låt This light is for the world.

Hos stjärnfrisören

Numera är det ju yesterday's news, det här med att sätta en stjärna på en lampfot. Men när jag gjorde det för första gången tror jag inte att det var många som hade tänkt på att göra så. Det är säkert tjugo år sedan.

Jag minns att det var en pappstjärna. Tror den följde med i någon tidning, så där som det ofta följde med en pocket eller en mascara eller något. Det kanske det fortfarande gör? Anyway. Förr om åren kunde jag ha väldigt bråttom runt just advent, och då gällde det ju att fuska lite här och var, om man ändå ville hinna få det mysigt. Därför plockade jag bara helt sonika bort en lampskärm och placerade en pappstjärna där istället. För att jag inte hann hänga och flänga och slänga i någon gardin och fästa och svära över trasslande sladdar och upptagna eluttag.

Nuförtiden försöker jag förebygga stressen genom att göra saker lite mer pö om pö. Plocka fram en stjärna där och en stjärna då. Och så roar jag mig med att hitta nya platser och användningsområden till de stjärnor jag har. Som min gamla, älskade halmstjärna. Den har jag säkert haft i 25 år eller så. Den har hängt högt och lågt, i fönster och långt innanför fönstren, och på speglar och vissa säsonger har den fått stanna kvar i sin kartong. För jag brukar ju inte plocka fram precis samma saker att pynta med varje år.

Men nu är det säkert tredje året i rad som den här varma ljuskällan har fått komma fram och sprida sin glans och sitt sagolika sken. Och det börjar sätta sina spår. Halmstrån har gått av och skivat sig och splittrats och betett sig nästan som vanligt hår. Det halmgula håret har helt enkelt blivit slitet.

Alltså, fram med saxen för en rejäl toppning. Lite mer än en toppning blev det på sina ställen, som ni ser. Nästan som en vild och ojämn ett-glatt-och-obekymrat-barn-som-klipper-sig-själv-klippning. Får väl se hur ansningen ser ut i dagsljus...

Nu är den i alla fall tänd!

Gammal lampfot med nyare el + nyklippt halmstjärna + led-lampa = i sanning en miljösmart start på julmyset.

<3
/helena

ps Vad är då det allra bästa med att byta från den ljusa lampskärmen till halmstjärnan? Jo, att stjärnan lyser upp mer på sidorna. Vilket gör att sakerna på väggen syns mer när det är mörkt inne (och ute). Känns fint att få uppleva några av de kära vintage-tingen i nytt ljus.

I min hand - Kungens mamma. Och knott.

Vet inte hur jag tänkte. Platsen jag valde ligger nära vatten och vad finns det ofta där? Jo, små flygande, bitande saker - mygg och knott och sånt. Det här var knott. KNOTT. I pluralis. Så mycket pluralis ni kan tänka er. Jag skulle fota lite. Hade valt ut en snyggingvägg för ändamålet och satte igång. Tror bestämt att min kropp förvandlades till en enda stor mumsig måltid för traktens alla små hungriga flygfän. Som om de ropade på varandra - Titta här borta, här är det fest! - Big time. Som om de kände på sig att här har vi en kropp modell XL, med massa mumsig hudyta att hugga in på.

Visst gillar jag djur, de flesta faktiskt. Men knot - not. Fast de verkar gilla mig. Mitt huvud var som en enda stor bula efter den här fotostunden. Skulle bara fixa ett par, tre olika bilder. Med vintage-tema, naturligtvis. Allt fick avbrytas lite fortare än jag tänkt mig. Lite kul ändå, när man håller på, är mitt uppe i det - då märker man inte hur illa det är. Efteråt däremot. Då kliar det. Så in i vassen.

Nog om knotten. Till kungens mamma. En betydligt angenämare historia. Fotot som står i vår hall sedan många år tillbaka. Det bara hamnade där, efter att jag ropat in det på en auktion för många år sedan. Nu får det helt enkelt stanna kvar där. Känns som att hallen skulle bli både kal och tom och ensam utan Sibylla och den tjänstvillige mannen bredvid henne. Kanske är/var han också en kändis? En lokal sådan, inom sjuhäradsbygdens anrika textilindustri? 

För visst står det Borås på väggen där bakom dem? Och något om band och hängslen? Jo. Så var det. Så är det. Ett evigt ögonblick med en bukett och en kvinna med pärlhalsband inblandat. Jag brukar undra om hon verkligen var så där genuint intresserad som hon ser ut.

Det var det. Kungens mamma. Och knott. En massa knott. Och en enda mamma.

<3
/helena

ps Det är inte helt och hållet en slump att ni får se det här fotot här och nu och med den här bakgrunden. Väggen tillhör Rydals museum (som ligger en bit utanför Borås västerut, utmed gamla vägen mot Varberg), och där händer det grejer. Lysande grejer. Lysande utsikter. Lysande fönster. Någon har kommit på en ljus idé. Jaja, jag ska komma till saken. 

Någon kom på den smarta idén att förvandla den fina gamla byggnaden (som en gång i tiden inhyste ett spinneri) och dess fasad med stora, djupa fönster till en adventskalender. Jodå. Fönstren ska pyntas och lysas upp, som luckor i en adventskalender. Kommer vara tänt på eftermiddagar och kvällar i december. Hur kul? Hur mysigt? Hur upplyst i vintermörkret? Idén har tydligen en engelsk förlaga, om jag förstått det rätt. 

Mannen och jag får allt försöka pallra oss dit och kika någon decemberkväll. Gigantiska fönsterluckor får man ju bara inte missa! Hittade en informativ länk här (via mark.se), om ni vill läsa mera om Rydals museum och deras ljusa - stora - adventskalender-idé.

Om jag skulle starta en ny blogg skulle den här...

...bilden ligga bra till som header. Tycker den sammanfattar allt på något sätt. Att man måste ha för många tavlor och en dammig vikvägg. Att man måste ha kattbroscher. Och andra broscher. Att det finaste som finns är opretentiösa saker. Saker som blandas och ges en ny mening.

Om jag startade en ny blogg skulle det enda som var nytt med den vara just att det var en ny blogg, allt annat skulle vara lika vintage som vanligt. Lika begagnat och bedagat. Lika smått och gott. Kryptiskt och magiskt och svårslaget pillemariskt.

Allt skulle med andra ord vara ungefär som vanligt. Utom att jag skulle ha en ny header då. Och vet ni vad? Det vill jag inte. För är det något jag älskar med den här bloggen så är det min fina header. Bästa svärmodern i världen. Och hennes finaste, minstaste son. Min man - Mannen!

Tror bestämt ni sett bilden med katten i den klassiska ministolen förut, hittade den i samma sommarmapp som jag pratade om tidigare ikväll. Även om klockan slagit lördag nu. Och det börjar bli filmdags för de här två nattugglorna.

Ville bara visa er den här bilden som jag tog i somras, för att jag gillar den. Och allt som finns på den!

:)
/helena

...en golfboll.

Sitter och lattjar lite med några av sommarens bilder. Velar. Är på veligt humör liksom. Undrar vad jag ska visa er. Hm. Funderade på att servera er en kunglig tavla först, sedan ett tjockt trött får i kvällsljus... Jodå. Sedan fastnade jag för något helt annat, som ni ser.

Mannen sitter vid sin skärm två meter bort, och lattjar med korsord och annat som vi gamlingar tycker är så där extra skoj att hålla på med, ni vet. Hehe.

Nej då, vi sitter här vid varsin skärm och umgås, fast inte. Det mest sociala, asociala sätt man kan umgås på anno 2019. Ska nog sitta en stund vid samma skärm sedan, se någon bra film tillsammans. Eller så släcker vi ner allt det elektroniska och spelar analogt Yatzy en stund. Eller lägger tvåmanna-patiens.

Annars då? Jo, jag har börjat läsa en del bloggar igen. Fattar inte varför. Jo. Det är klart att jag gör. Det är ju svårt att hålla de fyrkantiga ögonen borta från alla kreativa platser därute. Fast ändå, det finns ju inte tid att följa allt. Svår balansgång det där. Följa eller bli följd. Eller inte. Helst vill jag ägna så mycket tid som möjligt åt mig själv. Se där, jag börjar visst bli en riktigt modern människa - egotrippad, självförhärligande och obekymrat navelskådande. Jodå.

Nej då. Men hur ska man hinna allt? Helst av allt vill jag bara fota och knåpa och ordvränga och hänga lite med er.

Nähä. Dags att tänka på refrängen. Refrängen till en av årets "nya" jullåtar - alltså en av dem som ska med i mannens repertoar inför de kommande veckornas julmusicerande. Ska ta fram texten till den där tomten som är så ful. ?!? Jodå.

Sköt om er.

<3
/helena

ps Nej, jag ska inte börja göra alla möjliga - och omöjliga - inlägg i flera direkt påföljande inlägg. Det blir bara så kul ibland att göra så. Som här (länka er bakåt här till förra inlägget om ni missat poängen...).

Min fina brevpress. I glas. Som inte är en golfboll, utan en igelkott. Rund och go. Men visst var det en bra idé jag fick, när jag bad mannen svänga in vid golfbanan på vägen hem från second handaffären, där jag just hade hittat golfbo...förlåt igelkotten? Klick, klick! - och kameran och jag och kotten var tillbaka i bilen igen.

Det är inte...

...det ni tror.

:)
/helena

ps Forts. följer.

God Bok & Bock

Vi måste såklart ha en God Jul också. Varsågoda. Fritt översatt. Ett vintage-julkort. Eviga kvinnor-style.

:)
/helena

ps Och. Om ni missade en massa X-mas i förra inlägget, då är det bara att länka sig bakåt här, vetja!

Merry X-mas extra allt. Eller inte.

Personligen tycker jag nog att den här varianten blev bäst. Lagom och så. Men hur mycket bling-bling man vill ha är ju högst personligt. Det börjar bli dags att tänka på vad/om/hur det ska bli med årets julkort. Och...

...jag vill förstås göra en insats. På mitt sätt. My way. Vintage-style. Med mina älskade saker. De redan använda sakerna, ni vet. Här snöar det förresten. På julkortet, menar jag. Utanför mitt fönster lyser snön med sin frånvaro. Men ett plus för plusgrader, om man tillhör de som gillar dropp och glopp och allmänt gråväder.

Vet att ni är många som gillar det mer stilrena. Det sobra. Här kommer något för er. Hela gråskalan liksom.

Tecknat, någon? På julen måste man ju bara ha tecknat, har jag hört. Tror det var Knatte som viskade det i mitt öra. Eller Tjatte. Eller Fnatte? Fatta vad förvirrat. Men lite fint också. Tror jag. Hoppas att ni gillar't.

Konfetti och all in! Confetti! Big time XXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXXX-MAS!!!!!!!!!

<3
/helena

ps En God Jul kommer också snart. Håll ut. En sekund eller så.

I min hand - en antik, medelålders man

"... En del kvinnor pläga emotse den tid, som följer på menopausen, med motvilja och saknad. De betrakta den icke endast som en tidpunkt, då blomstring och friskhet, med ett ord deras personliga tjusningsmedel, förvissna; för deras fantasi hägra glasögon, mössa och strumpsticka eller dylikt ..."

Haha. Kunde inte låta bli att dela dessa visdomens ord med er, så här på internationella mansdagen och allt. Vi får väl ändå erkänna att mannens egen dag firas något blygsammare än 8 mars, va? Eller? Ni kanske firar med pompa och ståt och stålmannen-fika och becksvart kaffe? Eller med små prinsessbakelser för den delen.

Boken börjar lite lätt med att berätta om kroppsliga förändringar hos män, som öfverskridit lifvets middagshöjd. Haha. Middagshöjd. Vilket underbart ord! Måste genast försöka införliva det i mitt dagliga ordförråd. På något sätt måste det ju gå...

Hursom fastnar jag för kapitlet där den medelålders mannen ska lära sig mer om den medelålders kvinnan, a.k.a. hans fru. Det vill säga Fjortonde Kapitlet: Omgestaltningen af kvinnans lif.

Var glada att jag besparar er detaljer om fördelen med lavemang i samband med den medelålders mannens prostatabesvär... Här finns ingående beskrivningar och detaljrikedom, för den som känner sig manad. Haha.

Men allvarligt talat, för att ha etthundraarton år på nacken är det nog en ganska klok bok ändå. En tidig självhjälpsbok, anno 1901. Och sådana här omslag med gammaldags språk och uttryck har jag alltid svårt att motstå. För att inte tala om snirkliga typsnitt och snitsig layout. Mumma! Bokmumma!

Bara en sådan sak som att det alls pratas om den äldre mannens kropp. I dagens brus framställs den ju ofta bara som ett skepp som ska stå pall alla stormar och tsunami-stora vågor. Som en klippa. Like a rock. Som bara blir snyggare med åren. Som blir snyggare ju fulare den blir, så att säga. Medan kvinnor får kämpa med botox och fettsug och ansiktspeeling modell skinnflådd slipmaskin. Typ. Fast det börjar väl bli jämlikare där också. Fler och fler män verkar ju sätta i fejkhår och slipa fejset illrött och svullet och sedan - simsalabim - helt naturligt slätt. Jojo.

Får se om jag ska läsa en stump till sedan, efter kvällens middag. Får se om jag orkar med ett kapitel till, på sin höjd två. Kanske tvingar jag mannen att lyssna på lite goda, gamla råd också. Kanske något om mandomskraft... Huru den förstöres - huru den bevaras. Haha. Blir nog svårt att få mannen intresserad av sådant ytligt tjafs, är jag rädd. Även om det råkar vara antikt och behjärtansvärt och kul ytligt tjafs.

Men först ska vi väl höra slutet på citatet ovan, va?

"... men en kvinna, som under sina tidigare år utvecklat omdöme och förstånd, bevarat hälsa och krafter, förvärfvat sig kunskaper och utvidgat sitt inflytande, kan med full rätt vänta sig en lång tid af oförminskad nyttig verksamhet och ostörd lycka. ..."

Jahaja. Så pass. Där ser man.

:)
/helena

ps Citaten är hämtade ur: Hvad en Medelålders Man bör veta, av Sylvanus Stall. Puritas Bibliotek VII, 1901.

För trött för rubriker. 8 bilder bara. Några suddiga. Några ganska bra.

Det här är årets stjärna. Ett par sinnrikt böjda halmstrån bara. Blått snöre på det och allt är klart. Stjärnklart.

Här kommer ett gäng dagsfärska snapshots. Och en fråga. På förekommen anledning liksom: Hur lätt är det inte att bara hamna i zappandet nu? Och surfandet? Nu när mörkret faller så tidigt och skingras så sent? Jag bara undrar.

Bara låta sig föras bort av en flodvåg av bilder. Föras viljelöst bort (och hem...) av kakor och algoritmer och filterbubblor.

Jag saknar många bloggar som jag följde förr, numera tittar jag bara in på några av deras instagramkonton ibland. Kikar in genom det pixliga nyckelhålet, när det passar mig. Eller när jag borde göra något annat. Som nu.

Det finns så mycket bilder därute. Så många influencers. Och jag undrar, precis som mannen sa häromdagen: - Kommer det finnas några kvar snart, som behöver influeras? Eller kommer det bli en utdöende art, nu när så många ska vara de som influerar?

Kul fråga. Och lite tragisk.

Och så kommer jag här och ökar på bildfloden ändå mer. Morgonsudd. Saknar hur det var förut, när allt inte skulle vara så tillrättalagt. När en suddig bild kunde vara bra. Det bästa faktiskt.

I köket har Aalto-vasen kommit på plats. Och de två helylle nissorna i trä bor fortfarande kvar där - året om - bland kärlek, spenat och mangold.

I korgstolen ligger Stig Lindbergs runda, roliga julvärld. På väg. In i det gröna skåpet igen. Tror jag.

Det var allt från detta morgontrötta vintage-hem. Eller nej, hemmet är nog ganska piggt, men inte jag...

Sköt om er.

<3
/helena

ps Nej, jag har inte gjort de små halmstjärnorna själv, de är second handinköp. Förstås. Precis som det mesta ni ser på bilderna här ovan.

Advent - ett inlägg i fyra delar, del 4

Nu har ni sett den här lite väl blågula adventsljusstakevasen lite väl många gånger va? Jo. Ja. Yes. Men jag tyckte att vi behövde en på tvären också. Och en påminnelse.

En påminnelse om att komma ihåg att släcka ljusen också. I tid. Nu när tusen, tusen adventsljus och andra ljus och minst en miljon juleljus tändas måste vi komma ihåg att släcka dem också.

Och! Att kolla att brandvarnaren fungerar. Byta batterier om så behövs. Bara en påminnelse. Den kanske viktigaste påminnelsen i adventstider, förutom att komma ihåg att äta för många pepparkakor.

:)
/helena

ps Själv brukar jag ställa mig och titta på den, precis innan jag ska gå och lägga mig. På brandvarnaren alltså. Blir så glad när den blinkar piggt och tyst till mig.

Advent - ett inlägg i fyra delar, del 3

Jo. Ville berätta lite om det här arrangemanget också. Enligt konceptet: Man tager vad man haver. Så jag tog fram bästa vasen - Savoy! Den har jag visserligen inte inhandlat på second handmarknaden, men den (in)går förstås i främsta vintage-ledet ändå.

Fick den i födelsedagspresent av mina föräldrar för ganska många år sedan. Ibland står den undanställd i skåpet lite väl länge. Det har den gjort ett bra tag nu, därför kände jag verkligen att det var dags att ta fram den här finska skönheten igen. Tillsammans med de där tunna ljusen, som låg i en samlad ljuslåda på loppis eller auktion en gång. Långa, smala, sneda och vinda. Vad ska man göra med dem, egentligen?

Snilleblixt! Gör en adventsljusstake av dem. Bara att lägga något bra grus i botten på vasen. Något som håller de tunna ljusen på plats, gärna något med lite tyngd. Det går naturligtvis att ställa små miniljusstakar i botten också, sådana som är till för julgransljus. Eller så skär man till en bit oasis. Har inte provat det - men det borde väl gå lika bra att sticka ner några tunna ljus i den porösa massan som ett par blomstjälkar?

En finsk snygging-vas + danska, fula, gula ljus = en ganska ljus idé.

Man tager vad man haver, sa Helena Carlsson. Va? Vem är det, undrar ni. Men. Det är ju jag ju. Eftersom Kajsa Warg tydligen aldrig sa det där på riktigt, det är visst bara en myt, så får jag säga det själv: Man tager vad man haver. Om man vill vara miljösmart. Och det vill man ju!

<3
/helena

ps Då var det bara den viktigaste delen kvar. Del fyra är snart på ingång.

Advent - ett inlägg i fyra delar, del 2

Så. Här är slutresultatet på temat: Snart är det tänt, det första ljuset i advent.

<3
/helena

ps Del 3 följer alldeles strax.

Advent - ett inlägg i fyra delar

Fotade lite på temat fyra - igen. Det är ju siffran på allas läppar nu. Och i allas förväntansfulla ljusstakar.

Fortsättning följer.

<3
/helena

Tre gröna tankar som blev över

Tänk att tapetsera taket ovanför sängen med en sådan här krona. Visst känns det som en bra idé? Fast med tanke på hur mörkt det ofta är nu - murrigt liksom - när man vaknar, behöver man väl en välriktad spotlight rakt upp mot de gröna grenarna också. För att få upplevelsen, åtminstone illusionen, av solljus genom gröna blad.

Lövvärk. Lövvärk får man, när man saknar ljuset genom lövverken. Lövvärk. Känn på det. Det gör ont att vänta på knoppar som ska brista. När det bara är november. Även om man älskar den murriga tiden, gör det ju ändå lite ont att vänta.

Bläddrade bakåt till september. Till augusti till och med. I mina digra fotomappar. För att försöka hitta några soldränkta bilder att pigga upp era novemberhjärtan med. Hittade några av de utrivna sidorna jag höll på och rev ut då, från gamla glossiga magasin. Hittade Theodor Kallifatides. Och ett schackspel. Två hjärtevärmare.

Lycka är att bygga stilleben av sina vintage-saker. Nej, tror inte ni har sett just den här bilden förut, bara någon liknande. En annan lika lyckad bild. Hehe. Osar det här? Nej. Det måste få vara okej att tycka att det man själv har åstadkommit är bra, tycker jag. Annars kan man väl inte räkna med att någon annan ska tycka det?

Anyway.

Jag tänker fortsätta leta efter ljus i mörkret. Vi behöver det, särskilt efter ännu en vecka av meningslöst våld i vår närhet.

"... I marginalen frodas olikheterna, mellan ytor av monokultur gror mångfalden. Man kan se det överallt där ytor möts. I diket, på vägrenen, mellan två stenplattor. ..."

Mannen läser högt ur Olle Svalanders översållade huvud för mig. Eller nej, det är förstås en krönika han läser, men den handlar om hur svårt det är att få plats med allt obegripligt som händer - i en enda stackars överlastad tvåtusentals-hjärna.

Vad ska vi göra? Hur ska vi få de unga att må bättre? Vem ska hjälpa dem att hitta andra vägar än kriminalitet och knark och våld och gängmentalitet? Vem ska hjälpa dem, var och en, att finna sin egen väg? En meningsfull väg. Vem ska tala om för dem att de har en viktig plats och funktion att fylla i vårt samhälle? Min egen skalle är full av alla frågor. Precis som din. Så många svar som behöver letas upp. Nu. Helst igår. Svaret är svårt. Och lätt. Det stavas vi. V och i. Vi måste alla försöka göra något. Göra något med det vi kan. Du kan göra något. Och jag.

"... Ta hand om jorden, ta hand om människorna, dela rättvist. ..."

Olle Svalander har tydligen gått en kurs full av kobajs, vatten och stora mängder kompost. Det handlar visst om permakultur. Om att bevara energi. Om mångfald. Och jag blir nyfiken på att lära mig mer, trots att jag lever mitt i betongdjungeln. Eller kanske just därför.

Svalander klappade en blöt häst i pausen på kursen. Jag och mannen ska strax titta på hästhoppning på skärmen här strax bredvid. Och äta kålsoppa och något annat som luktar gott ifrån ugnen.

" ... Överallt i mellanrummen försöker livet och naturen ta sig tillbaka. Jag vet inte varför men just den tanken har dröjt sig kvar i huvudet."

<3
/helena

ps Citaten är hämtade ur Borås Tidning fredag 15 november 2019. Ur en krönika av Olle Svalander: Det finns ingen plats i min skalle där jag kan förvara en sådan händelse.