Blev väckt av en ångvält, känns det som. Något typ av vägarbete alldeles nära vår sovrumsvägg var det i alla fall. Ibland är det tufft att leva i en värld där allt är anpassat efter de som jobbar sju till fyra. Jag jobbar ju också ofta så, fast på andra sidan dygnet.
Och då försöker jag oftast vara så tyst så tyst jag bara kan, när jag tassar fram där på småtimmarna med händerna fulla av pennor och papper och suddgummin och huvudet fullt med tankar.
Men, men. Jag förstår att inte hela världen kan tassa på tå när jag behöver vila huvudet en aning på dagtid.
Men ändå.
Vad händer med ljudmiljön i våra städer, egentligen? Finns det ingen som jobbar aktivt för att lövblåsar och gräsklippare och grävskopor och ångvältar och plogbilar och snöslungor ska bli miljövänligare på alla sätt? Både för våra lungor och våra öron, menar jag?
Anyway.
Jag tog ju in en gren (nu pratar jag inte om det lilla miniträdet i vardagsrummet, utan den stora grenen som står på köksbordet), vilket ledde till att jag ville ändra om lite på väggen runt omkring den. Och det har jag gjort. Är nog inte klar, men en bit på väg. Har satt upp lite ord. Och lite bilder. Några egna och några andra.
Kommer ni ihåg att jag fotade av den här bonaden i somras? Tycker så mycket om den. Tycker så mycket om det den vill säga oss. Om hopp. Om ägande. Eller kanske rättare sagt om icke-ägande?
LYCKAN KOMMER I GOTT SÄLLSKAP. Nu sitter den uppe. Min egen aforism. Håller fortfarande på med att lura på en engelsk variant. Vad sägs om: Happiness lives among good things? Kan det vara något?
Ja, jag tror det. Får väl se när piggheten och koffeinet når lite längre in i mina tankar, kanske kommer det fram en översättningsidé lika skarp i konturerna som en ljus björkstam mot en mörk novembermorgon då?
Haha.
Vitgrå himmel ger dåligt dagsljus. Nästan inget alls faktist. Det är liksom mulet i köket (och det beror inte bara på att jag väcktes av en ångvält i förmiddags...). Då är det bra att kunna tända en liten lampa i hörnet eller så.
Skrev en liten sak också. Nyss. Även om jag knappt hör vad jag tänker, på grund av grannens envisa borrande i väggen. I en annan vägg alltså. Ångvält åt ena hållet, borrmaskin åt det andra. Och ändå lyckades jag skriva något halvspontant till er. Det ni!
Om det var något vettigt jag skrev, är ju en helt annan sak. Det får ni själva bedöma.
NOVEMBERÄPPLEN
Det växer
en känsla
Den är skär och lila och purpurfärgad
Den är tvär och genomskinlig
Den är här och nu
Novemberkänslan
når ända in
Den hittar hålen i våra inre ostar
rostar brödet i våra kyliga bröstkorgar
lägger ett tjockt lager smör som smälter bort uppe på
och garnerar slutligen det hela med en svagt mögelluktande kliché
Novemberkänslan har sina vadderade hängselbyxor på
å tjocka vantar
och toppluva
Ändå saknar den varken fingertoppskänsla
eller huvudbry
Som novemberäpplen växer den, känslan
sakta, moget övervägande
Ska allt falla platt till marken nu?
Eller trotsa alla tyngdlagar och ändå, trots allt, stanna kvar på grön kvist?
Svaret bor i frågan, i själva kärnhuset
allt glöder där
allt gläntar på dörren där
allt hänger inte på en skör tråd
allt hänger på en pinne
En känsla av november
på trädets grenar
Känslan ligger och vilar där
sträcker på sig, lojt, och lägger sig sedan långsamt ner igen
En känsla som går att ta på, klappa
En avig känsla som känns rätt
En framkallad känsla som går att nå
I mörkret ser vi den allra bäst
Om vi bara vågar känna den
Vågar stanna i den
Vågar låta den växa
Känslan i november
Känslan i dig
<3
/helena
ps Nu har grannen börjat hamra också... Och mannen skriver ut något nödvändigt på våran onödigt bullriga skrivare. Håhåjaja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar